Jag mornar mig. Darlingen sover fortfarande. Bonusen bygger med sitt lego. Gårdagskvällen blev en oväntat sen historia. Forskarmentorn, numera forskarvännen, åkte inte förrän vid tvåtiden. Det var en mycket trevlig kväll. Forskarvännen är beläst och kunnig vilket gör att samtalen lägger sig på en utmanande nivå.

Denna sommar har jag insett hur mitt stressiga jobb och liv i våras satte sina spår. Våren gjorde min personlighet "flack" och mitt engagemang i allehanda saker gick förlorad. Det har resulterat i att jag blivit trött, oengagerad, disträ och otålig. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans i mina tankar. Nu, halvvägs in i min semester, har mitt rätta jag börjat komma fram igen. Jag börjar åter bli den person som jag tycker om. Den som är nyfiken, engagerad och har tid att inte stressa upp sig i onödan. Saker får ta tid eftersom det inte finns så mycket som konkurrerar. Jag läser tidningen i lugn och ro. Ger mig tid att reflektera över vad som står där. Det var länge sedan sist. Det får mig att undra om möjligheten till reflektion är det sanna lärandet. Läsa utan reflektion är som att äta macka utan pålägg. Det duger men det ger inte så stort mervärde. Att slänga på en skinkbit, lite ost, tomat, sallad och lite senap gör det hela till en större upplevelse.

Även Bonusen uppskattade forskarvännen. Jag tror han börjar komma i "lyssnarålder". Han satt med hela middagen och deltog i samtalet. Och när vi flyttade till soffan parkerade han sig mitt emellan oss och fortsatte att delta trots att han egentligen höll på att se en film i källaren. När ögonen till sist inte hängde med längre gick han till sängs men hann krama forskarvännen rejält. Eftersom de bara träffats vid ett fåtal tillfällen så blev nog både jag och Darlingen förvånade över innerligheten i kramen.

När vi sängkantspratade förstod jag att han inte är så van vid sociala sammanhang med vuxna där inte släkten eller andra barn är närvarande. Där inget annat pockar på uppmärksamhet utan han kan delta i egenskap av liten individ som kan delta i diskussioner, lyssna och bli lyssnad på. Ibland önskar jag att Bonusens vardag var hos oss. Tänk vad mycket vi skulle kunna visa honom av livet och dess möjligheter.

 

Cecilia

20 juli 2009 23:36

Gott...med bekantskap som blir vänskap, med stress som ger vika, med barn som mognar.
Grattis! Spännande med allt som är igångsatt nu!

http://www.ekhemmanet.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...