Ikväll har vi sett på ett program om två kvinnor i England som adopterade bort sina barn på 60-talet. Det var gripande.

När man är i adoptionstagen är man så fokuserad på barnet och sig själv i den framtida familjekonstellationen. Visst vet jag att vår barnlängtan kommer att tillfredsställas genom tragiska händelser. Men det är ibland svårt att föreställa sig vad som pågått innan barnen blir en del av vår familj. Man är så fokuserad på barnet och sig själv i den framtida familjekonstellationen att man glömmer bort att det förmodligen finns olyckliga biologiska föräldrar som möjliggjort vår lycka.

Det är en herrans massa förväntningar ett adoptivbarn får på sig. Helt oskyldigt. Barnet ska stilla föräldrarnas åratal av barnlängtan och fylla ett tomrum i två personers liv. Samtidigt som barnet kanske måste räcka till för att stilla de biologiska föräldrarnas längtan efter barnet de födde men aldrig fick lära känna. Och barnet placeras mitt i en känslomässig virvelvind utan att kunna värja sig.

I England har en lagändring gjort det lättare för föräldrar som adopterade och deras biologiska föräldrar att finna varandra. Det har lett till att tusentals adopterade blir kontaktade av sina biologiska föräldrar (via ett företag) med en förfrågan om de vill komma i kontakt med dem. Visserligen får den adopterade själv bestämma om personlig kontakt ska tas, men det måste vara oerhört svårt att värja sig. Att ta kontakt kan leda till känslomässiga stormar. Att avsäga sig kontakt leder säkert också till känslomässiga stormar. Det blir konstigt hur man än gör.

Det borde kanske heta förväntansbarn istället för adoptivbarn.

Den här dokumentären kommer jag tänka på många gånger.

Vi har varit på stor beslutsrunda idag. Det gick över förväntan. En massa "småbeslut" till nya huset är fattade.

Trillade också över ett par stövlar. Precis min smak. Höga med snörning fram till. Och så gick de om mina volumiösa vader. Jag blev mycket nöjd när jag dessutom upptäckte att de var nedsatta till 800 kr (från 1500 kr).

Avslutade shoppingturen i mataffären. Köpte citronlakritsglass. Ikväll skulle så citronlakritsglassen inmundigas. Den stod inte att finna någonstans. Jag VET att jag tog den från frysdisken eftersom jag klämde fingrarna i frysboxlocket. Sedan råder dock osäkerhet var glassen hamnade. Det enda säkra är att den inte fick följa med oss hem. Troligen hamnade den i någon annan persons inköpskorg.

Jag hoppas att jag inte ställde den i tidningshyllan där jag stod och fibblade med Hänt Extra.

Varför är det ok att säga negress men inte neger?