Idag var det min tur att berätta om min barndom för hemutredaren. Det gick snabbt. Det finns liksom inget eländigt att prata om. Jag var och är lycklig, har en väldigt bra relation med mina föräldrar, tycker att de gjort ett kanonjobb i att uppfostra mit till en självständig, tänkande och bra människa. Jag önskar att jag kan göra ett lika bra jobb med att uppfostra vårt framtida barn. Så varför känner jag mig så misslyckad efter min dagens möte?!

Maken säger att det gick jättebra och att det inte är en nackdel med en sund, lycklig och trygg barndom. Rentav tråkig barndom kanske. Dessutom menar han att allt redan är bestämt och att vår hemutredare bara går igenom punkt för punkt för att kunna skriva ett medgivande. Att hon redan har beslutat sig. Och ja, så kanske det är. Men ska det vara så? Ska det vara så enkelt? Ska vi inte få svåra moraliska dilemman att ta ställning till? Ska vi inte få berätta om svåra stunder i våra liv? Själv funderade jag allvarligt på att berätta om min relation med en pojkvän som lämnade mig eftersom han upptäckte att han var bög. Det hade kanske gjort hemutredaren intresserad?

Vid flera tillfällen har vi fått intrycket att hemutredaren inte tycker att vi är speciellt svåra att utreda. Redan i första mötet "viftade" hon bort våra små frågor. Gav oss intrycket att vi inte skulle oroa oss. Inte ens hembesöket verkar så viktigt, bara något som ingår i utredningen och därför måste vi ta oss igenom det. Innebär det att vi inte behöver städa?

Så när jag läser på internet om människors erfarenhet av hemutredningar på nätet blir jag skärrad. Alla verkar ta det på så stort allvar. Både de som utreds och de som utreder. Tänk om vi inte blir tagna på allvar? Hon kanske har bestämt sig för att INTE bevilja oss medgivande och att hon bara - för syns skull - går igenom standardproceduren. Eller tänk om hennes utredning blir intetsägande. Det kanske finns hemliga kodord i adoptionsvärlden där en formulering som "hon har haft en bra barndom" egentligen betyder något helt annat. Att ett utelämnat kraftord som "väldigt bra" innebär mer än vad man tror?

Jag är rädd för att mina svepande formuleringar om min omhuldade barndom kommer att se patetisk ut på papper. "XX:s barndom var trygg med närvarande föräldrar som hyllade begreppet rättvisa". HJÄLP! Det låter som om jag är ett präkto med föräldrar som rusade omkring som morsor/farsor på stan och delade ut lemonad med linjal i högsta hugg. 

Jag är orolig på ett obestämbart sätt.