Adoptionsvärlden är föränderlig - det får man ständigt bevis för.

I dagarna har Sydafrika begränsat antalet barn som en och samma familj kan adoptera:

Endast familjer där minst ett av de två barnen är adopterat från Sydafrika, kommer att kunna skicka ansökan om tredje barnet därifrån. Dessutom tar ABBA bara emot ett begränsat antal ansökningar varje år för tredje barnet. Dessa familjer kommer också längre ner i ABBAs prioriteringslista och måste vara beredda på en mycket lång väntetid.  (Källa www.adoptionscentrum.se)

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. I grund och botten tror jag att det är vikigt för adopterade barn att ha syskon. Någon som barnet kan dela upplevelser och tankar med. Om det behövs. Å andra sidan är jag emot det amerikanska sättet att adoptera stora klungor av barn. Enkom en massa syskon gör inte det enskilda barnet lyckligare. Det är långt mycket viktigare med föräldrar som har tid, ork och lust att ösa kärlek och engagemang ur ett aldrig sinande hjärta.

Jag är glad om jag får ösa moderskärlek på ett endaste litet barn. Men ibland tänker jag att det vore skönt om vi kunde vara säkra på att kunna adoptera ett syskon i framtiden. För barnets skull... och för vår skull...

Darlingen har en längre tid pratat med olycksbådande röst om putsningen av vårt hus. Eller rättare sagt den uteblivna putsningen av huset. Det har nämligen inte hänt ett jota trots att "vintern" varit osedvanligt mild och putsvänlig. Jag har tyckt att han varit tämligen tjatig. Jag tycker inte att putsningen är det värsta - man kan ju flytta in i ett oputsat hus men inte i ett hus utan kök och badrum. 

En dag kom jag på att min lugne och stabile Darling faktiskt drabbats av en hangup. Sådana som jag brukar ha i parti och minut - om ALLT. Darlingens hangup var putsen. Den var hans värdemätare på hur illa ställt det egentligen varit med alla förseningar i huset.

Idag har putsningen inletts. Darlingen är glad som en speleman.

Det är bra. Jag behöver honom lugn och sansad så att jag kan blomma ut i frustration och klagolåt.

För ett tag sedan var vi på en fest där stora affärsplaner smiddes. Ett vårdhem för äldre med möjlighet att par får bo tillsammans även om bara den ena har vårdbehov.

Det enda som egentligen saknades var en lämplig fastighet. Nu har den dykt upp. Ett anrikt gammalt hus med närhet till havet och en stor park.

Som om vi inte har nog att tänka på....

AC har meddelat att licensen för Kenya är klar.

Dessutom gav MIA tillstånd till en ny adoptionsorganisation - African Hope Adoptions AHA - den 25 januari.

Isabella Löwengrip säger till Metro att hon förmodligen är Sveriges bäst betalda bloggare:

"Jag kommer att köpa en lägenhet i slutet av året för mina bloggpengar"

Så nu vill jag bara meddela alla som läser här att jag gärna skulle vilja att min blogg försörjer mig.

Hugade kan kontakta mig medelst en kommentar till detta inlägg så ska vi nog komma fram till något lukrativt. För mig.

Nu ska jag jobba vidare på mitt vanliga jobb. Det är ganska träligt.

Idag blev min mamma opererad i ögonen. Allt har gått bra. Jag är enormt lättad.

Även om starr inte är en dödlig sjukdom så har jag hunnit att begrava henne i mina tankar idag. Man vet ju aldrig hur illa lite lokalbedövning kan ta. 

Så talar en äkta pessimist.

Ähum... terapi vore kanske något?

Idag har vi varit rundor. Igen.

Vi har bytt kalkstensskivan i köket mot svart granit. Kalkstenen som vi beställt var av alltför dålig kvalitet för att vi skulle vilja ha den. Dessutom har vi insett att kalksten var långt mycket känsligare än vi någonsin kunnat föreställa oss. På en provbit i stenaffären hade man hällt olika vätskor på kalksten och visade hur det påverkade kalkstenen. Det blev inga snygga fläckar precis... Jag har i min enfald trott att fläckarna skulle bli snygg patina med tiden men vi pratar om frätskador om man inte omedelbums torkar upp!

Det mest avgörande var när expediten sa att det inte var tillrådligt med kemiska rengöringsmedel i köket när man har kalkstensskiva.

"Räknas Prefect som kemiskt rengöringsmedel?", säger denna ärthjärnan.

16.300 kr fattigare traskade vi ut ur butiken. Då vänder sig Darlingen till mig med ett brett leende och säger:

"Jag är så glad! Nu slipper jag få skulden för alla fläckar som kunde ha uppstått på kalkstensskivan"

Det värsta är att han har rätt. Jag hade inte kunnat slappna av i 3 minuter om han skulle laga mat. Jag hade stått som en galen furie med en wettextrasa i högsta hugg. Alltid beredd på det värsta.

Och så kan man ju inte framleva sina dagar.

I vår närmaste krets har det pågått en vårdnadstvist som sugit all kraft från alla inblandade och orsakat mycket elände och tråkigheter. Nu har det äntligen löst sig genom att den ena parten har - på eget bevåg - avsagt sig all fortsatt kontakt med barnet.

Det är givetvis tråkigt att barnet förlorar kontakten med den ena föräldern men i detta fallet har det lilla barnet mått dåligt psykiskt och blivit "misshandlat" av de sociala myndigheterna som inte visat någon som helst handlingskraft. Alla har inväntat bättre tider och nu är de här. Men inte tack vare dem...

Äntligen får alla ro. Inga mera sjuka utspel om vanvård. Inga mer dramatiska scener med ett förkrossat barn som inte vill åka till andra föräldern. Inga mer lögner och hot. Inga mer anmälningar utan grund.

Det är över. Tack och lov.