På mindre än en vecka har jag och Darlingen fått förtroenden om två separationer - en definitiv och en som det funderas över.

Jag känner mig sorgesam. Det är ofta sorgligt för omgivningen när kärleken tar slut. I det ena fallet kommer troligen separationen innebära att vi inte träffar personen fler gånger. H*n bor i en annan stad.

Vi hoppas givetvis att det ska lösa sig - den ena relationen finns det fortfarande hopp för. Men kärleken är förmodligen slut. Och är det något jag lärt mig om kärlek så är det att samma dag som man börjar funderar över om relationen ska fortsätta eller ej har man vikt in på ett spår som inte går att ändra. Man kan bara gå omvägar. Slutmålet blir alltid detsamma.

Farmor var här på middag igår. Det var lite synd att Bonusen inte var här - han spelade fotbollscup istället. Istället fick vi rå om henne för oss själva och det är inte så ofta vi kan göra det.

Farmor var på gott humör och hystade in kopiösa mängder mat i den tunna kroppen. Både jag och Darlingen log glatt mot varandra eftersom Farmor behöver tjocka på sig lite. Det var förrätt med räkor i senapsdressing med kapris och salladslök, inkokt lax med nypotatis, sparris och hollandaisesås. Som final invigde vi våffeljärnet som vi fått av Farmor. Vid det laget var jag tämligen mätt - uttänjd magsäck till trots. Men Farmor klarade 3 våfflor med grädde och sylt. Sedan toppade hon med en halv påse Polly med hasselnöts- och kokossmak.

Vi har nog fått världens bästa moderna våffeljärn - Åviken. Frågade vår köksleverantör efter jordens bästa våffeljärn och fick tipset. Kravet var att våfflorna skulle bli frasiga och inte sunkiga. Och de blev verkligen frasiga. Dessutom var det snabbt och lättarbetet. Mitt livs första våffeljärn. Jag hann bli drygt 40 år innan det flyttade in. Nu bor det nog hos oss resten av livet. Men jagar ju inte livet ur ett våffeljärn. Då hade man blivit på tok för tjock.

Vet inte om Darlingen håller med mig om att våffeljärnet var det bästa som hänt oss i denna veckan. Han brände sig nämligen rejält på fingrarna. Han fick förpassas till soffan efter en stund i iskallt vatten. Lite Hydrozon-salva på och sedan blev det bättre. Hydronzon-salva är dagens andra tips - lagar allt från söndersnutna näsor till lindrar kraftiga brännskador. Inte receptbelagd och Darlingen är lite smått förundrad över att den fungerar.  

Solen skiner. Jag ska köpa blommor till en 40-årsfirare och förbereda ny middag för Rosenfamiljen. Darlingen jobbar. Brännskadad.

Spankulerade hemåt och spejade i affärer när jag plötsligt får se en silverfärgad bil backa rakt in i sidan på en MG. Rejäl buckla och förstörd lack. Påköraren körde i sakta mak vidare och gatulivet stannade av. Vad skulle hända?

Hälften på trottaren halade fram mobiltelefonerna - redo att ringa polisen, bilregistret och allehanda myndigheter. Men påköraren vände. Det tog sin lilla tid. Och när han slutligen kom fram till den påkörda bilen och dess ägare så tyckte jag innerligt synd om honom. Stämningen var rätt uppjagad eftersom alla utgått från att han skulle smita. Han gick långsamt och var allmänt omständlig. Jag tror inte att han var riktigt kurant. I alla fall såg det inte så ut.

Samtidigt bestämde sig en ung kvinna för att trafikkaoset skulle må bra av att ytterligare späs på. Hon parkerade helt sonika sin bil mitt i vägen för att ställa sig i kö till en bankomat. Eftersom en himla massa människor hade massa spänd energi inombords kastade man sig istället över kvinnan. Det var trots allt inte jordens smartaste parkering. Det märkliga var att hon valde att ta strid. Ordväxling uppstod, tutnigar eskalerade och "Fubbick" och "Unga dam" och "Stick härifrån" ven i luften.

