Jag googlade lite hit och lite dit när jag plötsligt hamnade en adoptionsblogg från USA. Det var samma familj som jag spanat in via youtube. Det visade sig att lilla Claire är en månad äldre än Knodden så vi hade inte så fel vad gäller åldern.

Hur som helst.

Det finns flera filmer och fotografier i bloggen. På flera foton bärs hon i en sele. Jag har gått omkring och pratat om sele ett tag. Darlingen har varit mer ljummen. Inte avvisande men inte heller engagerad. Nu tog det skruv. Det blev inte mycket Melodifestival. Istället gjorde vi en snabb research om bärselar. Och då erinrade jag mig ett märke som Brummelisa nämnt - en Manduca. Den kan bära barn upp till 3-4 års ålder och 25 kg. Den har stadiga axelband och höftavlastning. Inte för att jag är någon expert på bärselar men efter att ha läst lite bloggar verkar alla vara nöjda med den.

Så nu är den beställd. En petroleumblå. 1.190 kr. Det blir jättebra. Vi kommer ha honom nära, nära. Länge, länge.

Och så här ser den ut:

Skulle göra mig till och göra whiskeykyckling till Darlingen. Det har varit särdeles gott förut. Denna gången blev allt fel. Först fick jag i för mycket soja. Efter en stund bestämde jag mig för att det inte blev gott. Så jag hällde av halva såsen och ökade på creme fraichen och grädden. Började liksom om. Det artade sig väl tills jag upptäckte att såsen skar sig. Då fick vi gå över till grönpepparsås på påse. Men brysselkålen var god.

Som kompensation för den usla middagen beslöt jag mig för att visa en film för Darlingen. En liten snutt som  jag hittade på youtube idag. Anledningen till att jag ville visa den för Darlingen är att den visar en liten taiwanesisk flicka som får träffa sina föräldrar för första gången. De träffades i början av februari. Och det bästa av allt - hon är ungefär i Knoddens ålder. Det gjorde det extra intressant att se hur hon reagerade vid första mötet.

Jaha. Here we go again. Frysen har lackat ur. Jag är lika urlackad. När teknikern var här för några veckor sedan sa han lite käckt "Nu får vi hoppas att det håller. Hör av er annars. Tack och hej."

Det höll inte. Problemet är att vi trodde att det skulle funka. Vi tog det lite nätt i början och köpte inte så mycket frysvaror. Ville ju vara på säkra sidan. Men så hade den lokala affären billig oxfilé. Och så köpte vi en hel sida lax. Glass slank hem igår. Liksom färdiga kanelbullar (jaja... jag är inte så värst mycket husmor ändå). Några påsar grönsaker och fryst färskpotatis. Några färdiga pajer till lunch. En himla massa bröd.

Nu visar det sig att vi inte alls var på säkra sidan. Frysen morrar och åbäkar sig. Och inuti den går det mot vår om man beaktar att normala 18 minus nu är 13. Vid 11 minus går larmet. Jag ligger på framkant och är beredd. Det första jag gjorde var att ringa Darlingen. Han jobbar häcken av sig och vill inte höra om frysar som går sönder. Jag ville fördela frysbördan. När jag ringt och beklagat mig tog jag itu med att tömma frysen. Så här i efterhand kan man ju tycka att jag gjorde en märklig prioritering när jag ringde Darlingen och störde honom på jobbet. Hm.  

Vi är trötta på den där frysen. Den verkar inte alls trivas hemma hos oss. Den har bara tramsat sig från första början. Först ville den inte göra isbitar. Tekniker hit. Sedan gick den sönder en fredagsnatt. Tekniker hit. Och nu går den sönder en lördagseftermiddag. Tekniker hit.

Frys kan åka dit. Där det är kallt som i helvetet. Då kanske den lärde sig att veta hut. För så här gör man bara inte.

Jag har strukit en massa tvätt. Och dänkt lika mycket. Imorgon - när det dänkta gonat till sig - ska jag mangla. Dänka tvätt tillhör min barndom. Då manglade man. Och nu manglar jag. Man tar till sig mer än man tror när man är ung och formbar.

Nu ska jag ... eh... hitta på något annat. Typ gå upp på ovanvåningen och fundera på vad jag ska göra. Man kan får lite nya idéer av att byta miljö. Men ut vill jag inte. Så det gäller att göra miljöbytena hemma.

Det är tråkigt när Darlingen jobbar. I alla fall när han jobbar nästan varje helg.

Nu är jag faktiskt trött, trött, TRÖTT på att vänta på Knodden. I synnerhet på helgerna. Idag provropade jag på Knodden för att se hur det kändes. Det var ingen som svarade. Igår satt jag med min iphone och förstorade bilder på Knodden. Granskade hans ögon, pussmunnen, de små fingrarna och insöp hela honom. Visade små detaljer för Darlingen som var tyst ett tag. Sedan tjöt han "JAG VILL FÅ HEM HONOM". Ungefär så är det. Vi börjar närma oss tålamodets gräns.

