Inatt sov jag på Patienthotellet. Det var lite skumt. När jag traskade genom kulverterna fick jag en illamåendeattack. Det luktade konstigt - sjukhus i kombination med säregen matos. Jag fick flashback till när jag blev oförhappandes opererad (det var planerat en enkel titthålsoperation och övergick utan mitt vetande till en stor bukoperation). Men så tänkte jag att det inte blir så stor uppståndelse om man kräks i en sjukhuskulvert. Folk är liksom vana.

På Patienthotellet var personalen vänlig. Det fanns en reception som sålde godis, tidningar och minimala barnkläder. Rummet var enkelt men funktionellt. Men alla hasade fram utom jag.

Eftersom jag aldrig själv kommer att föda barn är jag mycket fascinerade av hur man ser ut de första dagarna och timmarna av föräldraskapet. Jag har föreställt mig att man skimrar och glänser och att man inte kan slita blicken från sitt barn och varandra. Sådär magiskt och fluffigt i kanterna.

Jag har nog förhärligat hela föderiet och de första vibrerande dagarna med en ny bebis.

Det var ett gäng slitna ansikten. Det som gjorde mig mest förvånad var att alla såg ganska blasé och trötta ut. Bebisarna låg i fula korgar som släpades runt. Föräldrarna log inte soligt och förälskat mot varandra (som de gör i min fantasi). De nyförlösta mammornas magar skvalpade. Alla rörde sig försiktigt och trevande. Både mammor och pappor var bleka och glåmiga. Barnen såg man inte så mycket av - de låg nerbäddade. 

Jag känner fortfarande en ofantlig fascination för hela biologiska barngrejen. Jag frågar Darlingen jämt hur det KÄNDES när han blev pappa. Jag frågar kompisar. Frågar dem om hjärtat gick upp i vikt och halsen snörpts ihop när man ser på bebisen och varandra. De flesta svarar pliktskyldigas att det är fantastiskt men de ser lite undrande ut. Jag tror inte de förstår vad jag menar. Folk berättar ofta om de praktiska bestyren och anekdoter. Men få verkar kunna förmedla känslan i hjärtat. Det kanske inte är så stor förändring som jag inbillar mig? Känslan kommer kanske gradvis - de första dagarna är kanske så fyllda av nya moment och bestyr att man inte hinner känna efter.

När man har förmågan att skapa barn och föda barn tror jag inte man förstår hur fascinerande ett nytt liv är för den som inte kan skapa. Jag känner mig alldeles tagen av det faktum att två människor kan skapa ett nytt liv. Jag är inte ledsen för att jag inte kommer föda mitt eget barn men jag kan känna en svag känsla av avundsjuka när jag tänker på att en annan kvinna ska föda kommer föda mitt barn. Jag är lite besviken på att så många verkar ta det för självklart. Som om det är en obligatorisk del i livet. Inget som är speciellt värdefullt. Det bara är. Liksom. 

Jag haussar kanske något som bara är vardagsmat för de flesta.