I fredags samlades inte familjen förrän halv tio - det var då Darlingen och Bonusen äntligen kom hit efter ToR Karlskrona. Själv var jag matt av en Stockholmstur och av att ha gptt upp kl 5. Vi åt pizza alldeles för sent och somnade kort efter. Sömnen behövdes - dygnet som följde blev nämligen intensivt. Och dyrt. Vi hittade nämligen är golvlampa på Ilva som vi blev kära i direkt. Och sedan fick vi en fling med en tavla med New York-motiv. Och jag nappade åt mig ett shabby chic aktigt nyckelskåp. Mellan varven hann jag också handla lite hos www.broarne.se - några konsoller och ett tidningsställ.

På vägen hem susade vi inom Lillhultarna. Efter en snabb kopp kaffe bestämdes att vi skulle frukostera tillsammans på söndagen.

Sedan monterades alla våra inköp och några gamla inköp som vi inte orkat montera tidigare, bla skylten med "Bad" på en dörr och utetermometern.

På kvällen spontanbjöd vi Farmor, Faster och Kusin på köttfärslimpa och rotsaker. Med färska bär, vaniljglass och basilikasirap till efterrätt.

Imorse hamnade vi på Systrar och Bröder med Lillhultarna. Det var himlans trevligt att ha tid att sitta ner och umgås med vänner. Det sker alldeles för sällan. Enda smolket i bägaren är att Storhultaren åker på ett års utlandstjänstgöring på tisdag och att mina jeans grevs sönder av soffan jag satt på. Eftersom det var mitt enda par jeans känner jag mig ganska surmulen.

Jag är märkligt trött och hängig. Att stryka är inte att tänka på. Laga mat har jag inte lust med. Än mindre att spela dataspel. Jag borde tömma diskmaskinen men väntar jag tillräckligt länge kanske Darlingen gör det. Han verkar piggaren än mig. Trädgården skulle behöva lite kärlek. Men inte av mig.

Idag - när jag har låg energinivå - känns tanken på att adoptera två barn alldeles övermäktigt. Man kanske ska dricka lite energidryck?

Fick gå väldigt snabbt för att hinna till Arlanda Express. Det ledde till strupsnörning, dvs. när man måste hosta fast man egentligen inte vill. Så där satt jag på Arlanda Express - som jag med nöd och näppe hann med - och hostade frenetiskt. Tills det blev direkt pinsamt. Försökte med både tuggummi och hård karamell med resultat att salivutsöndringen ökade betänkligt och jag höll på att sätta i halsen på grund av det. Vad göra?

I desperation hostade jag iväg till toaletten i syfte att dricka vatten. Vattnet var mer än ljummet men jag drack begärligt några rejäla klunkar. Precis när jag svalde sista klunken råkade jag få ögonen på varningsskylten som sa att man inte fick dricka vattnet. "Kloakvatten" var min första tanke. Och eftersom det luktade förfärligt på toaletten fick jag de hemskaste associationer.

Väl ute i tåget ansåg jag mig nödgad att fråga tågvärden om vad som föranledde drickförbudet. Det blev ganska tyst i kupéen - alla tittade intresserat på mig. Tågvärden visste inte. Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Min stolsgranne dristade att säga det alla tänkte inklusive mig: "Du har kanske druckit toalettvatten". Legionella. Salmonella. Äckelbakterier. Sedan förstärkte han sin tes med "Nu kommer du må illa på planet". Tack så mycket.

På planet var det livat. Fullsmockat. Alla ville hem för att fira fredagen. Vi stod kvar på landbacken utan någon informtion men det var en himla aktivitet längst fram. Det visade sig att planet fått en buckla av cateringbilen och nu måste planet lagas. Jag tänkte "först kloakvattensinmundigande och sedan flygplansolycka. Är det fredagen den 13:e?" Men det är ju bara den 12:e. Det kändes lite lugnande.

Till sist fick vi taxa ut. Och stannade igen. Ny information. Nu väntade vi på en nödlandning som skulle ske. Jag såg framför mig hur ett plan som exploderade rakt framför nosen på mitt flygplan. Jag hann fundera en stund på livets förgänglighet eftersom jag precis fått reda på att en kollegas man störtdog igårkväll i träningslokalen. Bara några år över 50.

Men det redde ut sig. Jag mår fortfarande inte illa. Men mig veterligen tar det ett tag innan legionella blommar ut. Eller salmonella för den delen.

Jag är nog inte på säkra sidan förrän om minst en vecka.

Idag ringde enhetschefen på Familjerätten.

