Nu på morgonen har jag läst om Mei-Ling, en taiwanfödd kvinna som adopterades till Canada i mitten av 80-talet. Hennes biologiska mamma var inblandad i en motorcykelolycka och födde därför sin dotter 11 veckor för tidigt. Flickans tillstånd var så allvarligt att man inte trodde att hon skulle överleva även om hon fick medicinsk behandling. Sjukhuset som behandlade flickan var knuten till CSS (Christian Salvation Services) som var/är en organisation som hjälpte till med att betala vårdkostnader som inte föräldrarna har råd med. CSS är också en adoptionsorganisation.

Mei-Lings var ett planerat barn. Hennes biologiska föräldrar ville behålla henne men de hade inte de ekonomiska medlen för att betala för den vård hon behövde efter olyckan. Med hjälp av CSS erbjöds ett canadensiskt par att adoptera Mei-LIng, om hon överlevde, mot att de betalade vårdkostnaderna. Eftersom det krävdes (krävs?) att barnet är övergivet för att det ska adopteras utomlands, skrevs det också i Mei-Lings adoptionspapper att hon var övergiven. Detta skrev hennes biologiska pappa under på i syfte att adoptionen skulle kunna genomföras.

Mei-Ling har nu skrivit en bok om sitt levnadsöde. Hon sörjer att hennes biologiska föräldrar, istället för ekonomisk stöd till vården av det sjuka barnet, erbjöds adoption som lösning. Hon fick en ny familj, en familj som hade de ekonomiska medlen att betala för hennes vård. Hennes biologiska föräldrar gjorde ett offer som är oerhört svårt för oss och andra västerlänningar att förstå. Vi som är vana vid att det finns ett socialt skyddsnät som fångar upp. Vi som inte förstår att - när det kommer sin yttersta spets - handlar om ett liv kontra pengar. Den som inte har råd att vårda sitt svårt sjuka barn kommer att förlora det på grund av avsaknad av ekonomiska medel. Parallellt med detta ifrågasätter hon att det skrivits i hennes papper att de biologiska föräldrarna övergav sitt barn. De ville inte "överge" sitt barn. De tvingades till det eftersom de inte hade råd att betala för vården. Enligt Mei-Ling förekommer detta än i dag.

Att närma sig en sådan här fråga som utomstående kräver oerhört stor finkänslighet. Det är en öppet sår. Det är en sorgeprocess som kommer att ta tid. Jag tänker på Knodden vars bakgrund skiljer sig väsentligen från Mei-Ling. Men givetvis finns det även här en bakgrund till att hans biologiska föräldrar adopterar bort honom. När han växer upp - med västerländsk synsätt och perspektiv - kommer han kanske aldrig förstå de beslut som fattades för hans räkning när han var liten. Han kommer att ha sina egna berg att klättra över eller gå runt. Vi har fått mängder av information om Knoddens bakgrund men det kommer alltid finnas frågor som inte blir besvarade. Ibland hoppas jag att han ska slippa att hamna i existensiella funderingar. Att han ska skonas. Men vi har ingen aning om hur det kommer att bli. Det enda vi kan göra är att ge honom trygghet och kärlek så att han är rustad för att möte en värld som kanske inte är så lätt för honom att ställas inför.

Hela den här historien får mig också att inse hur komplext adoption är. Hur varsamt man måste hantera frågor som kommer. Jag hoppas att vi ska kunna göra det om det behövs. Visst känner jag osäkerhet och oro. Men jag måste förhålla mig till det. Jag måste klara av det som kanske kommer.