Snart borde jag väl vara immun. Mot alla lyckoknullare och nygravida. För de står som spön i backen. Jag ligger mest som tovigt gräs i vägkanten. Fast jag tycker nog att jag spirar lite. Känslorna kring adoption och 2:a föräldrautbildningen börjar så sakteliga sätta sig. Just nu är jag rastlös och vill att allt ska gå snabbare. Väntan kommer att bli förfärlig. Denna veckan har jag ägnat mig en del åt att surfa runt på FL. Jag är livrädd för att bli en överkänslig adoptivmorsa som korstågar mot världen i syfte att upplysa alla och envar om vilka ord som kan användas, vad man kan och inte kan säga, vad man ska tänka och inte tänka. Min teori är att väntan på barnet gör att man har alldeles för mycket tid att tänka och analysera. Men tänk om adoptivföräldrar själv underhåller fördomarna och disrimineringen genom att ständigt rätta och påtala allt som är fel? Blir inte allt lite föööör märkvärdigt istället för att säga "det här är mitt barn trots att han är färgad". Punkt. T o m jag - som blivande adoptivförälder - blir ju alldeles matt på andra överpräktiga blivande adoptivmorsor. Det verkar dock som om man lugnar ner sig när man väl blivit mamma. Eller så hinner man inte med längre