14 januari skrev amerikanska Joint Council följande om adoptioner från Kirgizistan

January 14, 2009 - In consultation with the Joint Council Kyrgyzstan Task Force, it is our assessment that prospective adoptive parents should not initiate new adoption cases in Kyrgyzstan.  Additionally, we recommend that Adoption Services Providers not accept new applications.  If a family is in the process of adopting from Kyrgyzstan but does not yet have a referral they may want to discuss other adoption options with their adoption service provider.  No intercountry adoption cases are being processed in Kyrgyzstan at this time and there is no indication of when processing will be reinitiated.  

Further we ask that adoption service providers with programs in Kyrgyzstan send rebeccah@jcics.org the following information:

- Prospective Adoptive Parents' names;
- Email addresses of prospective adoptive parents;
- Name of child(ren) referred and date of referral (if applicable);
- Name of ASP they are working with to adopt from Kyrgyzstan.
- What stage of the adoption process the family is in and date - for example, "Dossier submitted in August 2008" or "Waiting for court date since April 2008" or "Waiting for referral since September 2008."

Joint Council respectfully requests this information for every family who has a dossier complied for Kyrgyzstan and has submitted it to the Kyrgyz Embassy.This information will be used to define the scope of the issues in Kyrgyzstan and will be shared with the U.S Dept of State and the U.S Embassy in Kyrgyzstan.    Prospective adoptive parents are encouraged to request that their adoption service provider send their information directly to Joint Council. 

Joint Council, through the efforts of our Kyrgyzstan Task Force, is composing a letter to be sent to the Prime Minister in Kyrgyzstan and the Ministry of Education.  Details of this letter and other updates on the intercountry adoption crisis in Kyrgyzstan will be made available as new information becomes available.

Vad vet USA som inte Sverige och AC vet?

Jag skulle ringa Familjerättssekreteraren idag men beslöt mig för att vänta. Igår började vi nämligen diskutera landval igen.

Fördelen med Taiwan är att vi förmodligen kan börja samla papper direkt och få iväg en ansökan. Därefter tar det 10-18 månader innan vi har Batting hemma. Om det börjar dra mot 18 månader kommer vi kanske hamna i ett jobbigt läge eftersom vårt medgivande bara gäller i 24 månader. Det gäller att medgivandet klubbas så nära inpå "skickedatum" som möjligt. Darlingen är för Taiwan.

Själv har jag alltmer börjat fundera på Etiopien. Nackdelen med Etiopien är att köläget har försämrats. AC säger visserligen att de tror och hoppas på att det kommer fler barnbesked 2009 men för sådant finns inga garantier. Det tar 5 - 14 månader innan vi har Batting hemma. Kör vi på Etiopien kan vi väntar lite med att "förnya" vårt medgivande eftersom vår nuvarande medgivandeålder funkar. Men å andra sidan måste vi köa i Sverige några månader till....

Vi kom inte riktigt överens i diskussionen igår och fick ställa oss frågan vad man gör då? Lottar? Vem har företräde? Vi enades om att vi inte visste och att vi skulle vänta in AC:s uppdatering av väntelistorna i januari innan vi jagar Familjerättssekreteraren...

Det är villrådigt och tvehågset just nu. Här har vi väntat så många månader och plötsligt vet vi inte hur vi ska agera. Jag vill vara 30 år och välja land utan hänsyn vår ålder. Jag vill kunna göra ett val med hjärtat och inte för att ha så höga odds som möjligt att bli föräldrar. F*n vad det suger att virra runt i adoptionsvärlden ibland.

Kan inte Gud skicka en röksignal till oss? Illa kvickt för det är mycket som måste förberedas om vi gasa och köra på Taiwan...

Dags för Angelina och Brad att åka till Etiopien igen... Djises! (Ur Aftonbladets nätbilaga 2009-01-16)

Vår familjerättssekreterare har inte hörts av. Vi måste alltså göra ett nytt försöka att pricka in hennes telefontid.

