Jag är mer spänd över adoptionen än jag vill medge för mig själv. Oftast går det ganska bra. Men emellanåt rämnar min fasad. Ofta helt utan förvarning. Som igår. På middag hos några vänner.

Det var jättetrevligt större delen av tiden. Tills vi kom in på adoptionen. Vi (eller rättare sagt jag) informerade om vårt adoptionsläge. Hur det känns att behöva vänta i ovisshet, oron för att det kanske inte blir något barn, ökade krav och väntetider. Oron för att hinna bli för gammal innan vi kom framåt.

Reaktionen blev ungefär så här:

• Man kan inte förbereda sig på allt
• Man ska inte surfa runt så mycket på adoptionssidor
• Man ska inte oroa sig så mycket
• Man ska helt enkelt bara vara.

Så uttalade sig experterna. De som alla har barn. Inklusive Darlingen. Det låter så enkelt och självklart för dem. De som lyckokn*llat sig till en knodd. DE HAR ALDRIG BEHÖVT VÄNTA! Till min förfäran började tårarna spruta på mig. Först kunde jag blinka bort dem. Men ganska snart tappade jag kontrollen över dem.

"Attacken" var välmenad men inte desto mindre sårande. Ingen förutom jag kan förstå hur det känns att i 10 år veta om att jag måste få hjälp att bli gravid, dvs att IVF kommer att behövas. De har ingen som helst aning om hur det känns - när man äntligen träffat sin Drömprins - att få höra:

"Sorry, det är för sent. Dina ägg är kassa. Det blir ingen IVF. Ni får sikta in er på adoption eller äggdonation".

Och de har ingen som helst aning hur det känns att befinna sig på sista stationen och upptäcka att det tåget kanske också har gått. Och att inget nytt tåg kommer. Någonsin.

Jag blir fortfarande frustande förbannad över att få goda råd i hur man hanterar väntan på ett barn (som kanske aldrig kommer) från de som fått biologiska barn. Jag har väntat i ungefär 3650 dagar. De flesta jag känner har blivit gravida inom 6 månader från första försöket. Hur kan en som väntat 180 dagar på att bli gravid kunna förstå hur det känns att ha väntat i 3650 dagar? Och som kanske vet att det dröjer ytterligare minst 1000 dagar innan barnet kommer? Om det överhuvudtaget kommer...

Hur ska man då hantera en sådan som mig?

• Kom aldrig komma med lösningsförslag. Jag har redan vänt och vridit på allt. Jag har tänkt i 10 år på det som vi diskuterat de sista 30 minuterna. 
  
• Ett lösningsförslag låter alltid mycket enklare i ord än i handling. Säg aldrig "du måste sluta tänka på det".

• Uttala inga floskler som är avsedda att muntra upp. Jag avskyr floskler. De funkar inte.  

• Om du inte vet vad du ska säga, säg då ingenting. Lyssna bara.

• Du är alltid amatör när det gäller MINA känslor. Liksom jag alltid är amatör när det gäller DINA känslor. Respektera det.  

• En god vän stöttar och lyssnar. Försöker förstå. Frågar för att kunna försöka förstå. Och tröstar när allting är överj*vligt.

Det är en rutten dag. Jag är sårad. Jag är förkyld.

Jag är så f*cking trött på att vänta.