Idag pratade jag med en kollega som har två barn, 5 och 2 år. Nytt planerat barn på gång som dock visade sig vara två. Gratulerade givetvis, men hörde att något var på tok. Det visade sig att den blivande mamman är helt förtvivlad över att vänta tvillingar. Det är så illa att hon ska prata med psykolog. Märkligt att en del kan få fler barn än de vill ha, medan andra inte kan få det enda barn de önskar. Var är rättvisan i det?

Idag åkte Darlingen till Prag. Han blir borta flera nätter. Känns lite konstigt och jag misstänker att jag snabbt faller in i "singellivstrallen". Uppe för länge, äter för dåligt, jobbar för mycket. Och så blir jag bergis mörkrädd. Jag var ALDRIG mörkrädd när jag bodde här själv, men nu är jag lite skärrad när Darlingen inte är hemma några natt. Det spär på min tes om att man blir mörkrädd när möjlighet ges. Jag menar, i 7 år var jag inte mörkrädd. För om jag hade varit mörkrädd hade jag ju varit tvungen att sälja huset och flytta till tryggare boning.

För övrigt har Darlingen sagt upp sig idag för att börjar på sjukhuset igen. Han är nöjd så då är jag också nöjd :-). Kanske tur att han bytte jobb nu och inte när hemutredningen är klar. Då hade vi fått rapporteringsplikt.

Nu åter till jobbet. Jag är jämt stressad nu för tiden. Många mjäll blir det.