Idag avslutades föräldrautbildningen! Fick intyg med oss hem. Kommunikationen gick bättre den här gången. Det tar tid innan folk vågar öppna sig för varandra. Jag tror att vi kommer att hålla kontakten eftersom detta är vår enda möjlighet tll "föräldragrupp". Ett par valde att hoppa av all vidare kontakt. Jag förstår dem eftersom de är 15 år yngre än oss andra som är mer homogena som grupp. Själv känner jag mig stärkt i min blivande roll. Har lyckats hantera rasism frågan och kommit fram att det finns fördomar mot allt och det enda sättet att värja sig mot det är att hantera det, inte blunda för det eller oroa ihjäl sig. Kändes skönt med den insikten. Ett par har redan haft 3 möten med hemutredaren och har bara djupintervjun kvar. De kommer att ansöka om syskonpar från Etiopien. Troligtvis. Oj, det kommer att bli en spännande resa att följa allas utveckling.Nästa stora sak för vår del är första mötet med hemutredningen 27 mars.LillaHultarna fick tillskott 9 mars, en son. Kände mig alldeles högtidlig när jag pratade med den nyblivna modern i lördags. Ett sådan underverk. Undrar hur det känns att ligga med sitt alldeles eget barn och blicka in i dess ögon. Vilken sorg att aldrig uppleva det själv.

Sambon har bokat tid på Rådhuset, påskafton 7 april kl 12.15

Igår fick jag veta att A är gravid. I 5:e veckan. Hon berättar för alla inklusive mig. Det började susa i mina öron och jag fick svårt för att koncentrera mig på jobbet. Ringde och "spelade" glad eftersom det förväntas av mig. Förstod av samtalet att jag och C var sist med att få veta. Antagligen för våra svårigheter. En riktigt tung kväll.

Igår och idag har vi gjort del 1 i föräldrautbildningen. Det är en brokig skara av människor med olika utgångslägen och förutsättningar som deltar. Många är i vår ålder, en del hade barn sedan tidigare och någon hade precis uppnått "adoptionstillåten" ålder. Flera verkar livrädda för utredaren och känner oro för att svara ärligt på frågan om man kan tänka sig att adoptera ett handikappat barn. En del tänker på syskonadoption. Ett par hade 3 barn varav det sista var 1,5 år. Ett annat par bor i Ryssland och ska göra adoption från barnhem där. Vet inte om jag fått svar på så mycket nytt men tyckte det var jobbigt att "medsystrar" missförstod mig stundtals. Det är en viktig insikt att man blir bedömd utifrån andras referensramar om vad som är rätt och riktigt. Hade bl a diskussioner om både rökning och trauman. Jag känner ibland att jag börjar i "fel" ända när jag skissat upp alla problem som kan uppstå och betar av ett efter ett. Andra verkar göra tvärtom, dvs upptäcker problemen efterhand. Det finns ju inget rätt eller fel men det är besvärligt att tvingas konfrontera sig själv och inse att jag kanske måste fundera på att vara mer taktisk. Har även funderat en hel del på syskonadoption. Sambon var mycket nöjd och tyckte var kursen över förväntan. Han tycker att Bolivia känns som "rätt" land för oss och jag tycker också att det verkar bra, förutom väntetiden som är 0,5-1 år. Under några timmar i eftermiddags funderade vi både på Ryssland eftersom det Rysslandsboende paret berättade att det fanns 8000 barnhemsbarn bara i deras län. De hade besökt ett barnhem och var mycket imponerade över mottagandet. Men att göra en enskild adoption är kanske alltför svårt. Vi var tvunga att lämna kursen i förtid i gårkväll eftersom sambons syster ringde och berättade att hon inte fick tag i "svärmor" som var sjuk. Ingen svarade när hon ringde. Sambon var rätt bleknosad innan vi fick kläm på att "svärmor" äntligen öppnat dörren. Hon visade sig vara i dålig skick, ordentligt uttorkad. Det blev en tur till akuten och nu är läget under kontroll. Höger sida lunginflammation och en rejäl urinvägsinfektion. Skönt att hon är under vård. Vi var där en stund efter adoptionskursen och hennes värden hade förbättrats.Puh! Intensivt.