Jaha. Då har vi klarat av det också. Att gräla i nya huset. 

Köket börjar komma på plats. Och det schackrutiga golvet i källaren. Båda sakerna orsakade spänningar:

• Köket såg limefärgat ut. Dessutom kändes det litet (det ÄR litet).

• De mörka plattorna i det schackrutiga golvet var inte kolsvarta utan mörkbruna. 

När jag dessutom började grumsa om att köksbordet inte gick in under fönstret hade Darlingen hört tillräckligt klag och började låta en massa. Och då blev jag tvungen att låta en massa tillbaka. Sedan surade jag i köksregionen medan Darlingen klev omkring på ovanvåningen. När han kom ner igen smålog han prövande mot mig men jag ignorerade honom. För jag hade liksom ångat upp mig över en hel del andra dumma saker i livet. Typ att jag fick byggdamm på min svarta kappa och att en nagel hade splittrats. Kort därpå meddelade jag att jag ville åka hem.

"JAHA, då gör vi väl det då", hojtade Darlingen irriterat och snubblade på två sladdar. Själv trippade jag som värsta prinsessan för att slippa den fadäsliga känslan av att vara sur OCH stå på näsan.

Vi var ovänner i sisådär 15 minuter. Sedan lyckades jag pruta bort fönsterputsning i samband med flytt (pratade med köparen) och då sken solen på mig igen. Så jag fick leta upp Darlingen och be om ursäkt. Ytterst skamsen över att jag lät min besvikelse och oro gå ut över honom.

Vi har lagt så mycket energi och kraft på det här huset att minsta lilla besvikelse blir tung att bära. Ibland tror jag att det vore bättre för min sinnesro att slippa se på medan huset byggs upp - det hade räckt med det färdiga resultatet.  

Adoptionsvärlden är föränderlig - det får man ständigt bevis för.

I dagarna har Sydafrika begränsat antalet barn som en och samma familj kan adoptera:

Endast familjer där minst ett av de två barnen är adopterat från Sydafrika, kommer att kunna skicka ansökan om tredje barnet därifrån. Dessutom tar ABBA bara emot ett begränsat antal ansökningar varje år för tredje barnet. Dessa familjer kommer också längre ner i ABBAs prioriteringslista och måste vara beredda på en mycket lång väntetid.  (Källa www.adoptionscentrum.se)

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. I grund och botten tror jag att det är vikigt för adopterade barn att ha syskon. Någon som barnet kan dela upplevelser och tankar med. Om det behövs. Å andra sidan är jag emot det amerikanska sättet att adoptera stora klungor av barn. Enkom en massa syskon gör inte det enskilda barnet lyckligare. Det är långt mycket viktigare med föräldrar som har tid, ork och lust att ösa kärlek och engagemang ur ett aldrig sinande hjärta.

Jag är glad om jag får ösa moderskärlek på ett endaste litet barn. Men ibland tänker jag att det vore skönt om vi kunde vara säkra på att kunna adoptera ett syskon i framtiden. För barnets skull... och för vår skull...

Darlingen har en längre tid pratat med olycksbådande röst om putsningen av vårt hus. Eller rättare sagt den uteblivna putsningen av huset. Det har nämligen inte hänt ett jota trots att "vintern" varit osedvanligt mild och putsvänlig. Jag har tyckt att han varit tämligen tjatig. Jag tycker inte att putsningen är det värsta - man kan ju flytta in i ett oputsat hus men inte i ett hus utan kök och badrum. 

En dag kom jag på att min lugne och stabile Darling faktiskt drabbats av en hangup. Sådana som jag brukar ha i parti och minut - om ALLT. Darlingens hangup var putsen. Den var hans värdemätare på hur illa ställt det egentligen varit med alla förseningar i huset.

Idag har putsningen inletts. Darlingen är glad som en speleman.

Det är bra. Jag behöver honom lugn och sansad så att jag kan blomma ut i frustration och klagolåt.

För ett tag sedan var vi på en fest där stora affärsplaner smiddes. Ett vårdhem för äldre med möjlighet att par får bo tillsammans även om bara den ena har vårdbehov.

Det enda som egentligen saknades var en lämplig fastighet. Nu har den dykt upp. Ett anrikt gammalt hus med närhet till havet och en stor park.

Som om vi inte har nog att tänka på....