Vi pratade lite kort och jag nämnde vår önskan att höja medgivandeåldern och ev. få medgivande för syskon. Hon kontrade blixtsnabbt med att ta upp äldre barn och anknytningsproblematiken. Jag blev överrumplad men fick ur mig att vi var medvetna om att riskerna men att vi ändå ville diskutera en höjning och få Familjerättens infallsvinklar på våra tankar. Kände mig rentav riktig ödmjuk över min försonliga inställning - på ytan. Jag insåg nämligen snabbt att det varken var tid eller plats att diskutera medgivandeåldern och att det var hennes generella åsikt jag fick ta del av. Och i viss mån är jag benägen att hålla med henne - riskerna är större - men det finns så mycket annat som bör tas i beaktande. Hon hann även säga att om vi inte var nöjda med deras beslut - när de fattat ett - kunde vi överklaga till nämnden. Som om hon utgick från att vi inte skulle bli eniga. Kändes sådär.

Hon var, trots utfallet om anknytningsproblem och äldre barn, en vettig person att prata med. Hon kommer lämna vårt ärende till en erfaren utredare som kommer att ringa upp oss för att boka en tid. Vi måste ladda med ordentliga argument för både högt medgivande och syskon.

Jag kan inte hjälpa att börja fundera på om det står något i vår utredning eller mapp om att inte vi bör bli betrodda med ett högre medgivande än det vi fått. Det verkar ju höjas medgivande och fås syskonmedgivande i parti och minut? Eller är vår kommun ovanligt restriktiva med medgivandeålder?

När det gäller förlängning av medgivande och vår ålder kunde hon lugna mig rejält. Deras syn på åldern är att man inte får vara över 42 år vid ansökningstillfället, dvs. första gången man utreds. Om man redan har ett medgivande, man fyller 42 år och medgivandet måste förnyas är man inte lika strikta med åldern. De räknar med att det behövs 2 medgivnade för alla numera. För oss som är över 40 innebär det att man har 4 år klara. Om det behövs ett tredje förnyande bedöms det individuellt och jag skulle tro att det nästan krävs ett barnbesked för att få förnyat medgivande då. Men det är min egen tolkning. 

Jag misstänker att vi måste ha välgrundade argument för att övertyga dem om att en höjning av medgivandeåldern är av godo. Jag tror inte att Familjerätten förstår hur begränsade möjligheter vi har med ett medgivande på ej fyllt 2 år. Vår ålder i kombination med ett lågt medgivande är ett problem i stort sett alla länder. Vi kommer troligen inte hinna fram i tid i någon kö med det medgivandet vi har idag. Det behöver verklighetsanpassas.

Hoppas att det inte behöver bli en kamp för medgivandeåldern och syskonmedgivande.

Jag undrar om - vi förnyar vårt medgivande ett halvår innan det gamla går ut - "förlorar" ett halvår totalt sett. Ponera att vi får ändrat medgivande i februari 2009. Det blir giltigt till februari 2011. Om vi istället följer ordinarie rutin och förnyar medgivande i september 2009 gäller det nya medgivandet till september 2011. Måste komma ihåg och fråga det....

Phew... just nu snurrar huvudet av en massa frågor. Och jag kan inte göra ett endaste dugg mer än att vänta. Lika bra att gå och lägga sig.

Ibland tänker jag sinnesvaga tankar såsom:

"Om jag fick veta att jag skulle dö om jag inte gick ner 10 kg på yttersta momangen - DÅ hade jag fixat det"

eller

"Ge mig lite rejäl sjukdom så jag avmagrar"

Jag kan förvisso känna en viss tacksamhet över att ha undsluppit båda alternativen. Men nu har jag faktiskt fått ett ytterst påtagligt ultimatum:

"Magra på momangen annars blir det inget/inga barn"

För att Taiwan ska gilla mig måste mitt BMI vara under 30. Jag har precis räknat ut att jag måste gå ner 4,4 kg. Och när jag ändå var i beräkningstagen räknade jag ut att jag förbränner cirka 500 kcal när jag cyklar tur/retur jobbet. 7000 nedragna kalorier är ett kilos viktnedgång. Alltså måste jag cykla i 62 dagar (allt annat lika) för att gå ner ett kilo.

Det är för långsamt.

Om jag lägger på 30 minuters promenad per dag tar det 47 dagar.

Eller kan jag ha passivt sex 15 timmar om dagen. Då är jag färdig om 22 dagar. I alla fall om man ska tro på Kellogg´s.

Nä, det blir nog att äta mindre också.  

Tiden går så himla långsamt. Jag snirklar runt på mina favoritbloggar flera gånger om dagen som värsta stalker. Förlåt alla som känner sig förföljda...

Familjerätten har inte behagat ringa ännu. Jag misstänker att ändringarna vi vill göra i medgivandet kommer orsaka oss mest möda och oro. 

