Tog tåget till Linköping i morse. Ända sedan förra tågresan, då jag misslyckades kapitalt med att logga in på min bärbara dator, har jag grämt mig. Inför dagens tågtur övade jag sålunda inloggning. Det var tydligen en liten knapp som jag inte tryckt inte ordentligt. Hette nåt med num... Uhä, det var pinsamt att felrapportera något sådant....

I Linköping regnar det. Checkade in på världens pyttigaste minirum på Frimis innan lunch. Fönster finns. Men inte utåt fria vidderna utan inåt receptionen. Dålig feng-känsla. Fast jag kan ju inget om feng. Fast nåt kändes fel. Karma kanske?

Jag vill hem. Till mina fönster. Som tappar kitt och gör mig förbannad. Men de är på det hela taget ganska ok när man jämför alternativen.

VEM köper en BystHållare som måste handtvättas?

Jag.

Det var himla dumt gjort.

Jag surrar. Och har gjort i två dagar. Som en humla instängd i ett glasburk. Syns, låter mycket men kommer ingen vart. Säger ogenomtänka saker och blir extremt missnöjd med mig själv efteråt. Under surrdagarna är inte mitt självförtroende på topp. Därför ägnade jag gårdagskvällen åt att fråga Darlingen - en gång i kvarten - om han tyckte att jag surrat för mycket hos hemutredaren.

" Det är ok om du är ärlig"

" Snäääälla, sa jag nåt dumt? Jag lovar att inte bli arg"

" Snääääääälla, sa jag nåt knäppt? Jag lovar att inte börja gråta"

" Du älskar inte mig"

" Du vill bara ha min kropp"

" Ge mig chokladen"

Inget argument bet. Darlingen hävdade med bestämdhet att jag klarat mig bra. Men han är väl bekant med min oförmåga att ta kritik under surrdagarna. Ibland tror jag bara han är snäll. Och inte vill såra mig. Eller vill han bara ha en lugn kväll utan dubbelsurret som kommer när jag får bekräftat att jag är en dålig person.

Det är så ineffektivt att surra. Och jag blir fullkomligt skogstokig när jag tänker på hur orättvist det är med hormonernas effekt på kvinnors personlighet. 2 dagar i månaden är jag okoncentrerad och ofokuserad, kan inte fatta beslut, kommer inte till avslut. Riktigt kris blir det om jag ska ha utvecklingssamtal, lönesamtal, hålla föredrag eller annat som behöver mitt fokus. Åsså blir jag lite gråtmild. Fumlar. Och är jätteful. Och tjock. Och mest i vägen.

Jag är förmodligen en mans värsta mardröm 2 dagar i månaden.

Idag var det min tur att berätta om min barndom för hemutredaren. Det gick snabbt. Det finns liksom inget eländigt att prata om. Jag var och är lycklig, har en väldigt bra relation med mina föräldrar, tycker att de gjort ett kanonjobb i att uppfostra mit till en självständig, tänkande och bra människa. Jag önskar att jag kan göra ett lika bra jobb med att uppfostra vårt framtida barn. Så varför känner jag mig så misslyckad efter min dagens möte?!

Maken säger att det gick jättebra och att det inte är en nackdel med en sund, lycklig och trygg barndom. Rentav tråkig barndom kanske. Dessutom menar han att allt redan är bestämt och att vår hemutredare bara går igenom punkt för punkt för att kunna skriva ett medgivande. Att hon redan har beslutat sig. Och ja, så kanske det är. Men ska det vara så? Ska det vara så enkelt? Ska vi inte få svåra moraliska dilemman att ta ställning till? Ska vi inte få berätta om svåra stunder i våra liv? Själv funderade jag allvarligt på att berätta om min relation med en pojkvän som lämnade mig eftersom han upptäckte att han var bög. Det hade kanske gjort hemutredaren intresserad?

Vid flera tillfällen har vi fått intrycket att hemutredaren inte tycker att vi är speciellt svåra att utreda. Redan i första mötet "viftade" hon bort våra små frågor. Gav oss intrycket att vi inte skulle oroa oss. Inte ens hembesöket verkar så viktigt, bara något som ingår i utredningen och därför måste vi ta oss igenom det. Innebär det att vi inte behöver städa?