Ikväll har vi skrivit ett brev som vi kan sända till henne. Brevet innehåller de punkter som behöver ändras i vårt nuvarande medgivandet. Det blev en hel del. Speciellt eftersom vår förra utredare skrev ålder istället för födelseår genomgående i förra utredningen. Dessutom har vi fått lite nya släktingar, någon har flyttat, vi har flyttat och våra inkomster har förändrats till det bättre. Men sparandet till det sämre....

Vi har också skrivit ner våra tankar om önskemål om medgivandeålder. Vår familjerättssekreterare vill ange "ej fyllt 5 år". Vi vill helst ha "ej fyllt 4 år". Eftersom det numera inte ska anges på själva medgivandet utan i utredningstexten (eller vad man nu kallar det) så vet jag inte riktigt hur vi ska hantera det. Om inte familjerättssekreteraren är enig med oss - vad händer då?

Fortsättning följer....

Bonusen ägnar sedan en vecka tillbaka kvällarna åt tankar och funderingar kring sin döde Farfar. Han dog för 4,5 år sedan. Farfar dog innan jag och Darlingen träffades. Då var Bonusen 6 år.

Sedan några dagar ringer Bonusen varje kväll. Hans mamma brukar inleda samtalen med att han är ledsen och vill prata om Farfar. Han är lugn och samlad när han pratar med Darlingen. Hans mamma talar om gråtorgier och elände på kvällarna. Vi har tagit hans oro på allvar och Darlingen berättar om Farfar, vad de gjorde sista gången de träffades, försöker erinra sig vad de pratade om osv. Vi har skickat bilder på Farfar och lovat att vi ska prata med Farmor om det finns några minnessaker Bonusen kan få.

Bonusen oroar sig även för Farmor. För att hon är ensam och ledsen. Ämnet berördes kort på annandagen. Vi pratade om att Farfar dog samma vecka som Kusin föddes och att det var mycket känslor för Farmor att hantera på en gång. Jag har vänt och vridit på samtalet men tycker inte att det var så känsloladdat att det borde vara traumatiserande för Bonusen. Det var ett lugnt och sansat samtal om vilken speciell situation man ställs inför att förlora sin make samma vecka som man blir Mormor. Farfar nämndes även kort när vi välsignade äktenskapet och vi befann oss i den kyrka i vars minneslund Farfar finns. Då fick vi ingen reaktion från Bonusen utan han skuttade glatt vidare efter att han konstaterat att han inte kom ihåg att han varit där förut.

Och nu - tre veckor efter vårt samtal om Farfar med Farmor - är det bara jämmer och elände på kvällarna. Gråt och sorg. Stora känslor.

Vi har frågat vad som utlöst alla dessa tankar men Bonusen vet inte. Och det är kanske inte så konstigt att han inte vet. Jag tror inte barn förstår vad som utlöser tankar. Vi har försökt luska lite med mamma om det är något annat som hänt - någon som dött eller någon som blivit svårt sjuk. Hon kan inte erinra sig något.

Nu har en misstanke börjat spira i oss att detta fördröjda frossande i Farfars frånfälle för 4 år sedan egentligen handlar om något helt annat. Något som Bonusen inte riktigt är medveten om, men som tar sig uttryck i ett stort fokus på avlidne Farfar. Vi tror nämligen att Bonusens styvpappas dotter är en teatralisk ung dam som har mycket stort behov av uppmärksamhet. Och som "nygammal" medlem i deras familjesammansättning så får hon givetvis också uppmärksamhet. Speciellt som hennes mamma befinner sig på andra sidan jordklotet. Klart som korvspad att lilla damen både har rätt till och ska få uppmärksamhet. Men Bonusen riskerar att komma i kläm - vilket vi tror har skett. Vi tror att döds-tankarna ger Bonusen den uppmärksamhet han behöver. Alla berörs av hans sorg. Mamma, pappa, bonusmamma, bonuspappa och lilla damen. För en liten stund kretsar allt kring honom. Vi tror att han hittat uppmärksamhetsknappen. Och när den knappen handlar om döden kan vi inte avfärda tankarna och leta efter den verkliga orsaken till uppmärksamhetsbehovet. För det vet väl alla... man skojar inte bort döden.... 

