Tycker det känns svagt bättre på projektfronten. Men vi kravlar fortfarande omkring i världens röra och kaos. Det positiva är att jag/vi åtminstone börjar hitta kontaktvägar som kan hjälpa oss att förstå vad det är vi ska göra. För det verkar ingen kunna tala om för oss.

Jag är tämligen trött när jag kommer hem. Går upp kl 6 och kommer hem kl 8. Det sliter på krafterna att vara omväxlande tokfrustrerad och koncentrerad. Tack och lov blir vi matade med mat, kakor och annat förtjockande men nöden har ingen lag så jag trycker i mig och vägrar tänka i nutid.

Har förstått att alla människor under 30 är har konto (heter det så?) hos Facebook. De är inloggade hela tiden även om det är under arbetstid. Jag börjar förstå arbetsgivarnas problem med ineffektiva anställda och diskussioner om att stänga möjligheten för anställda att besöka Facebook på arbetstid. Det allra märkligaste är att ingen höjer på ögonbrynen åt att folk är inloggade hela dagar. I alla fall inte de som själva har konto hos Facebook. Det är nästan något slag kulturrevolution på arbetsplatsen. En helt ny kultur börjar växa fram när de finns unga anställda. De har helt andra värderingar än min egen generation. Och det skiljer bara 15 år! 

En annan sak som jag förstått är att unga människor idag är ultrapositiva inför sina chefer. De kan sitta och uttrycka enorm frustration över en dåligt struktur på projektet men så fort det kommer en chef i närheten slår de på strömbrytaren och säger en massa överpositiva saker som inte har någon förankring i verkligheten. Och ingen verkar reagerar över kappvänderiet!

Inte heller har man en tanke på att det vi producerar i utbildningssystem ska ha kvalitet. Det enda mina yngre kollegor tänker på är att leverera. När jag påtalar att kvaliteten och användarvänligheten blir lidande så tycker de att jag är jättekrävande.

Jag fattar inget. Känner mig förvirrad. Negativ. Åsså lite gammal.

Idag kom första budet. Ett skambud. Så tramsigt lågt att jag bara blev förbannad.

Nästan en halv miljon under utgångspriset. Argumentet var att vitvarorna behövde bytas ut och att badrummet behöver renoveras. Mäklaren hade i princip tackat nej till budet redan när det kom. 

Det är oroande att husmarknaden totalbromsta. Mäklaren berättade att vårt hus hade haft många intressenter jämfört med några objekt de hade inne. Trots många intressenter verkar köparna ha dragit öronen åt sig rejält.

Nedrans räntehöjningar.

Ibland känner jag mig grinig och krävande.

Idag började jag på 2 veckors arbete i Köpenhamn i ett projekt som ska implementeras 1 november. Vi är 6 personer som skrapats ihop från olika positioner. Vi trodde att vi skulle testa ett utbildningssystem, men nu visar det sig att utbildningssystemet inte klart. Istället förväntas vi färdigställa det. Förra veckan skulle andra personer inom koncernen ägnat 3 dagar åt att skriva manus till oss. De tre dagarna bantades till en dag. Av cirka 30 utbildningscase har bara 1 (ett!) översatts och förberetts för oss. Så det första vi måste göra är att göra det som inte blev gjort förra veckan. Till råga på allt är det nya lagregler som ingen av oss är speciellt väl insatta i. Och hur gör man ett utbildningssystem när man varken känner till regelsystem eller rutinerna?

Jag vill gärna ha koll på saker, har stora krav på mig själv att leverera och göra ett bra jobb. Det är oerhört frustrerande att inte kunna göra något av det. Trial and error i full blom.

När vi dessutom får höra en massa ursäkter om varför allt är försenat och personer - som vi trodde var väl insatta i projektet - säger att de inte heller har en helhetsbild så blir jag skum på allt ihop. Känner bara för att packa ihop och åka hem.

Taktiken för de närmaste veckorna får nog bli att sitta på min stol och famla i blindo. Något jag avskyr. Men någon gång tvingas man väl göra saker man avskyr. 

Det värsta av allt är nog att när vi kommer med invändningar så får vi höra att man inte kommer någonstans utan ett gott humör. Tjena.

Idag har vi varit på bilutflykt i 5,5 timme. Så är det när Bonusen är hos oss. Darlingen åkte 5,5 timme i fredags också för att hämta honom. Det är i sanning ganska träligt och vi längtar tills den lille parveln blir stor nog att åka tåg själv. Men det dröjer nog några år.

Visning idag igen. Den sedvanliga lappen från mäklaren låg och väntade på oss när vi kom hem. Tydligen fanns det minst 2 lite mer intresserade par. Jag känner mig rätt otålig när jag läser mäklarens vaga rapporter från visningarna. Har planer på att gömma mig i en garderob för att få veta lite mer. Problemet är bara att jag kommer att bli upptäckt och skrämma slag på spekulanterna.

