Anledningen till att MM ringde igår var att hon var orolig för att vara förföljd av en nätsnubbe hon dejtar. En svartsjuk, bevakande och kontrollerande typ. Mina saftblandarljus gick igång. Som tur var hade MM:s dito gjort likadant och i morse meddelade hon nätsnubben att deras kärlekssaga var över. Han tog inte riktigt till sig budskapet. Inte om man tar med i bedömningen att en blomsteraffär ville leverera blommor... Ikväll fick jag sms från Möllevångskan som skrev att hon skulle ringa efter hundpromenaden. 2,5 timmar senare hade hon fortfarande inte ringt. Upphaussad av samtalet med MM, att det går ett Limhamnspucko med kniv lös och den senaste tidens akuta magonda på Möllevångskan såg jag framför mig att något hänt. Inget svar på vare sig hemtelefon eller mobil. Saftblandarljusen IGEN. Frågade sambon 10 ggr om jag borde göra något. Till sist kom vi överens om att ett samtal till Möllevångaren kunde vara lämpligt. Så jag ringde honom och frågade om han visste vad hans flickvän höll på med (lät som om jag skulle avslöja en smärre otrohet eller nåt). Det visste han. Eftersom hon ringde på hans andra telefonen medan jag pratade med honom. Kärringoro är ett otyg.Förutom att kärringoro är ett otyg är det dessutom skumt. Jag menar; nu, så här i efterhand, kan man ju tänka:"Nästa gång, DÅ ska jag minsann inte låta min fantasi dra iväg med mig". Men det är det som är det fula! Givetvis kommer det att hända något läbbigt då! Och då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Alltså är jag fast i kärringorosträsket. För säkerhets skull. Skumt.Sambon är fortfarande förkyld. Jag håller mig på min kant och sträcker fram panna eller kind när han vill pussas.

Igår ringde MM mitt i söndagsfilmen (som för övrigt var jättespännande). Eftersom jag inte hade lust eller tid att prata med någon kl 22 en söndagskväll lät jag svararen ta det. När jag lyssnade av meddelandet så hör jag MM:s högst ansträngda röst säga:-"Du måste ringa mig. Jag behöver verkligen prata med dig. Ring mig även om det blir sent".Jag ringde inte tillbaka. Nu har jag råångest för att jag var en obetänksam superegoist. Tänk om det hänt något ALLVARLIGT?!!!?