När Bonusen berättat om lilla damen och hennes eskapader i syfte att få allas uppmärksamhet har det skett med en smula irritation från Bonusens sida. Inte uttalat men mellan raderna finns tecknen på att han tröttnat en smula. Darlingen och jag har varit förberedda på att Bonusen kan få problem med att hantera den nya situationen där han måste dela uppmärksamhet med lilla damen. Han har ju aldrig tidigare behövt konkurrera om sin mammas och styvpappas uppmärksamhet. Förutom att dela uppmärksamhet måste han också dela materiella ting - sitt rum och sina leksaker. Vi har iskallt räknat med någon form av reaktion hos Bonusen på alla förändringar som han utsätts för på kort tid. Och vi har lovat varandra att vara extra uppmärksamma på Bonusens beteende under tiden lilla damen är här. Nu är förmodligen våra farhågor besannade. Det är typiskt för Bonusen - han är sällan direkt och pang på rödbetan. Han lägger ut dimridåer och man har ett schjå att försöka tolka hans beteende. Man måste vara lite detektiv och gå försiktigt fram, använda all sin intuition, vända och vrida, prata mycket och iaktta hans beteende. Problemet är att han inte är här. Vi kan inte dra de slutsatser och tolka hans beteende som vi behöver. Vi är helt utlämnade till mamman och styvpappan.

Nu får vi vänta och se om den här fixeringen vid Farfars död fortsätter. Lilla damen ska vara här i ytterligare 5 veckor så det kan bli drygt att hålla fast vuxnas uppmärksamhet med Farfars död under så lång tid.

Vad i hela friden ska vi göra om vi hade rätt i våra farhågor? Vi kanske kunde förutspå en reaktion men hur ska vi hantera det konkret när det är 30 mil emellan oss och Bonusen?

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Helgen ligger utsträckt framför oss. Darlingen ligger utsträckt på soffan. Jag borde också ligga där. Men jag är rastlös. Kommer inte till ro. Jag har längtat efter en lugnochrohelg. Nu är den här. Ändå är jag handlingsförlamad och rastlös i en konstig sörja. 

Jag surfar runt på nätet på jakt efter adoptionsbloggar. Lite om vad som helst som kan pigga upp. Brummelisas blogg var utomordentligt uppiggande idag eftersom de närmar sig ett barnbesked allt mer. Jag är pigghårad.

Vi försöker få tag i vår familjerättsekreterare. Hon skulle enligt utsago ha telefontid igår kl 8-9. Jag överlät åt Darlingen att ringa. Det gjorde han. Men hon svarade inte. Och ringde inte tillbaka trots lämnat meddelande. Jag blir förbannad. Har man så kort telefontid får man banne mig vara på plats och svara i sin telefon. Eller åtminstone återkomma. Har en känsla av att det kan dröja innan vi får kontakt. Känner mig lite orolig över vad hon ska hitta på denna gången. Jag har slutat lita på myndighetspersoner i adoptionssammanhang. Det som sägs ena dagen kan vara ändrat till nästa.

Etiopien börjar vi så smått slå ur hågen. Väntetiden har dragit iväg ytterligare och är uppe i tre år. Vi har plats 30. Landet - som är Kirgizistan - står still pga myndighetsförändringar. Ändå har vi avancerat till plats 14. Förmodligen för att folk väljer andra länder och inte för att det går iväg akter till landet. Vi vet inte riktigt hur läget ser ut i Taiwan. Alltså utgår vi från att den tidigare informationen vi fått stämmer - att vi kan sända handlingar när vi varit gifta i två år och vi har fått ett nytt medgivande.

Häromdagen kom jag på något som gjorde mig glad i flera timmar. När vi blev medlemmar för två år sedan började folk ställa sig i kö hos flera organisationer. Dessförinnan var det inte lika vanligt eftersom köläget var mer humant. Min tro och förhoppning är därför att det ser mer illa ut på pappret än det kommer att vara i verkligheten. Ruljansen i organisationernas köer kanske kommer att öka eftersom varje familj köar hos minst två organisationer. Min högst overifierade tro är att de familjer som bara köar hos en organsiation är i minoritet. Konkret hoppas jag att januari2007-puckeln hos AC (som man kan se i väntelistorna) ger sken av att vara värre än den verkligen är. Alltid något att glädjas åt.

Jag har upptäckt ett personligt tillkortakommande. Jag måste börja med höger fot när jag går nerför trappor. Börjar jag med vänster känns det som om jag ska trilla hela vägen ner. Det blir grav obalans. Faktum är att det hänt att jag bytt fot genom en lite paus i trappgångeriet. 

Darlingen tar det med ro och undrar om samma sak gäller om jag går baklänges. Jag blir sur när han inte tar mig på allvar.

Igår var vi på taberas åt Anderslövs-hållet. Hela klanen förutom Bonusen var där. Det åts, dracks och pratades i mun på varandra. Jag gick mest omkring och bar minste Anderslövaren - bara för att jag kunde och för att det kändes ofantligt mysigt när han somnade i min famn och formade kroppen efter min kropp.

Eftersom vi funderar en del på det här med att samla papper så kom jag på en lysande idé - vi skulle fotografera hela klanen. Vi börjar bli många i släkten och det var ett tag sedan vi träffades allihop på en gång. Vem vet när det händer nästa gång...

Hela släkten var involverad i riggandet av utrustningen. Bord flyttades, tomtar flyttades, lampor tändes och släcktes, snuttefiltar, bilar och små konstiga mössor som draperats över hyacinter gömdes undan. Frisyrer tufsades till. Jag stötte rumpan rakt i spisattiraljerna (s*t*n vad ont det gör) och fick som plåster på rumpan en rungande skrattsalva. Det dividerades och domderas om var folk skulle stå. Till sist enades vi om att jag och Darlingen borde sitta i mitten (även om vi inte är äldst) eftersom det är vi som är huvudpersonerna på fotot. Samtidigt inleddes en ovänskap mellan Lilla och Mellan Rosenflickan. Gälla röster. Viftande händer. Purkna miner. Vill inte sitta bredvid puckot-diskussioner mellan systrarna (tur att inte det är ljud till fotografiet...). Hela fotograferingen höll på att gå överstyr. Tack och lov var minste Anderslövaren så chockad av alla händelser att han inte kom sig för att börja gråta - han satt i sin största kusins famn och gurglade så gott hand kunde. Minsta Rosenflickan bestämde sig för att sura. Och den ungen kan se SUR ut. Inget lock, pock eller annat kunde få henne att maka sig närmare sin syster - hon riskerade helt enkelt att hamna utanför bild... Till sist fick jag i egenskap av gudmor förklara att fotots kvalitet var viktigt eftersom det skulle visas för vårt framtida barn och hennes framtida kusin. Flickungen blidkades när hon insåg fotograferingens betydelse i hennes och vår framtid och inom kort fyrade hon av det ena bländande leendet efter det andra.  

Sedan var vi äntligen redo. En kantstående svägerska fick i uppgift att trycka på självutlösaren. Det gjordes och alla hojtade omelett ett otal gånger innan vi upptäckte att vi tryckt på fel knapp. I den allmänna uppståndelsen var det ingen som reflekterade över att kameran inte förvarnade om att fotografering var på väg. Nytt försök. Alla log. Bara ett problem. Stora Rosenflickans huvud dolde Mammas huvud. Nytt försök igen. Någon hojtar "sträck på er"! Två par ivriga barnarmar längst fram sträcks i luften. Alla börjar skrika "TA NER ARMARNA!!!" Kameran börjar blinka hysteriskt. Och i absolut sista sekund förstår barnen att armarna ska tas ner och bilden blir tagen. Alla skrattar hysteriskt på fotot. Vi skulle önska att det blev liiite mer sansade miner men barnen tröttnade på hallaballoet och började röra sig som kvicksilver åt alla håll. Någon fällde en trötthetstår. Lilla och Mellansyster återupptog sin tillfälliga ovänskapet. Möjligheten var förbi.

Men det blev i alla fall ett foto där alla är med. Och alla ser glada ut. Bara inte vi ser hotfulla ut med våra breda grin och rödmosiga ansikten....