Jag gick vidare. Lite lättad över att slippa att bli inblandad. Jag hade i min fantasi redan processat det faktum att jag kanske skulle bli kallad som vittne till en smitningsolycka (ja, jag ÄR en dramaqueen). Men om man bortser från mina egna pinsamma funderingar - varför är det så många som kör illa på fredagar? Att köra bil hem på fredagseftermiddagarna är förenat med livsfara - folk gör ogenomtänkta svängar, stannar utan att blinka, gör livsfarliga omkörningar, cyklar rakt ut i vägen och irritationen ligger ständigt i luften.

Visst är det lätt att vara jovialisk och önska fred på jorden när man inte har PMS eller själv sitter i en bil?

Det har hänt något med min vänstra ländrygg. Strax ovanför allt det där bulliga. Det var lite dumt att det hände igår eftersom jag har så förfärligt mycket jag vill hinna med.

Jag har haft skott i ryggen förut. En gång. Det var en jul och jag låg på golvet hos mamma och pappa och jämrade mig. Både mamma och Darlingen hönsade runt mig. Mamma för att hon är hon. Darlingen för att han var nykär. Den gången slutade det med kiropraktikerbesök och ny säng för jättemassormycket pengar.

Denna gången hönsar ingen med mig. Och ny säng blir det inte. Så jag får härda ut och tänker mögiga tankar om hälsoprofileringen och falska friskhetsintyg. Så j*vla frisk kan man inte vara så att man får ryggskott rakt upp och ner. Nä.

Nu har vi bestämt gardiner. Det blir hissgardiner av gamla lakan som mormor och mamma broderat. Med monogram, spetsar och brodyr.

Återstår bara att sy dem. Det tar nog sisådär 2-3 år.

Äntligen tog vi tag i att packa upp alla flyttlådor med kläder och ta garderoberna i besittning. Känns stort.

Nu ska vi vila. Sedan hoppas jag kunna entusiasmera Darlingen till att hänga upp vävnaden, städa bland sladdarna vid TV:n och fixa uterummet.

På måndag kommer vår nya soffa. Jag både längtar och bävar. På senare tid har jag nämligen hyst vissa tvivel över vårt färgval. Mullvadsbrun. Idag konstaterade jag att vi nog måste köpa vitt soffbord och vita matmöbler så att det inte blir för dystert.

Det kostar förskräckligt mycket pengar att flytta till nytt hus. Man får för många idéer.

Jag har en vurm för gamla träd. Och jag blir oerhört upprörd när folk fäller träd som bott på sin plats i otaliga år. Det allra värsta är när folk hugger kronan av trädet och behåller stammen. Enkom för att kronan skuggar deras morgonkaffe. Jag står inte ut med så korkade människor. Träd är vackra, ger ombonad känsla och behövs i stadsmiljö för att inte göra det så stelt och gatuliknande.

Så när min goda vän, Fru Hjort, ringde och berättade att de skövlat hela trädgården för att lägga trätrall (de har inte så stor trädgård) hörde jag min röst bli lite spänd och säga "Men ni har väl inte fällt det gamla äppleträdet?". Mycket anklagande. Det hade de inte gjort. Det var en himla tur för annars hade jag nog fått säga upp bekantskapen. 

När jag lagt på luren sa jag till Darlingen att jag nog egentligen är en trädkramare. En sån där som kedjar fast sig i träd och vägrar flytta på sig när trädet ska avdagatagas.

"Nä", sa han. "Du är en sån som vill ha picknick under gamla träd. Men du hade aldrig vågat stå fastlåst vid trädet när motorsågen kommer. Och OM du vågat stå kvar hade du sprungit din kos när polisen kom. Du hade inte vågat stå kvar för då hade du fått en prick i polisregistret och då hade vi inte kunnat adoptera. 

Eh. Blivande adoptanter tänker inte riktigt som alla andra.