Vid närmare eftertanke ska jag nog ändå inte knacka dörr.

Då blir vi fler om kakan.

Om vi bara är 5 är ju chansen att vinna både bilen och 100.000 kr mycket större när vår postkod vinner.

Nu återstår bara att förlikas med tanken om att öppna dörren och stirra rakt in i en kamera. Jag måste sluta ha mysbrallor när jag är hemmavid. Och kanske ställa in tjänsteresor. Man vill ju liksom inte riskera att bilen går till någon annan bara för att Postkodlotteriet inte får tag i mig, varken hemma eller på jobbet.

Nu har jag sansat mig och kollat på Postkodlotteriets hemsida. Där kan man läsa vilka postnummer som har vunnit. Nu har jag fått förklaringen till att vi inte vunnit så ofta. Det är bara 5 i vårt postnummer som har lott. Är inte det ganska ruttet?

Jag ska knacka dörr och prata allvar med grannarna.

Så här kan vi inte ha det.

"Hej, jag ringer från Postkodlotteriet"

"Hej hej"

"Jag ringer för att berätta att du har vunnit 150...."

*TUSEN KRONOR??? Oh, herregud!! Är det inte 100.000 kr man brukar vinna?! Var jag nära att få bilen?! Åååååh vad lägli....."

"... kronor"

Ridå.

Jaha.

Liksom.

Inte lönt.

Imorse vaknade jag och kände mig lätt översiggiven. Ledsen och orolig. Obehaglig till mods. Tänkte på Knodden och hans framtida nätverk. Jag och Darlingen har ett stort nätverk av släkt och vänner. Men det är ett nätverk som åldras. När vi och våra syskon är gamla, våra föräldrar är borta kommer Knoddens nätverk "bara" bestå av Bonusen, kusiner och vänners barn. Det gjorde mig outsägligt ledsen. Gör vi verkligen rätt som adopterar ett barn med vetskapen att vi aldrig kommer att kunna adoptera ett syskon? Jag önskar innerligt att Bonusen någon gång i livet kommer att bo tillsammans med oss under samma tak så att de får en vardagskontakt. Det smärtar att tänka på att Bonusen kommer att ha mer kontakt med lillebror i hans mammas mage än med Knodden. Bonusen är här så sällan...

Ikväll pratade jag med min kloka mamma om detta. Då kom hon med det eminenta förslaget att fråga äldsta kusinen bli fadder den dag vi ska döpa Knodden. Jag hade inte ens tänkt så långt. Och jag misstänker att när vi väl kommit så långt i våra tankar hade vi förmodligen valt min äldste bror och hans fru eftersom de är våra referenter och de som vi sagt kommer ta hand om Knodden utifall något händer oss. Men deras äldsta dotter, tillika Knoddens framtida kusin, är ett utmärkt val! Hon är fantastisk mot sin småkusiner och sina småsystrar. Hon är lugn och klok. Skötsam och rolig. Ju mer jag tänker på det desto mer underbar tanke blir det. Jag får en bild framför ögonen där liten Knodd tittar upp med sina allvarliga mörka ögon på Rosenflickan, hon tar hans hand och de traskar upp för kyrkogången. Han är helt trygg och lugn. Hon är stolt och omhändertagande. Lycka.