Jag får äntligen hem min Darling. Det ska bli så skönt att få träffa honom igen och snusa lite på honom. Funderar på att överraska honom med att åka över till Kastrup och hämta. Jag har ju en brobizz nånstans... Men tänk om jag missar honom och kör förgäves?

Ikväll ska vi till Geijrarna för eurovisionsamkväm. Tror vi blir inalles 13 stycket. Darlingen har meddelat att han minsann inte kommer sitta bland tjejerna denna gången. Han fick nog förra året när något slags folieinlindat skrälle studsade omkring. Nä, källaren får det bli. Det är där spriten bor.

Jag avskyr könsgrupperingar. Idag går det väl an eftersom det är intressestyrt. Men andra kvällar blir jag skogstokig när "grabbarna" går ner i källaren och lämnar oss kvinnor åt varandra. Jag har inget emot mina vänner och har inga problem med att diskutera barn, bantning och andra kvinnliga samtalsområden. Men det är trevligt att få möjlighet att naturligt prata med alla utan att behöva gå ner i källaren - samtalsämnen tenderar att bli lite mer livfulla när man blandar män och kvinnor. Dessutom har vi precis haft en tjejmiddag där vi fick snacka av oss.

Jag är fortfarande purken på hela adoptionsgrejen. Det är en känsla jag aldrig tidigare känt. Tror det är uppgivenhet. Undrar om jag kan sluta tänka på det tills vårt äktenskap fyller 2 år...

Solen skiner och jag ska promenera.

Jag har upptäckt att det ökningen på Landets väntelistan beror på att det knallat in ett antal familjer 6-7 som parkerat sig i toppen. De har tillkommit på en månad! Antagligen är det par som "brer ut sig" när de upptäcker att de ligger bra till i flera väntelistor.

Så visst.... de som ligger i topp kommer troligen att få skicka till andra länder. Men när de försvunnit kommer det nya som "brer ut sig". Hela tiden. Var kommer alla ifrån?!?

Ett exempel: Paret som nu står först i kön idag var 3:a i oktober 2007! 7 månaders väntetid för att avancera två platser! Det är helt sjukt!

Jag är så frustrerad. Jag är så irriterad. Min hjärna säger att det är familjer som köat längre tid än vi och allt är rättvist och fint. Ändå blir jag förbannad. Vill spotta ur mig otrevligheter. Vårt land kommer troligen alltid att vara ett reservland för många. Dit många köar i hopp om att pricka rätt när det äntligen kommer en öppning att få skicka handlingar. För alla oss andra - som inte kan köa i en massa länder - är det djupt frustrerande att det månad efter månad slinker in hugade spekulanter som ser att de ligger bra till i väntelistan. Dessutom oroar jag mig mycket för vad som händer i Vietnam och hur det påverkar. Ve och fasa om hela Vietnam-kön börjar röra på sig nu när det blivit oroligt i landet. Måtte oroligheterna i Vietnam öka barnbeskeden till Sverige. Sedan har vi alla frustrerade familjer som väntar i Kina-kön. Det är säkert fler än en som tänker på att dra tillbaka sina handlingar från Kina och skicka till ett annat land. Typ "vårt". Visst det kostar en slant men vi hade gladeligen betalat kostnaden om vi började få ont om tid och upptäckte att vi skulle få gräddfil någon annanstans. 

Sicket ruttet system. Ändå finns där väl en plågsam rättvisa. Men jag vill inte tänka på rättvisa. Jag vill tänka på OSS och våra möjligheter att bilda familj. Åt skogen med alla andra. Sorry.

Ja, jag hade förmodligen gjort samma sak om jag någonsin får chansen. För det finns inga rationella känslor i detta inlägget - bara en hoper frustration, irritation och ledsamhet.

Idag kom AC:s nya väntelistor. Ju längre vi köar desto längre ner faller vi. Vi backar, backar och backar.

På www.a-c.dk publiceras idag en debattartikel  - Adoption i Krise - om förhållandena i adoptionsvärlden.  Om korrumption, ökat antal organsiationer som konkurrerar, organsiationer som bryr sig mer om att tillfredsställa barnlösa människors behov av ett barn än ser till barnet. Detta drabbar de länder som har en seriös förmedling dubbelt - man konkurrerar med fler organisationer och dessutom organsiationer och givarländer som inte arbetar enligt vedertagna riktlinjer. Det är deprimerande läsning.

På www.danadopt.dk meddelas att man upphör med samarbetet i Polen och Portugal pga att de barn som adopteras till utlandet är mycket belastade med sjukdomar. Detta kräver tid och information och de polska myndigheterna har föredragit att sända barnen till "snabbare" länder. Man stänger Portugal av samma anledning - det är endast de hårt belastade barnen som förmedlas till internationell adoption.

Jag är så less. Så infernaliskt less. Vi har så många odds emot oss. Vår ålder är bara ETT dåligt odds. Det händer så mycket i vår omvärld som riskerar att försvåra för oss. Jag tror egentligen inte det finns något som arbetar FÖR oss längre. Tiden är vår fiende.

Jag märker att jag allt oftare prövar mina tankar om permanent barnlöshet. Jag måste förbereda mig på det. Kan vi inte bli föräldrar genom adoption finns inga fler möjligheter. Det finns inte mer tid. Jag är fullkomligt klar över att min önskan om barn är inte så stark att jag kan ta emot ett barn med svåra medicinska problem. För det är snart de enda barn som givarländerna adopterar till utlandet.

Tunga insikter.   

Precis hemkommen från krogen och en träff med en kollega som jag värderar oerhört högt. Hon får mig att skratta och reflektera. Hon stöttar i stort och smått. Nu är jag lätt onykter och har svårt för att styra var jag sätter fötterna.

