Just nu sitter jag i ett telefonmöte. Lyssnar inte så aktivt eftersom det mesta inte berör mig.

Tänker istället på att jag kanske lyckats med en sak som jag inte trodde att jag skulle lyckas med. Men jag kan inte berätta om det ännu. Inte förrän jag vet att jag verkligen lyckats. Till 100 %.

Jag känner inte alls igen mig själv. Jag har lipat 2 (TVÅ!) gånger till filmer idag - nåt med Whoopi Goldberg och nåt med Tom Hanks. 

Efter gråtincidenten tvingades jag rannsaka mig själv. Jag är en riktigt parodi med Tiffany-varning. En supernörd!

Jag följer "Ensam mamma söker" med stort intresse. Och nu kommer jag säkert fastna i "Bonde söker fru" också. Även om jag är allvarligt oroad för hur den där snubben från Osby ska klara sig levande genom programmet...

Till råga på allt har jag funnit ännu ett djurprogram att följa, "Mannen som kan prata med hundar".

Jag tror jag varit sjuk för länge. Jag måste vistas mer i verkligheten. Dricka drinkar, umgås med vänner på krogen och motionera. Något är mycket, mycket fel.

Vi skulle göra fläskpannkaka till kvällsmat. Darlingen vispade fläskpannkakesmet. Jag var chef över baconstekeriet.

Plötsligt hör jag Darlingen irriterat utbrista:

"Ååååh, vad det är JOBBIGT att handvispa"

Handvispningen pausas. Och sedan säger han lite tystare, som om han pratar för sig själv: 

"Jag har helt enkelt inga vispmuskler"

Darlingen har varit skruttig hela helgen. Jag har mått bättre även om jag har förfärlig hosta.

Vi segar oss fram i tillvaron. Igår var dagens stora insats att klippa gräs och gulla lite med pelargonierna. Idag var dagens stora insats en långpromenad i långsamt tempo.

Tur att inte Bonusen var här denna helgen. Han hade klättrat på väggarna av tristess. Nästa helg är det nog mer ruter i oss.

Nu tycker jag att Fredrik och Filip har gått för långt.

Det är fanimej sjukt att äta av sin egen rumpa.

Man kan tydligen gå hur långt som helst i journalistikens och sensationslystnadens namn.

Ett mopedgäng har trakasserat bygden under lång tid. Tillåtits härja, bestämma, skrämma och mobba. Gänget är i 15-16 årsåldern! Långt efter midnatt kommer de åkande på sina mopeder till familjen som bor ensligt. Enligt vissa uppgifter utrustade med påkar. Det är inga sockergryn som söker upp en familj mitt i natten för att skrämma slag på dem. Det är ligister utan empati och omdöme.

Det är väldigt, väldigt tråkigt att det ska falla en hagelsvärm som dödar en och skadar en annan ligist innan världen och Rödeby vaknar.

Så vems är ansvaret? Den som i sin förtvivlan höjer en hagelbössa eller den som i åratal trakasserat utan att någon har ingripit (föräldrar, polis, social myndigheter, skolan... )?

Det är oerhört tragiskt att en ligist dödats. Men någonstans - i all sin uslighet - måste väl även ligister sansa sig och utföra en konsekvensanalys över sina handlingar.

Igår gjorde jag en interaktiv utbildning och obligatorisk dataövning som alla anställda på mitt arbete ska göra. Könsfördelningen på mitt arbete är en liten övervikt av kvinnor. Utom på chefstjänster. Men det är ju inget ovanligt och det är inte det som detta blogginlägget handlar om.

I övningen skulle 5 olika kunskapsnivåer för personalen förklaras. De som är klassade som 1:or har lägst kunskap och tillåts hantera minst. De som är klassade som 5:år har högst kunskap och får göra i princip vad som helst. Starkt förenklat. 

Så här valde min arbetsgivare att exemplifiera:

Ett bord. Runt bordet placerades 5 personer för att illustrera de olika nivåerna. De 5 personerna bestod av 4 män och en 1 kvinna.

De fyra männen representerade kunskapsnivå 2 - 5. Kvinnan representerade kunskapsnivå 1.

Dubbelfel! Kvinnorna var i minoritet (stämmer inte med verkligheten). Kvinnorna framställdes som minst kompetenta (stämmer inte med verkligheten).

I år har min arbetsgivare ett enormt fokus på jämställdhet. Vi pratar 2007. Hur i helskotta kan ett sådant material tillåtas?! Om man ska lyckas med jämställdhet handlar det inte bara om löner och karriärmöjligheter - det handlar även om hur saker kommuniceras och skildras. Kulturen i företaget.

Jag blev så arg att jag skrev ett mail till HR. Nu väntar jag på att få höra en pinsam bortförklaring. 

Det pågår väldigt mycket om-, till- och nybyggnationer på Orten just nu. De flesta görs av polacker. Stora svärmar av polacker. Ganska luggslitna. Ständigt rökandes.

När jag var sjuk och hemlös (pga husvisningen ) hasade jag mig runt i kvarteren. Man kan lugnt påstå att jag inte var den grannaste skatan på Orten. Sjuk kvinna i 40-årsåldern i mysbrallor med gällihäng borde inte attrahera alltför många spanande blickar... Ha! Som man kan bedra sig.

Mina upplevelser fick mig att tänka på hur mäns naturliga beteende innebär ett objektfierande av kvinnan. Jag vill få vara ifred från deras blickar. Jag är inte snygg. Jag är inte smal. Jag är ingen läckerpingla. Jag är bara en vanlig, småtjock kvinna i 40-årsåldern. Ändå känner jag mig som ett objekt som man får hantera hur man vill med sin blick. Jag känner mig kränkt. Avklädd. Ibland rädd. Och det är obehagligt.

När en kvinna närmar sig en manssvärm har hon fått in männen på sin varningsradar långt innan de fått in henne på sin radar. Hon kan se hur stämningen bland männen förändras. Först är de avslappnade. Sedan när radarn fått in kvinnouppenbarelsen blir stämningen med laddad. En efter en vänder de blicken mot kvinnan som kommer. Som kvinna viker man automatiskt ner blicken när 5-8 man står och glor på ens uppenbarelse. Att glo tillbaka kan te sig en smula utmanande och man är inte alltför morsk inför 5-8 byggnadsarbetares glupska blickar. Det är knäpptyst. Det känns som om varenda del av kroppen blir granskad, värderad och bedömd. Men än så länge har kvinnan koll på männen - de befinner sig framför henne. Sedan passerar hon dem. Och går förbi. Då är det tyst exakt så lång stund som det tar för dem att spana in kvinnans akter. Då är obehaget som störst. Kvinnan har ingen kontroll på manssvärmen längre. Hon kan inte vända sig om och glo tillbaka - hon MÅSTE visa sig oberörd annars riskerar hon kommentarer, visslingar eller kanske burop. Hon försöker oberört att gå vidare. Sedan bryts männens tystnad. En kommentar, några frustande skratt eller en massa prat i munnen på varandra. Allt på ett språk som kvinnan inte förstår.

Jag hatar när män i svärm förringar mig på det sättet. Som om det är tillåtet att hantera mig hur som helst med blickar. Jag kan inte säga till. Jag kan inte reagera. Jag måste bara existera och ta mig därifrån så fort som möjligt.

Det är så subtilt. Det är så svårt att förklara känslan. Det är i sådana här stunder som jag känner mig som en feminist.