Det pågår väldigt mycket om-, till- och nybyggnationer på Orten just nu. De flesta görs av polacker. Stora svärmar av polacker. Ganska luggslitna. Ständigt rökandes.

När jag var sjuk och hemlös (pga husvisningen ) hasade jag mig runt i kvarteren. Man kan lugnt påstå att jag inte var den grannaste skatan på Orten. Sjuk kvinna i 40-årsåldern i mysbrallor med gällihäng borde inte attrahera alltför många spanande blickar... Ha! Som man kan bedra sig.

Mina upplevelser fick mig att tänka på hur mäns naturliga beteende innebär ett objektfierande av kvinnan. Jag vill få vara ifred från deras blickar. Jag är inte snygg. Jag är inte smal. Jag är ingen läckerpingla. Jag är bara en vanlig, småtjock kvinna i 40-årsåldern. Ändå känner jag mig som ett objekt som man får hantera hur man vill med sin blick. Jag känner mig kränkt. Avklädd. Ibland rädd. Och det är obehagligt.

När en kvinna närmar sig en manssvärm har hon fått in männen på sin varningsradar långt innan de fått in henne på sin radar. Hon kan se hur stämningen bland männen förändras. Först är de avslappnade. Sedan när radarn fått in kvinnouppenbarelsen blir stämningen med laddad. En efter en vänder de blicken mot kvinnan som kommer. Som kvinna viker man automatiskt ner blicken när 5-8 man står och glor på ens uppenbarelse. Att glo tillbaka kan te sig en smula utmanande och man är inte alltför morsk inför 5-8 byggnadsarbetares glupska blickar. Det är knäpptyst. Det känns som om varenda del av kroppen blir granskad, värderad och bedömd. Men än så länge har kvinnan koll på männen - de befinner sig framför henne. Sedan passerar hon dem. Och går förbi. Då är det tyst exakt så lång stund som det tar för dem att spana in kvinnans akter. Då är obehaget som störst. Kvinnan har ingen kontroll på manssvärmen längre. Hon kan inte vända sig om och glo tillbaka - hon MÅSTE visa sig oberörd annars riskerar hon kommentarer, visslingar eller kanske burop. Hon försöker oberört att gå vidare. Sedan bryts männens tystnad. En kommentar, några frustande skratt eller en massa prat i munnen på varandra. Allt på ett språk som kvinnan inte förstår.

Jag hatar när män i svärm förringar mig på det sättet. Som om det är tillåtet att hantera mig hur som helst med blickar. Jag kan inte säga till. Jag kan inte reagera. Jag måste bara existera och ta mig därifrån så fort som möjligt.

Det är så subtilt. Det är så svårt att förklara känslan. Det är i sådana här stunder som jag känner mig som en feminist.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...