Vi har inte tagit itu med välsignelsen. Vet inte riktigt vad vi väntar på men tror att jag vill prata med någon socialsekreterare på Familjerätten så vi kan få en tidsplan.

Vi ser fler och fler fördelar med att försöka få ett syskonmedgivande. En stor fördel är att vi kan ta föräldraledigt för varsit barn och vara hemma alla tillsammans. Drömmen hade varit ett år, men ett halvår är också ok.

Funderar en del på jobbet och vad jag ska göra efter årsskiftet. Vet inte ens var min anställning hör hemma när projektet tar slut. Det har inte varit aktuellt att tänka på det så mycket tidigare - det har bara rullat på med nya projekt. Ett problem är att det jag vill ägna mig åt inte finns i Malmö, bara i Stockholm och Linköping. Och Köpenhamn. Ska be om ett samtal med personalansvarig i regionen. Funderar alltmer på att lägga adoptionskorten på bordet eftersom det påverkar mina möjligheter och rörlighet. Eftersom jag inte vill eller kan flytta till Stockholm eller LInköping återstår bara Danmark. Och där vill jag inte börja jobbar eftersom föräldraförsäkringen då försämras drastiskt. Jag har inte betalat skatt i Sverige i över 20 år för att på upploppet missa en av finesserna med att arbeta i Sverige.  

Ibland släpper jag på lite otillåtna tankar. Tankar som är extremjobbiga att konfronteras med. För en stund sedan tänkte jag: 

"Din fjantiga dummerjöns - varför anstränger du dig och hoppas så mycket på adoptionen - den kommer ju ändå inte att bli av!"

För att genast eliminera tanken försökte jag visualisera mig och Darlingen med ett eller två barn från Taiwan. Det gick inget vidare. Jag såg nämligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Det var helt blankt. 

Nu sitter jag här och känner mig störd och undrar vilket betydelse jag ska tillmäta tanken och oförmågan att visualisera.

Därifrån jag sitter och jobbar kan jag se min Darling. Han jobbar som värsta Marstrands-fånge. Han "gräver" nämligen en rabatt. En korrekt benämning är nog "hackar" rabatt.

Tanken är att vi ska plantera ett träd i en av rabatterna runt gräsmattan. Dessvärre hade vi lyckats förtränga den lilla detaljen att det är blålera 30 cm ner. Det går inte att gräva. Det är STENHÅRT och dränerar noll. Jag tror inte längre på en bondsk romantisk trädgård med silande bladverk.

Jag har beordrats att googla och ringa lokala växtbutiken för att undersöka hur djup en rabatt måste vara. Stora träd måste ha minst 1 -1,5 meter. Det blir inget stort träd.

För en liten stund sedan vätskade jag Darlingen med lite jordgubbssaft. Han såg sammanbiten ut där han stod i gropen och mätte. "66 centimeter" förkunnade han. Jag klappade hans sjöblöta rygg och hade inte hjärta att säga att det inte bara är djupet som räknas utan även bredden. 

Vi får helt enkelt välja ett pyttelitet träd. Kanske en bonsai.

Så har jag då pratat med Berit på BFA. Och fått lite mer att tänka på:

Man är petiga med ekonomin in Taiwan vilket kräver extraintyg från socialsekreterare, intyg från revisor och utdrag från bank. Men man ska undvika att ange siffror i sin utredning eftersom det kan ge upphov till frågor.

Om vi varit gifta i 2 år hade vi idag kunnat skicka våra handlingar om ca en månad. Det känns konstigt att vara så nära men ändå så långt borta. Vis av erfarenhet så vet jag hur mycket som kan hända på kort tid i adoptionsvärlden. Man har inte riktigt koll på köläget eftersom det kösystemet i Taiwan nyligen ändrats. Man har numera 3 köer - en kö för 0-2 år, en kö för 2-5 år och en kö för äldre barn och SN.

De som har haft syskonmedgivande har fått syskon. Tror hon sa något om 4 av 10.

BMI 30 krävs. Oj då.

För att underlätta för äldre barn att knyta an till oss och vi till dem anordnas Skype konferenser där man får titta på varandra och prata med varandra. Snacka om att det måste kännas som en konstig historia...

Åh vad det känns skönt att kunna GÖRA något. Fast det förutsätter förstås att Familjerätten hör av sig snart. Ja just det... steg 1 är ju välsignelsen. Det blir nog en stillsam historia. Darlingen tyckte att vi kunde göra det på egen hand, dvs prästen, jag och Darlingen. Ingen mer.

Jag funderar en del på om man måste vara finklädd inför Gud. Jag frågade Darlingen om man kunde gifta sig i jeans och Odd Molly tunika. Han visste inte.