Jag har ringt BFA. Mitt egentliga ärende var att kolla om det skulle komma någon faktura på översättning. Det ska det inte. Det ingår i utlandskostnaden. När vi fått barnbesked ska våra handlingar legaliseras och då kommer vi att få en faktura på det som beror på hur många handlingar vi har som behöver legaliseras.

När jag ändå hade Berit på tråden tog jag chansen att småprata lite. Fick reda på att barnbeskeden som Chung-Yi personalen lämnade på sommarträffen var till familjer som köade i kön för 0-2 år. Glädjande eftersom samtliga familjer hade väntat länge. 

Sedan fick jag också vet att vi troligen att bli utvalda av en biologiska mamma eller biologisk familj. Personalen på Chung-Yi väljer i princip endast adoptivföräldrar i de fall det gäller ett hittebarn eller barn vars föräldrar förlorat vårdnaden om dem. Man får inte veta om man varit med i "misslyckade" matchningar, dvs. där vi inte blivit valda.

Det blir att fortsätta att vänta. BFA får inga som helst förvarningar innan barnbesked. I brist på annat att sysselsätta våra hjärnor med samlar vi lämpliga namn samt bettar om kön och ålder vid barnbesked. Som vanligt är vi eniga och ligger väldigt nära varandra. Så värst mycket betting blir det sålunda icke. 

Morgonen inleddes med att jag fångades in i polisens nät och fick blåsa. Jag klev ur bilen i tron om att det var det man skulle göra. Det gjorde ingen annan. Det var inte heller någon annan som la en persika på biltaket. Och när Fröken Polis frågade om jag blåst förut svarade jag med mina pinsammaste nervösfnittriga röst "Ja, men då gick det inte så bra".

Blåsningen gick bra men polisen hann peka både på en öppen passagerardörr och persikan på biltaket innan jag fick köra. Givetvis glömde jag att spänna fast säkerhetsbältet. Men jag blinkade nogsamt med mina vägvisar i varje sväng på väg till jobbet. Även vid filbyte.

Mitt i en vägvisningsblinkning insåg jag vad jag sagt till polisen. Det kunde definitivt misstolkas. Jag har blåst en gång tidigare. Då lyckades jag inte så bra. Men det berodde inte på att jag hade alkohol i andedräkten utan att på att luften i mig tog slut.

Vid ankomst till parkeringsplatsen var jag vaksam. Hade ingen lust att hitta fler förskrämda fiskmåsungar eller gula undulater. Istället hittade jag en bil. Eftersom min fantasi lätt kommer i sken tänkte jag på skottlossningar och uppgörelser i undre världen. Hm... ja, övergivna bilar är synonymt med mord. Jag hade verkligen inte lust att hitta ett lik i en bil. Men så kom jag att tänka på ett inlägg på Kvarnlyckans blogg - civilkurage hos folk och fä. Då insåg jag att jag MÅSTE kolla i bilen. Så jag smög fram.

Det fanns inget lik i bilen. Men massor av andra saker. Tänk er leken som går ut på att man ska komma ihåg så många saker som möjligt på ett bord. Jag minns:

• Tre trosskydd
• En cykelhjälm
• En kartbok

Men jag skrev minsann upp både bilnummer, märke och färg. Som om jag inte skulle komma ihåg färgen när jag 5 minuter senare skulle sitta vid mitt skrivbord... Sedan ringde jag Polisen och kände mig viktig.

Nu har jag precis kommit på att jag glömde kolla bakluckan. Alla vet ju var man bäst gömmer ett lik i en bil. Jodå. I bakluckan.