Jag har haft en intensiv gräsänka-vecka. Nästan så att det blivit lite för mycket. Darlingen kommer hem på lördag och jag har knappt haft en enda kväll på solokvist. Det har både varit roligt och lite frustrerande.

Imorgon ska jag ha en "egenkväll". Det ska bli mysigt. Kanske hade jag inte tyckt att det var så mysigt om jag inte varit så uppbokad tidigare i veckan. Det är en stor förmån att kunna välja ensamhet istället för ett låta ensamheten välja mig.

Jag har fått andas på 8 månaders bebis idag. Jag är såld. Tror lille gossen också var såld. I alla fall sa hans mor det.

Kronprinsarna var alltså här. Dels för att hämta flyttkartonger och dels för att inspektera en bord som vi inte får plats med i vårt nya hus. Det är ett furumatbord av slagbordskaraktär. Om man slipar bort lacken kan man måla det vitt. Eller svart som Kronprinsen föreslog. Han gillar hårdrock och dödskallar. En skön typ. Vi är glada för att bordet kommer till användning istället för att vi ska frakta det till tippen.

Hade en ganska rörig dag på jobbet. Jag har hamnat i en situation där jag tagit på mig flera svåra frågor i ett projekt som en annan person ansvarar för. Det är mitt eget fel. Men jag erbjöd mig när hon hade mycket att göra medan jag hade lite luft i schemat. Nu är min luft slut men problemen fortsätter att spöka. Jag retar mig som attan på min beredvillighet.

En sak som är bra är att min chef sa till mig idag att han strävar efter att få behålla mig. Han ska bara äska lite resurser. Man vet aldrig men det känns bra att han kämpar för det.

Idag flyttade mangeln in. Den kom tillsammans med mina blommor som varit på semester hos mina föräldrar sedan några månader tillbaka. De är väldigt gröna och frodiga. Och det är inte min förtjänst.

Mangeln kommer bli en glupsk kamrat. Den är snabb som en vessla - man hinner knappt få ordning på duken innan den slinker in i mangelns gap.

Det var mysigt att få rå om föräldrarna ikväll. Allt jag gör i detta huset känns mysigt. Det gör mig lite pyrig av lyckopirr. Jag bor här! Det är vårt! Vi ägnade kvällen åt att äta middag, spana in trädgårdsritningen, se på semifinalen i eurovision song contest och småprata.

I övrigt har en stor och viktig knut löst sig på jobbet idag. Jag var på ett strålande humör när jag körde hem. Darlingen har hört av sig. Han har blivit förkyld. Liiiiite synd om honom är det. Men inte så mycket.

Jag möttes av ett tråkigt besked i mammans blogg idag. Hon kommer förmodligen att sluta blogga. Jag tror något omvälvande stort och livsförändrande har hänt henne :-)

Till mamman vill jag säga att jag vant mig vid din närvaro och ditt engagemang i min blogg och kommer sakna dig stort. Glöm inte att hälsa på min blogg i framtiden - det kommer göra mig glad!

Varje gång någon som befinner sig i adoptionssvägen beslutar sig för att sluta blogga känner jag mig sorgsen. Lite övergiven. Som blivande adoptionsförälder behöver man sina medsystrar och deras tankar.

Ändå har jag full förståelse för att man vill värna om sina barns integritet och dessutom omfattas man kanske av tystnadsplikt.

Har slösurfat på adoptioner från Landet. Skuttade in och ut i några amerikanska bloggar. Tvärnitade. Några bloggar skriver om att Adoptionsministern i Landet avgick för en tid sedan och adoptionsprocessen sattes under lupp. Det ledde till att det blev tvärstopp i adoptionsprocessen under några veckor. 

Vad jag vill komma till är att detta är en stor grej om man är intresserad att adoptera från Landet. Organisationen har nyhetssidor om länderna. Varför använder man dem inte?

Jag blir mer och mer missnöjd med informationen från organsiationerna. Eller rättare sagt - den obefintliga informationen. Jag besöker ofta danska adoptionssidor. Där lämnas i princip dagligen information om barnbesked, väntetider, nyheter från länderna. Mycket av det som står på dessa sidorna nämns aldrig med ett ord av de svenska organsiationerna. Jag tycker det är mycket märkligt.

Jag betalar rejäla medlemsavgifter varje år. Jag får en medlemstidning. Det är allt! I normala fall skulle jag inte drömma en sekund om att prenumerera på en tidning som kommer några få gånger per år. Jag ringer någon enstaka gång - men det känner jag mig nödd och tvungen att göra eftersom informationen är bristfällig.

Organisationerna skyller på resurser. Jag fattar inte det. Om de ansträngt sig att få ut mer information på hemsidan hade belastningen på dem minskat. Hur svårt kan det vara för landansvarig att en gång per vecka sammanfatta läget i landet? På en av de danska hemsidorna lägger man tom ut information då och då om att det inte har hänt något nytt i landet.

Eller är det så - hemska tanke - att de svenska organsiationerna inte är så framgångsrika i kommunikationen med länderna?  

BFA har t ex inte uppdaterat sidan om Vietnam sedan oktober. Trots att det är ganska stort att USA upphör med adoptioner från Vietnam. Folk som planerar att adoptera från Vietnam behöver ju veta vad som händer.

AC har t ex inte uppdaterat sidan om Estland. Senaste nyheten (förutom julbrev)  kom i maj förra året. Det är ett år sedan.

Det är möjligt att det går ut rundbrev. Men jag tror att rundbreven går ut till de som redan skickat sina handlingar. Vi andra då? Som tvingas köa i 1,2,3 och ibland 4 år. Ska vi bara betala medlemsavgiften och gilla läget?