Så fel jag hade. Trodde att vi stängt ner butiken när det gällde projektet.

Igår började jag arbeta på ett case. Ett sista minuten case. När vi fick reda på att vi stoppade så ägnade jag lite dötid åt att fnula vidare. Det straffade sig. Projektledningen fick nys om att jag påbörjat ett case (det är väääääldigt långt kvar innan jag är i mål) och jag fick kontraorder. Jag ska sålunda fullfölja mitt case medan alla andra skulle packa ihop och åka hem eftersom de inte kan göra mer. Man kan nog lugnt säga att jag mentalt släppt hela projektet... Det blev en tung resa tillbaka till koncentration och uppbådande av motivation... 

Full gas framåt för min del alltså. Resten av gängen började softa ner. Sluttestade det vi levererat, fikade, skvallrade, Facebookade och surfade. Hela eftermiddagen satt jag i svår koncentration och stressade fram ett case som mina softande kollegor skulle hinna testa innan de for hem. Jag hann inte riktigt och testen blev bara halvfärdig så vi måste ha telefonmöte på måndag. Sedan ska jag fortsätta i egen regi att bygga utbildningsmodul. Jag är jättemassdålig på att bygga utbildningsmoduler. Jag är bättre på att skriva case. Förmodligen kommer det sluta med att jag i panik ringer min tekniska mentor som lovat att rusa till undsättning om jag kör fast i allt det tekniska skymningslandet. Egentligen vill jag klara av det själv. Det vore stärkande för mitt självförtroende. 

Fasiken vad trött jag blev.

Svarte Petter är en otrevlig bekantskap.

Idag kom pappret vi har väntat på. Medgivandet. Skönt att kunna gå vidare även om vi båda två är mentalt förberedda på bakslag när vi nu äntligen kan vidarebefordra medgivandet det till våra organisationer. Bakslag i form av väntetider och ett fåtal valbara länder. Landet verkar stå helt still vilket är trist eftersom vi så gärna vill adoptera därifrån. Eftersom vi har åldern emot oss har vi inte så stora möjligheter att i lugn och ro köa för att få skicka - vi hinner kanske bli för gamla innan vi kommer fram i kön...

Vi hade gärna ställt oss i kö för Taiwan. Det rullar på i Taiwan men vi har inte varit gifta tillräckligt länge (krävs 2 år). Visserligen kan vi invänta 2 årsdagen, men bara det innebär en väntetid på 1,5 år. Och även om vi passar in på deras krav så har vi det här med det kyrkliga. Vi lever förvisso efter kristna värderingar men vi utöver inte vår religion aktivt.

Hur som helst är det skönt att kunna pricka av en sak i den lååååånga väntan på att få bli föräldrar. Tänk - vi har ett papper på att vi får lov att bli föräldrar! Det är det inte många som kan skryta med :-)