Hade inte Harry Potter en osynlighetsmantel? En sån skulle jag vilja ha.

... från att ta reda på var vi skulle befinna oss i Adoptionscentrums köer. Det kändes nämligen inte så upplyftande.

Jag hoppas verkligen inte BFA får för sig att publicera väntelistor. Då hade jag inte ägnat mina dagar åt annat än att räkna och kalkylera. 

Till ingen nytta. 

"Det är som det är", brukar Darlingen lite lakoniskt säga.

Jag vill inte att det ska vara som det är! Jag vill att det ska vara som det inte är.

Kaos i näsan igen. Jag har nu tre teorier:

• Lördagsförkylningar
• allergisk
• nässprejsberoende

Lördagsförkylningar faller på sin egen orimlighet. Allergi känns väl lite märkligt med tanke på att allergisäsongen i stort sett är över (även om min kära mor påstår att det är högsäsong för mögel i markerna). Alltså återstår nässprejsberoende.

För länge sedan läste jag någonstans att Pernilla Wahlgren var nezerilberoende. Det lät så patetiskt. Jag trodde man blev beroende av knark, sprit och spel. Inte av nezeril.

Nu är det sålunda slutsprutat. Jag vill för allt i världen inte vara beroende av något så fånigt. Minsta misstanke om det känns liksom ... nördig. Följden blev att jag idag stolpat omkring på stan med andningsuppehåll i näsan. Som tur var så kan man undvika döden genom att öppna munnen. Känner mig som en guldfisk på land och ser väl minst lika ding ut. På kvällen drabbades jag av desperation och tittade vädjande på DarlingDoktor som rotade fram något kortisontjosan.  

Effekten av kuren var att jag svettades ymnigt och hasade runt i linne och shorts, idogt snörvlande med Renässans i högsta hugg. Jag har tidigare dömt ut Renässans och det gör jag fortfarande men det var det enda som skapade någon form av passage i näsan. Även om det härliga tillståndet endast varade i 2 minuter...  

Kl 23 gav jag upp och gick till sängs.

Det konstiga är att jag sover gott utan nässtopp. Samma sak när jag vaknar. Alltså plågas jag bara under mina vakna timmar och det tycker jag är orättvist!

Finns det Anonyma Näsolister?

Jag är i Linköping.

Jag och två kollegor åkte X2000 igår. Värsta illamående infann sig. Fick sitta och tantvila på en bänk innan vi kunde ta oss vidare.

Igårkväll var vi på lilla pubrundan (två pubar) i Linköping. Som genom ett under skingrades huvudvärken under några timmar och jag kunde föra långa, djupa och relativt meningsfulla diskussioner om allehanda saker. Hade helt enkelt väldigt, väldigt trevligt! Sedan började vi prata om åldersförändringar och då blev det lite jobbigare. Deltagarna i begivenheten var 40, 44 och 50. Jag var yngst. 44- och 50-åringen är stora fans av Mia Törnblom. Jag tycker sådär om Mia Törnblom. Hon är så... äpplekäck på nåt sätt.  

Sedan fick jag migrän och bestämde mig för att aldrig mera röka. Tändaren var ändå slut.

När jag kom tillbaka till hotellet så satte jag på TV:n. Där satt Mia Törnblom och lärde en tjej att säga NEJ.

Mia Törnblom är en stalker. Hon förföljer mig. Fast kan man vara stalker utan att veta om att man förföljer någon?

Förmodligen kommer det sluta med att jag läser alla Mia Törnbloms böcker.

Och sedan börjar jag skriva tacksamhetsdagbok.

Igår kväll kom jag på att jag skulle leta upp rabattkortet. Panik utbröt på hotellrummet när jag inte hittade det! Ingenstans fanns det. Djupandades. Försökte tänka i stil med:

"Äh, vad är 2.000 kr? Det är ju ingent.... EN JÄVLA MASSA!"

Svettigt.

Efter en halvtimmes letande i överfylld plånbok hittade jag ett nytt fack som jag aldrig tidigare sett. Där låg det rackarns rabattkortet.

Sedan ägnade jag natten åt att drömma om att jag åkte buss till Bolivia. Trots att jag betalade varsin tur och retur för mig och Darlingen och en enkel för Battingen så hade jag jättemassormycket pengar kvar på rabattkortet.

Som tur är ringde Skånestrafiken precis. Jag hade inte orkat fler sådana här kvällar och nätter.

De kommer göra ett undantag från sitt reglemente och återbetala beloppet!

Ljuvliga Skånetrafiken!

Världens bästa Skånetrafiken!!

Förresten är det ganska bra att ha ett lönnfack i sin plånbok. Eller?