Så när jag läser på internet om människors erfarenhet av hemutredningar på nätet blir jag skärrad. Alla verkar ta det på så stort allvar. Både de som utreds och de som utreder. Tänk om vi inte blir tagna på allvar? Hon kanske har bestämt sig för att INTE bevilja oss medgivande och att hon bara - för syns skull - går igenom standardproceduren. Eller tänk om hennes utredning blir intetsägande. Det kanske finns hemliga kodord i adoptionsvärlden där en formulering som "hon har haft en bra barndom" egentligen betyder något helt annat. Att ett utelämnat kraftord som "väldigt bra" innebär mer än vad man tror?

Jag är rädd för att mina svepande formuleringar om min omhuldade barndom kommer att se patetisk ut på papper. "XX:s barndom var trygg med närvarande föräldrar som hyllade begreppet rättvisa". HJÄLP! Det låter som om jag är ett präkto med föräldrar som rusade omkring som morsor/farsor på stan och delade ut lemonad med linjal i högsta hugg. 

Jag är orolig på ett obestämbart sätt.

Kravställaren på mitt projekt och jag når fortsatta framgångar i att spå framtiden. Hon har idag blivit chef för ett av lokalkontoren, jag kommer att bli ansvarig för en ny grupp som ska fortsätta arbetet som jag inlett med projektet. Idag blev jag inkallad till regionchefen för en kort diskussion om framtiden och var gruppen ska installeras. Jag vill att den svävar fritt från kontor eftersom arbetet i gruppen kommer alla kontor i området tillgodo. Han vill gärna att gruppen ska ligga under ett kontor. Idag nådde jag viss framgång med att han faktiskt sa att gruppen kostnadsmässigt kan ligga på regionnivå om ärendena direkt registreras på ett kontor. Därmed blir gruppen bara en kostnad och har inga egna intäkter. Undrar hur man ska klara uppföljningen... Nåja, än är inte sista ordet sagt.

Jag känner mig lite ensam och vilsen. Hade gärna velat arbeta nära kravställaren men det verkar inte vara aktuellt överhuvudtaget. Läbbigt är ordet. Jag är så ovan vid dessa sammanhang. Känner mig osäker på min egen kapacitet och kanske kommunicerar på fel sätt. Idag lyckades jag avbryta regionchefen flera gånger i min iver. Vid ett tillfälle sa han "jag är inte klar". Oups.

För övrigt fortsätter mitt jonglerande. Men jag lyckats inte få tag i så många bollar. Det är frustrerande att inte få kontakt med människor och att saker inte fungerar som det är tänkt och ingen har tid att hjälpa mig. Det finns alltid något viktigare projekt som har prio. Mitt lilla enmansprojekt känns så synnerligen lokalt.

Imorgon är det 2:a mötet i hemutredningen. Min tur att berätta om min bakgrund. Vet inte vad jag ska säga. Hoppas att en lycklig barndom är ok.

Ibland tänker jag på döden. Fast bara i små doser. Värst blir det när jag tänker på att mamma och pappa kommer att dö. Jag får nästan hjärtklappning när jag tänker på att pappa fyller 71 i år. De verkar ju pigga och krya men jag oroar mig för prostata (vet inte varför) och lungcancer (vet varför). Hur länge ska de få vara med? Kommer de få uppleva ett nytt barnbarn? Idag tänkte jag på att jag hoppas få lite mer tid över för dem. Just nu är de på undantag; precis som allt annat.

Och ibland tänker jag på att vi kommer att vara ganska  till åren komna föräldrar. Och att barnet kanske aldrig kommer att få uppleva det jag fått uppleva mellan 30 och 40. Jag uppskattar mina föräldrar mer sedan jag fyllde 30. Mamma var bara 26 när hon fick mig. Jag kommer att vara över 40 när jag kanske får barn. Känner mig så fel i tillvaron, så gammal och jag kan inte göra ett sk*t åt det. Bugger.

Kl 7.30 började jag arbeta. Trots att det är söndag.

Kl 23.00 slutade jag arbeta. Trots att det är söndag.

