Jaha. Så här på fredagskvisten, styrkt av en halv flaska vin och ett smärre intag av Geisha, beslöt jag mig för att undersöka hur smart jag är.

78 % av befolkningen är osmartare än mig. Darlingen hör till de som är smartare än mig. Typ fyra enheter. Men jag har mens, det har inte han. Jag tror han fick de där fyra enheterna för att kompensera hans manliga tillkortakommanden.

www.mensa.se säger att sannolikheten är liten för att vi ska uppnå Mensa-status. Äh. Vem bryr sig.

Jag ville bara vara smartare än Darlingen.

Fyra fjuttiga enheter. Jag gissade nog fel på nåt. Det var säkert det som avgjorde det.

Träffade min frisörska idag. Vi har delat adoptionsdrömmarna i flera år. Faktiskt ända sedan jag och Darlingen gifte oss och jag träffade henne första gången när hon fixade till mitt hår. Det senaste halvåret har hon blivit alltmer uppgiven avseende adoptionen. Vi har pratat mycket om biologiska barn kontra adopterade barn eftersom hon - efter många år utan möjlighet att bli gravid - plötsligt har fått ordning på kroppen.

Och idag - direkt när jag såg henne - fick jag mina misstankar bekräftade. Hon är gravid!! Den förväntade ankomsten är i slutet av april.

För en utomstående skulle man kanske kunna säga att det borde vara ren och skär lycka. Ett barn. Men för frisörskan är känslorna tudelade. Hon har så hett önskat att adoptera. Hon har varit inställd på att hennes barn kommer att vara fött i Afrika. Så när hon blev gravid började ett sorgearbete för det barn hon inte skulle adoptera. Liksom tvärtom emot vad många tror. Jag förstår henne men jag tror att det kan vara svårt för personer som inte planerat att adoptera att förstå den sorg hon känner. Först har hon varit tvungen att hantera en barnlöshet med all den sorg det innebär. När hon sedan blev gravid har hon fått hantera sorgen över att det inte ska bli en adoption. Inte just nu i alla fall.

Nu har det gått tre månader och hon har så sakta börjat sortera begreppen. Jag försöker säga till henne att adoptionen inte behöver vara nedlagd utan bara lagd på vänt. För så hade jag försökt att tänka. Hon behöver ju inte fatta några beslut just nu - hon kan behålla den drömmen ett tag till och samtidigt glädjas över sitt väntade barn.

Jag är så hjärtinnerligt glad för hennes skull. Och jag tror att det blir en liten tjej. Det tror hon också. Om ett halvår får vi veta om vi har rätt.