I flera dagar har min hjärna fått vila från adoption. Icke längre. Igår damp AC:s tidning ner i brevlådan. Därmed gick återigen startskottet för min tankerastlöshet och planlagda internettande. Jag följer en snitslad internetbana en (jaja... ibland flera )gång per dag. Utan något annat syfte än att se om det hänt något nytt... Familjeliv, AC, BFA, några bloggar, adoptera.nu och aftonbladet. Ska jag hålla på med detta tvångsbeteende i flera år?! Igår läste jag om en tjej som drabbats av anknytningsdepression när hon äntligen blivit mamma. Trots att hon fått sitt barn blev hon deprimerad, tom och ledsen. Fasa! Tänk om alla tankar man har i förväg kör slut på hjärnan så att man är "trött" på föräldraskapet redan innan det börjat? Eller tänk om man gillar drömmen om ett barn och vill stanna i sin lilla bubbla istället för att sticka hål på ballongen? Det är inte hälsosamt att få vänta så länge på att få adoptera. Det görs undersökningar om adoptivbarnens upplevelser och depressioner. Kanske borde man även undersöka adoptanternas utsatthet? Kanske hade man funnit att adoptanter drabbades i större omfattning av depressioner efter hemkomsten än biologiska föräldrar gör. Vem vet. Danskar är mycket påträngande i barnfrågan. För en dansk är det HELT normalt att fråga vem som helst när de ska skaffa barn. Även sådana som de inte känner så väl. Har varit med om det flera gånger. Svenskarna studsar till när de får ofina barn-frågor från danskar. Igår insåg jag att det beror på sedvänja och kulturella skillnader. Fick ett mail från en dansk kollega - en mycket försynt och rar kvinna som inte trampar i klaveret i onödan - som gratulerade mig till giftermålet och skrev "Så er der vel snart børn på vej….. (det spørgsmål skal man stille !)" När jag läste hennes mening förstod jag plötsligt att det förmodligen är oartigt att INTE fråga om barn. Nu funderar jag på att upplysa henne om att jag inte kan få barn och att det är ofint att fråga en svensk sådant om man inte känner varandra. Men jag vill inte göra henne generad... Jag inser nu att jag är en vek och finkänslig svensk. Rentav en fegis. Känner mig alltmer insnärjt i spekulationsgarnet på jobbet. Ryktet om att jag har fått en ny tjänst späds på av regionchefen som varit på min gamla arbetsplats och meddelat dem att jag ska ansvara för den nya gruppen som ska skapas. Mycket märkligt eftersom:1. Tjänsten inte är utannonserad2. Jag söker bara om förutsättningarna är sådana så att min vision om projektet kan uppfyllas.Därför har jag fått utöva damage-control och ringa upp min ordinariechef för att tala om VARFÖR jag inte sagt något och VAD jag har för tankar. Ibland är manliga chefer väldigt glappkäftade. I övrigt är jag väldigt lättprovocerad idag. Borde kanske skriva en insändare om hundbajs när jag ändå är i farten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...