Jag är för lojal för mitt eget bästa. Tvi för att vara stressad när man är nyfrugad. Då ska man ju hångla, äta jordgubbar, dricka champagne och INTE arbeta!!

Fast kl 11 uppstod en kris då ALLT jag arbetat med i form av PP-presentation bara slukades av datorn. Hämtade en PP-presentation från mail och började arbeta i den. Sparade. JOOOO, jag är säker! Stängde PP. Och sen var ALLT försvunnet! Datorslukat!! Jag grät en skvätt i frustration.  

 Nu: TRÖTT!

Saker som har irriterat mig idag:

1. Det är synd om Stefan Karlsson i Lund. Hans grannar röker inomhus. Han har försökt täta ventilationen. Han bor hos sin flickvän för att han vantrivs i sin lägenhet pga röken. Han vill förbjuda rökning inomhus. 

"Det ligger i tiden", säger han

Utmärkt Stefan Karlsson! Då kanske vi även kan förbjuda allergiker. För de irriterar ju rökare. Och eftersom hetsen mot rökare ligger i tiden så innebär det att förbjudandet av allergiker också ligger i tiden. Dessutom kan vi passa på att förbjuda Snickers på flygplanen eftersom de avger lukt som kan försätta nötallergiker i mycket svåra situationer. Eller feta människor som "tränger" ut vanligt smalt folk? Eller människor som pratar högt, herregud! De kan ju orsaka hörselskador på normalt folk.

Stefan Karlsson; visst kan man förbjuda tobaksrök inomhus. MEN det vore isåfall effektivare att göra tobak total olagligt, i klass med hasch? Det är ju ändå så farligt, både för användaren och alla runt omkring. Förresten anser jag att alkohol är farligare. Både för användaren och alla runt omkring som riskerar att bli våldtagna, misshandlade, påkörda av rattfyllon. You name it.

2. Vilket påminner mig om en insändare jag läste för ett tag sedan. En man som beskrev att han led svårt vid flygningar pga all parfymodör som cirkulerar i ett flygplan. Jösses! Ska vi förbjuda människor som luktar svett också? Mannen ÄR en minoritet och han har ett jättetråkigt problem MEN är det rimligt att förbjuda att människor använder lotion med doft, parfym, schampo med doft? Förbjud alla dofter så löser vi mannens problem. Jag undrar fortfarande varför mannen är så välinsatt i lukter på flygplan om han har svår parfymallergi? Vad säger alla elallergiker? Ska vi förbjuda ljuset?

3. Hundägare som säger "Han är faktiskt inte farlig". I våra kvarter bor en liten fladdrig tjej som äger en VÄLDIGT stor och muskulös boxer. Den är rentav skräckinjagande och då är jag ändå inte hundrädd. Sist jag stötte på besten var i videobutiken. En kvinna som kom in samtidigt som jag ställde sig i ett hörn i avvaktan på att hunden och dess ägarinna skulle gå förbi. Det syntes att hon var rädd och tyckte det var obehagligt. Den lilla ägarinnan - som knappt kan hålla besten som sliter och drar i kopplet - säger "han är jäääääättesnäll". Sure. Och påven har vit hatt. Förresten kanske vi kan förbjuda hundar eftersom det finns pälsallergiker. Eller katter. De har ju också päls.

4. Beckham har fått sin bil ostjälbara BMW X5 stulen i Madrid. På outgrundliga vägar har den hamnat i Moldavien där den supersäkra (yeah right!) bilen innehas av en inrikesministern i Moldavien. HUR gick det till?

"Om Beckham ber att få tillbaka bilen överlämnar jag den till honom", säger hon. Det var ju snällt! Vad säger försäkringsbolaget? Vad säger BMW? Och vad säger det om Moldavien?!

5. Hundbajs i allmänhet är fortfarande förfärligt irriterande. I stora lass. Speciellt på min uppfart. Förbjud bajs. Det är ändå så äckligt.

Kjolen i trosan är ett förskräckligt fenomen. Räddade precis en kvinnlig kollega i fikarummet som flashade trosorna på ett synnerligen osmickrande sätt.Och det stod 5 karlar i kö till kaffemaskinen som var alldeles knäpptysta.