Jag har utvecklat mig med min chef idag. En del i utvecklandet rörde lönen. Någon löneförhandling är det inte tal om detta året. Det har mer karaktären av löneinformation. Jag vet att löneökningsutrymmet är klent i år. 1 %. Därför hade jag inte lagt ner någon större möda på att klura ut lönehöjningsargument. Men det hela slutade faktiskt med 1 200 kr. Mer än förra året i alla fall. Chefen hade nog gjort vad hon kunde för att få loss mer pengar - hon hade bland annat undersökt om jag skulle kunna komma upp i nivå för betald övertid. Men det var lite för långt upp för att det skulle gå. Typ några tusenlappar till.

Jag är nöjd. Jag litar på att min chef gör så gott hon kan. Det låter kanske konstigt men så är det. Det som överraskade mest var mer eller mindre en utfästelse om framtida löneökningar på hög nivå. En annan bra sak var att chefen själv tog upp att jag - om inget oförutsett händer - kommer få en behovsbil när jag återinträder i tjänst. Det tycker jag är bra med tanke på att Darlingen och jag lagt ner bilinköp för att spara pengar för att spara pengar och kunna vara hemma längre med Knodden.

Måste säga att det känns lite tråkigt att - just det året jag gör mitt livs insats på jobbet - drabbas Sverige och min bransch av kris.  Vi får väl se hur det blir nästa gång det ska löneförhandlas, det lär väl bli när jag är föräldraledig. Hur det än är så glädjs jag åt mina 1 200 kr och fina ord om min insats.

Igår var en servicetekniker här för att undersöka vår frys. Det har blivit en riktig långkörare. Teknikern grävde bak i frysen och luktade på fingrarna. Jag blev en smula perplex tills jag förstod att han letade efter ett gasläckage. Det fanns ett sådant. Det hela avrundades med att reparationen kostade 10 000 kr (!) eftersom kylelementet skulle bytas. Jag var väldigt stressad pga telefonmöten och hade inte riktigt tid att ta in summan. Det enda jag gjorde var att nogsamt påpeka att vi bott här mindre än två år att garanti därför torde gälla och att det här fick de ordna på bästa sätt men att vi inte avsåg att betala 10 000 kr för att reparera en undermålig frys som dessutom är i princip ny. Teknikern gick och jag telefonmötade vidare.

Idag ringde teknikern. Egentligen är väl garantin passerad eftersom den gäller från köpdatum, dvs. mer än två år sedan. Jag tror vi lyckades klara oss ifrån kostnaden för att vi - tack och lov - inte bott i huset i två år ännu. Det ärcirka  en månad kvar tills dess...

I förrgår kom också Manducan, bärselen som jag beställde häromkvällen. Det var en stadig sak som nog kan bära både det ena och det andra. Men var i hela friden ska unge OCH bröst få plats? Det var lättare för Darlingen. Vi stoppade bärselen full av kudde och sedan paraderade han omkring på vardagsrumsgolvet med en randig mjuk ställis för Knodden. Han till och med bumpade kuddrumpan så jag vek mig dubbel av skratt. Jag undrar om en 2,5-åring behöver rumpbumpas. Hu, vad det är mycket jag inte vet om små knoddar...

Från och med nu kommer jag ibland lösenordsskydda inlägg. Syftet med det är att ingen - förutom jag själv - ska kunna läsa just dessa inläggen. Det innebär också att jag inte kommer att lämna ut lösenordet till någon. Jag hoppas att ni har överseende med denna censurering som jag just nu känner att jag måste göra.

En gång för länge sedan läste jag att män saknar kvinnors förmåga till vidvinkelseende. En kvinna kan gå gatan fram och genom sitt vidvinkelseende se om någon tittar på henne. En man måste vrida på huvudet för att se samma sak. Det är synnerligen praktiskt för kvinnor att ha på detta diskreta sätt ha koll på sin omgivning utan att visa det.

Idag bevisades testen i mitt eget hem av min egen man. Fast det gäller inte att hålla koll på omgivningen utan på korvar.

Jag kom hem för att äta lunch. Varm korv med bröd. Darlingen hade ledig dag. Eftersom jag fick telefon bad jag Darlingen ta fram korven. Den låg i ett hörn men korvändarna syntes tydligt. Ändå såg inte Darlingen dem. Han började rota under apelsinerna och melonerna och fick tag i en falukorv (ja, vi gillar korv) som inte ens syntes om man inte grävde fram den. Hur kan sånt ske?

Det finns oräknerliga andra exempel. Som när Darlingen ombeds hämta lim i källaren och han inte ser det trots att det står rakt framför ögonen på honom. Eller när han kommer letar efter ett papper i en hög i en evighet utan att hitta det och sedan går jag dit och lyfter på tre papper så hittar jag det. Han ser inte att smutsiga handdukar måste tvättas. Han har aldrig någonsin sett att det är kalk på kranarna som måste rengöringsmedlas bort. Eller gamla matrester i ugnen som behöver torkas upp. Darlingen har inte någon som helst koll på sådant som ska sättas upp på listan till 2-årsbesiktningen. Han ser inte fogar som släpper och sprickor som uppstått. Han har inte märkt att tre kakelplattor i badrummet har spruckit.

Detta selektiva seende som helt saknar vidvinkelsyn är fruktansvärt irriterande vissa dagar. Normalt orkar jag ha koll på flera saker men ibland blir det bara för mycket. Det bygger på att jag inte är stressad och kan ta ansvaret. 2- årsbesiktningen är ett stressmoment för mig. Jag är rädd för att missa något. Saker som Darlingen inte ser. Som han inte fokuserar på eller som ligger sidan om hans rakpåseende. Och det är nästan allt.