Jag vill faktiskt gå i ide nu. Pausa livet liksom. Gå i koma. Tills vi får hämta den lille.

En väninna från förra fredagens tjejmiddag ringde. Hon var den enda som inte la sig i diskussionen om att adopterade barn borde behandlas som alla andra barn när de är nyanlända. Hon vet nämligen. För hon har frågat. Utan att komma med pekpinnar eller förmaningar har hon frågat och brytt sig om. Hon har inga barn. Kanske blir det lättare då. Hon är inte uppfylld av ett eget moderskap som en referens för vårt. Jag blev väldigt glad över att hon ringde för att höra hur det var med mig. Rentav rörd av hennes omtanke. Jag sa att det var ok. Man börjar liksom bli van. Det påverkar inte min vänskap med väninnorna förutom att jag vaktar lite mer på att inte hamna i den typen av diskussion igen. Och så berättade jag om en annan sak som hände i veckan:

En väldigt god vän, vars son umgås mycket med Bonusen när han är här, sms:ade mig. Hon hade tänkt ut att hennes son kunde sova över hos oss en viss kväll. Och så tillade hon att Bonusen kunde få sova över hos dem massor av kvällar. Hon skrev det som ett erbjudande, som en kompensation för att deras sov skulle kunna sova över hos oss en natt.

Låt mig genast skriva att jag absolut inte är avogt inställd mot min vän. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne. Och jag vet att hennes syfte inte är att förarga eller stressa.

Men jag fick exakt samma känsla som förra helgen. Om än med lite mer skinn på näsan denna gången. Vi avviker. Igen. Vi är nämligen inte pro övernattning i parti och minut. Vare sig av Kusiner eller vänner. Av den enkla anledningen att det tar för mycket av vår kvalitetstid med Bonusen. Bonusen är inte heller speciellt drivande i övernattningsfrågorna. Han är nämligen en riktig mysgurka. Han älskar att sitta under en filt mellan oss, småprata, skoja, äta gott, ligga i knäet, bli killad på ryggen, får vara i mysbrallor och vara uppe sent. Den typen av familjemys har blivit vår grej. Något vi alla längtar efter när vi ses. Som vi pratar om i förväg. En stund i total stillhet. Bara vi tre (snart fyra). 

Vi är ständigt på jakt efter egentid med Bonusen. Det är svårt eftersom vi måste blanda den med sociala aktiviteter - träffa Farmor, Syster, kusiner, Bonusmormor och Bonusmorfar, Bonuskusiner, Bonusens hitflyttade vänner och deras familjer och Hjortfamiljen. Vi hinner inte med allt. Vi får ständigt skära och skarva. Vi får ständigt dåligt samvete för att inte hinna med Farmor. Och min släkt där alla försöker få honom att bli en del av släkten även om de knappt får träffa honom. Jag älskar dem verkligen för att de förstår och accepterar.

Så jag berättade för min gode vän - den goda lyssnerskan - att vi brottas med känslan av att avvika på så många plan. Att vi börjar bli vana. Vi börjar vänja oss vid att andra i all välmening utgår från att vi väl är som alla andra - med samma behov och önskningar. Utan en tanke på att "normalt" beror på vilket perspektiv och utgångsläge man har. 

Jag gör så märkliga resor i tanken just nu. Det jag beskrivit här är ett exempel. Jag är en person som har en ohyggligt normal bakgrund. Oskilda föräldrar, förortsuppväxt, medelklass, stabil släkt utan skilsmässor, långlivade släktingar, inget ont har någonsin hänt mig. Har aldrig varit arbetslös eller haft det svårt. Möjligen varit singel några år för länge men det är jag glad för eftersom jag aldrig träffat Darlingen annars. Jag har också varit en person som utgått från att saker är på ett visst sätt. Nu tvingas jag göra upp med mina egna värderingar och inse att vi avviker. Att det på ytan kan verka enkelt att hantera men att det kräver ganska mycket mod att stå upp för sig själv för att må bra. När jag träffade Darlingen, Bonusen och vi började prata om att adoptera kunde jag aldrig se den resa vi skulle göra. Det gör inte ont på något sätt. Det ska bara hanteras.

Så jag hanterar. Det är därför inläggen blir lite tjatiga och inåtvända. Jag processar och dividerar med mig själv. Tar ställning. Sätter upp ramar. Hävdar min integritet. Prövar mina tankar.  Värnar om mig själv och mina kära. Försöker låta bli att ursäkta och förklara oss när kraven blir för många och för stora. Försöker bara låta bli att beröras av andra människors behov och åsikter. Tänker att jag inte måste debattera med människor som inte har förmågan att tänka sig in i vårt liv. Jag kan gilla dem ändå men undvika vissa ämnen för att slippa hamna i underläge och försöka övertyga människor som inte vill övertygas att förstå oss.

Jag tror jag växer lite som människa. Eller börjar jag bara bli gammal och livserfaren.