Precis när jag bloggade om nattens händelser gick "Skummisen" förbi utanför köksfönstret. Bonusen borstade tänderna så vi smög ut för att se var "Skummisen" blev av. Han gick i sakta mak bort från oss. Till sist gick vi in igen för att inte Bonusen skulle bli orolig över att vi var borta.

Bonusen skulle till Hjortpojken för att leka. Vi tänkte låta honom cykla dit själv. Det blev raskt ändrade planer. Jag ville inte låta honom möta "Skummisen" på egen hand. För att inte göra Bonusen orolig sa jag att jag skulle till Apoteket så vi kunde ha följe halva vägen. Det var tur.

Jag upptäckte nämligen att Bonusen inte har något trafikvett. Trots att vi cykla massor tillsammans och tränat på trafikregler var det som om inget hade fastnat. Han cyklade som han förmodligen gör hos sin mamma, på smågator i ett litet samhälle utan några större bilmängder. Han tryckte inte för grön gubbe, han cyklade ut i korsningar och han agerade långt ifrån försiktigt i trafiken. Det var väldigt lite korrekt trafikvett och väldigt mycket inkorrekt trafikvett... Allt vi försökt lära honom verkade som bortblåst. Jag hade tänkt låta honom cykla själv och hålla mig i bakgrunden. Det slutade med att jag hade hjärtat i halsgropen och fick tillrättavisa honom i princip hela vägen. 

Det var förfärligt att inse att han är så dålig på trafikregler. Trots att vi övat. Det är precis som om han inte lyssnat på något av det vi sagt. Jag insåg att vi inte kan låta honom cykla själv. Så är det bara. Samtidigt måste han lära sig och ta större ansvar. Utmaningen är att balansera mellan att korrigera hans beteende utan att göra honom rädd och osäker. Det är en svår balansakt eftersom hans självkänsla inte är så stor - när han stöter på motstånd blir han ängslig och osjälvständig. Vågar inget. Världen blir så liten när man inte vågar utforska den. Han måste lära sig att ta sig fram i vårt närområde på egen hand. Det finns inga genvägar. Just nu känns det lite tungt. Tack och lov har vi några veckor på oss. Men i vanliga fall hinner vi inte träna förrän han ska tillbaka till sin mamma.

Vi vet att hans världar krockar. Storstad mot liten stad. Ändå bor vi i ett villaområde - inte mitt i stan. Visst har vi ett livligt centrum men i smågatorna är det ganska lugnt även om man måste räkna med att stöta på bilar där. Det är såklart jobbigt för honom när hans världar kolliderar. Vi vet att han är smart och man tror att han är kapabel till så mycket mer. Han ger ett ganska "vuxet" intryck men innerst inne är han väldigt osjälvständig. Han får ingen träning i självständighet hos sin mamma. Han varnas och omhuldas i allt han gör. Jag menar inte att man inte ska vara rädd om sina barn, men man kan göra dem en otjänst när de inte får utmanas i takt med sin ålder. Att klara av saker ger självkänsla och trygghet. Man börjar lita på sin egen förmåga och vågar upptäcka världen på egen hand. Jag anser att det är livsviktigt att jag som förälder vågar lita på mitt barn och hans/hennes förmåga att reda ut saker. Visst finns det massor av farligheter men vuxna såväl barn måste lära sig hantera dem på lämpligt sätt. Som förälder kan man inte bara varna och övervaka, man måste våga släppa taget ibland också. 

Ibland undrar jag om vi ställer för höga krav. Jag har pratat med vänner som har barn i exakt samma ålder och frågar vad deras barn klarar av. De åker buss inom staden, tåg till andra städer (inte ändåhållplats till ändhållplats) och de cyklar själva till affären, vänner och skolan. Bonusen klarar inte något av detta. Han verkar så kompetent och stor emellanåt men det är en yta. Under ytan är det en liten osäker kille.

Jag hoppas att det ska reda ut sig. Vi måste öva med honom. Det är tufft för honom när vi ständigt försöker utmana honom att prova nya saker, upptäcka sitt närområde och lära sig hitta på egen hand. Han är så ovan. Ibland har jag lust att lägga ner allt och hoppas på det bästa. Men vi har inget val. Om inte hans mamma pushar honom måste ju vi göra det. Annars kommer vi ha en stor hjälplös tonåring om några år. Som är rädd för allt och som behöver skjuts överallt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...