Nu tog Kalla guld. Det såg Darlingen. Men det var rakt framför honom.

Som kompensation för gårdagens misslyckade middag anstränger jag mig idag. Idag blir det därför en krämig potatisgratäng med kantareller och västerbottenost tillsammans med en bit oxfilé. Lite krispig sallad därtill. Kanske en pava vin. Får se...

Jag har varit hos mina föräldrar och pratat bort eftermiddagen. Det blev höga och låga diskussioner och bildvisning av Knodden. Kom därifrån med en lång gångmatta som mamma vävt till oss. Den är sååå fin och gör sig utmärkt i vår hall.

Idag stod det på Taiwanlistan att två familjer fick resebesked före helgen. De ska träffa sina barn för första gången i slutet av mars. De ligger lite före oss, typ några veckor, så kände en liten virvel av förväntan i min mage. Den virveln hinner nog virvla färdigt den kommande veckan eftersom det inte kommer hända någonting pga kinesiska nyåret. Samtidigt blir jag lite avundsjuk. Jag är väl inte mer än människa...

Ok. Jag har köpt blommor till oss. Inte för att det är Alla hjärtans dag utan för att det kändes lämplig på annat sätt. Och nu bluffar jag. Jag orkade inte hålla emot när jag ändå köpte blommor till mamma och pappa. Och vet ni mer? Vår ambition var egentligen att äta på Atmosfär ikväll - en finkrog i staden - eftersom jag har ett presentkort som snart går ut.  Fast vi kamouflerade det som "sista finmiddagen innan Knodden kommer". Bah. Vilka små hycklare vi är. Hur som helst hade de inga bord. 

Jag har en längre tid dragits med nästäppa som kommer och går. Ibland blir den så kraftfull att jag knappt kan prata eftersom det krävs luft för att prata. Jag använder Nezeril då. Inte så mycket men dock. En spirande misstanke har slagit rot om att jag - än en gång - blivit beroende av Nezeril. Eftersom jag är helt beroende av min förmåga att prata i veckorna har jag skjutit upp avgiftningen till denna helgen. På Apoteket tipsade de mig om Rhinocort - en spray mot allergiska besvär som kan tas när avgiftningen blir för besvärlig. Den har varit besvärlig i helgen. Jag börjar nästan misstänka att jag inte alls varit beroende utan snarare infekterad av något. Ska försöka härda ut idag också för att se vad som händer.

Den gångna natten har varit helt hopplös. Darlingen - som ska jobba idag igen - har störts av mina försök att få luft. Själv har jag fått hosta av ansträngningen. Till sist rann sinnet på Darlingen och bad mig dra dit pepparn växer och snarka där istället. Då blev jag sur och ville skrika att det faktiskt är Alla Hjärtans Dag och då kör man inte sin älskade hustru ur sängen. Fast eftersom jag är emot Alla Hjärtans Dag kunde jag ju inte ta till ett så billigt trick. Så jag gick upp.

När jag äntligen fick komma tillbaka till sängen med andningsvägarna fria, börjat slumra och kände mig alldeles förnöjd började fryseländet pipa. Frysen talade om att det nu var under 11 grader minus inuti det. Den där teknikern som var här för några veckor sedan skulle jag vilja prata allvar med. Han gnydde nämligen över att vi hade stängt av frysen när han kom - det gjorde det mycket svårare för honom att hitta felet.Jag replikerade att man inte kan leva med en frys som piper stup i kvarten. Han påstod med tvärsäkerhet att larmet gick att stänga av. Jodå, det gick att stänga av. I en timme i taget. Så jag har sprungit ur och i sängen, ner och uppför trappan och tryckt på en förbenad alarm-knapp. Desperationen tilltog. Darlingens tålamod prövades ytterligare. Klockan 4.07 stod jag - utan glasögon - och försökte läsa instruktionsboken med nästippen doppad i bokstäverna. Jag ser så illa att jag måste läsa med huvudet, det går inte att hålla huvudet still och följa en rad med bara ögonen. Det står INGET om hur man får tyst på en larmande frys.

Så jag stängde dörren om sovrummet i hopp om att det skulle hjälpa tills nästa gång larmet gick. Det gjorde det inte.

Jag tror att en larmande frys och nästäppt äkta hälft är bra träning för föräldraskap. Inget av det ger så god sömn.

Jag googlade lite hit och lite dit när jag plötsligt hamnade en adoptionsblogg från USA. Det var samma familj som jag spanat in via youtube. Det visade sig att lilla Claire är en månad äldre än Knodden så vi hade inte så fel vad gäller åldern.

Hur som helst.

Det finns flera filmer och fotografier i bloggen. På flera foton bärs hon i en sele. Jag har gått omkring och pratat om sele ett tag. Darlingen har varit mer ljummen. Inte avvisande men inte heller engagerad. Nu tog det skruv. Det blev inte mycket Melodifestival. Istället gjorde vi en snabb research om bärselar. Och då erinrade jag mig ett märke som Brummelisa nämnt - en Manduca. Den kan bära barn upp till 3-4 års ålder och 25 kg. Den har stadiga axelband och höftavlastning. Inte för att jag är någon expert på bärselar men efter att ha läst lite bloggar verkar alla vara nöjda med den.

Så nu är den beställd. En petroleumblå. 1.190 kr. Det blir jättebra. Vi kommer ha honom nära, nära. Länge, länge.

Och så här ser den ut: