Ibland läser jag nygravidas bloggar. Inte så ofta eftersom jag egentligen inte är intresserad av hur det är att vara gravid. Jag kommer ju själv aldrig bli det. Men jag vill veta att det går bra för dem. 

Jag lider med nygravida. Inte "lyckokn*llarna" som bara går och lägger sig och vaknar gravida. Utan de som verkligen kämpar. År efter år. Sådana som varit igenom en och annan IVF-behandling. Och jag glädjs med dem när de lyckas. Jag känner ingen missundsamhet eller avundsjuka. Jag tänker på allt dessa familjer har bakom sig och framför sig innan bebisen anländer. Oro, psykisk och fysisk ohälsa i samband med barnlöshetsutredningar och IVF. Första halvleken är en enda lång kamp för att få spela i andra halvlek. Så man springer. Ibland jättefort. Bäst att skynda sig innan matchklockan ljuder eller man blir allvarligt skadad. Ibland måste man stanna och vila för att orka vidare. Så kanske det händer! Det där magiska som man väntat på! Lyckan borde vara total. Då inleds andra halvleken matchen "Oro". Man har ingen aning om man får vara med i hela matchen, om man blir bänkad eller hur länge man måste hålla ut. Det är en ganska grym match. Människans fortplantningsdrift måste vara bland det starkaste vi har för att utsätta oss för denna matchen.

För oss tog matchen slut i januari. Då sprang jag in i sargen. Blev bänkad. När jag läser om alla som är mitt uppe i matchen känns det otroligt skönt att någon sa åt mig att kliva av banan. Ju mer distans jag får till ivf-behandlingarna desto tydligare blir känslan. Jag nästan ler av lättnad över att slippa gå igenom oron, väntan och en graviditet som jag inte vet hur jag skulle må av. Min kropp har ju ändå hängt med i några år.

När jag tänker på att vi blev bänkade för att adoptera känns det häftigt, härligt, pirrigt, underbart, varmt i magen. Det är magiskt att tänka på att ett tillkortakommande som att inte kunna skapa ett eget barn kan vändas till en vinstlott.

De senaste dagarna har jag träffat två små kinerser hemmavid. Jag blir pirrig i magen. Ler soligt. Vill prata. Längtar. Betraktar. Förundras. Jag vill berätta att vi också ska adoptera. Känner närhet med människor som jag aldrig träffat. Det känns jättekonstigt och jättehäftigt.

Jag har aldrig haft några önskemål om att bli stereotypt familjig. Förmodligen hade vi aldrig gift oss om det inte vore för adoptionen. Men jag är hjärteglad att vi ändå har gjort det! Och det är tack vare lill* battingen som kommer att komma in i våra liv. 

Idag förundras jag över mitt liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...