Det är 10 veckor sedan imorgon. Sedan vi "plussade". Sedan hände inget mer. Inte minsta lilla tecken på att det vi hoppas och tror är verkligt. Det är ett stort mörkt hål som slukar energi som jag inte vill ska slukas. Jag vill behålla tron på att det kommer ske. Men det är så svårt.

Jag vet inte om någon - som inte gått igenom samma sak - förstår vad det är vi tvingas gå igenom. Vi har fått barnbesked. Sedan blev det knäpptyst. Det är INTE som en graviditet. Vi känner inga sparkar. Vi har inga kroppsliga symptom. Min mage växer inte. Allt är bara tyst. Som om det inte har hänt.

Vi vet inte ens med säkerhet att vi kommer att få adoptera Knodden. Det vet vi inte förrän om många domstolsförhandlingar. Det har vi valt att bortse ifrån eftersom det vore omänskligt annars. Någonstans måste man bestämma sig för att tro på de underverk som sker. Kanske var det fel. Förmodligen inte men just nu känns det så tufft och tungt.

Tänk tanken att en gravid kvinna testar positivt. De första veckorna är fyllda av glädje, oro, framtidsplaner och allt som tillhör en graviditet. Men magen växer inte. Hon mår inte illa. Hon får inga cravings. Hon får inget ultraljud. Hon har bara det där lilla plusset på stickan som börjar blekna.

Hur behåller man tron på att det finns ett litet liv därinne när allt är orörligt, tyst och inte minsta lilla förändring i kroppen sker på 2,5 månad? Vad händer med en människa när det enda som tyder på att man ska bli mamma är ett mail för 10 veckor sedan? Hur behåller man tron?

Jag vet inte. Men jag kämpar med att försöka hitta svaret.

 

Jessica

24 oktober 2009 10:31

Ååå, det är ju helt omänskligt att behöva vänta så länge på ditt barn som du ju redan blivit mamma till. Det går verkligen inte ens att föreställa sig hur det ska kännas. Tycker ni verkar så tappra, du och din Darling, hoppas du känner dig bättre till mods idag och att ni får en riktigt nice helg!

 

Brummelisa

24 oktober 2009 14:00

BRA rutet! Är så jäla less på att få höra att vi nu har "plussat" och att det vi har framför oss är precis som en graviditet. Skit på er! Precis som er så kommer vi ju få vänta i snitt ett halvår, men går det som det brukar för oss så tar det väl minst 10 månader. OM vi nu får adoptera Parveln överhuvudtaget.

Känns definitivt inte som att nåt är säkert (vilket det iofs inte är med en graviditet heller) och jag försöker verkligen stålsätta mig för denna vidriga väntan där vi förmodligen inte ens kommer få ett enda annat foto än det lilla, lilla, suddiga foto vi fick med BB:t. Och Parveln växer, långt, långt där borta utan att vi får ett endaste livstecken.

Så hur f*n ska man kunna tro på att det verkligen är sant och att det verkligen kommer hända? Nej - maken och jag tror det när vi ser det, dvs när vi faktiskt får åka och hämta Parveln.

Du och jag har stöttat varandra genom annan skit tidigare, så vi fixar dessa sista månader - när vi ju faktiskt vet vilka guldklimpar vi väntar på - också!

*KRAM*

 

Kvarnlyckan

24 oktober 2009 18:53

Hej

Det är klart att det är verkligt, det är klart ni kommer att få åka. Ni kommer få höra till den där gruppen som får reda på court hearingen i efterhand då allt är klart!

Kram

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

Nepalmamma

25 oktober 2009 18:32

Jag vet, jag vet, jag förstår, jag förstår!!!
Men än är det inte 10 veckor, men 6 veckor... utan ett knäpp. Jag hoppas på denna veckan, men har ingen som helst aning om vi för vårt besked inom en överskådlig tid...
Frustrerande, men vi väntar på något... även om det inte är till någon som helst tröst!
Stödkram

http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-53/b109316.html

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...