Darlingen hann inte mer än gå på toa innan vi skulle på fest. Vi bestämde oss för att cykla. Jag hade ett punkaktigt tillstånd på mitt framhjul. Enligt min erfarenhet kan lite luft rädda alla punkaaktiga tillstånd. Så vi ledde cyklarna till OK-macken. Av bister gårdagserfarenhet vet jag nu att allt som är på sock inte går att laga med lite luft. 

Så vi fick gå med cyklar. Eftersom jag hade ägnat morgonen åt att jogginggå i 60 minuter var jag inte alls hågad. Darlingen var inte heller så kärvänlig just då.

Sedan blev allt bara bättre. Förutom att några kära vänner till oss inte kom på festen pga att de gjort slut. Det känns så sorgligt och eländigt.

Jag har blivit värsta mamma-standinnen. Jag bär och pratar, fjantar och gullar. Känner inte alls igen mig. Jag brukar vara lite mer fjär. Det är precis som om jag gått över en dold gräns och nu finns ingen återvändo. Allt som luktar bebis är som magnet på mig. Jag känner mig ganska patetisk. Jag måste behärska mig. Ett tag hade jag dubbelt upp - Lille Kronprinsen i famnen (8 månader) och Lille Hultaren i handen (12 månader). Det var lite körigt. I synnerhet som kubb-träna yrde i luften.

Eurovisionsfinalen snackade vi sönder. Hörde knappt Sveriges bidrag. Sicket mögigt program. En av gästerna på festen - som jag känner men inte i detalj - berättade att hon både gjort upprepade ivf:er och adoptionsutredning. Men fd maken lämnade henne precis när det var klart. Så det blev inget barn. Det är tänkvärt. Man går igenom så mycket under en sådan här resa. Finns det minsta lilla spricka så krackelerar allt. En solitt förhållande pallar trycket men inte de som inte är så solida.

Idag känns adoptionen tveeggat. Fast bättre än häromdagen. Jag vill så gärna längta och drömma, men vågar inte ge mig hän. För tänk om det inte blir något....

Bestämde mig för att överraska Darlingen genom att möta honom på Kastrup. Jag är en smula amatörmässig på flygplansmötningar så jag anlände i på tok för god tid. Typ 30 minuter INNAN planet landade. Det var dumt. Men ganska roligt att se alla återseenden. Viftande flaggor, pussar, snittar och bubbel. Jag ägnade mig åt att försöka hitta någon familj som kommit hem med adopterat barn. Inte så framgångsrikt. Men jag hade en ganska lättsam timme - jag ÄLSKAR flygplatser. Att jag dessutom fick en komplimang för min nya väska höjde bara förnöjelsen.

Men åter till MÖTET. Först kom ingen. Sedan kom Seattle folket (jag var lite osäker på om Darligen flög från Seattle eller Chicago så jag fick vara alert). Sen kom Darlingens kollegor. Då stod jag och lurpassade bakom en bred stolpe. Sen kom.... eh... ingen.

Jag hade rådslag med mig själv. Ringde. Inget svar. Aj då. Katastrofbildserie: Oskyldig knarkkurir. Eller akut sjuk innan planet avgick (snuva kan vara täckmantel för annan lömsk sjukdom. Fågelinfluensa). Missat plan. Njae.... Terroristanklagad? Nä. Han är gråhårig och inte så terroristlik. 

Jag fick strosa bort till kollegorna. Det var simpelt. Han hade fastnat i tullen. Nästa bildserie med - för det nya scenariot relevanta katastorbildserier: Oskyldig knarkkurir. Terroristanklagad. Naken. Plasthandskar....

Sedan kom han! Han reagerade inte nämnvärt på mig. Log hjärtligt mot alla som väntade. Utan urskiljning. Tullen kan förstöra äktenskap. Och kosta pengar. Det visade sig nämligen att han köpt för mycket prylar (bl.a presenter till mig). Man får tydligen inte ta in varor för mer än 1350 DKK. Sicken tramsig regel.

Sedan pussade han på mig och jag var nog den lyckligaste på hela flygplatsen.