Den 15 februari for vi till Zell am See medelst buss. För att åka skidor. Kan inte påstå att min entusiasm var på topp - vare sig för buss- eller skidresa. Och jag kan garantera att jag ALDRIG någonsin mer kommer att åka långfärdsbuss.

När vi väl kom fram till Zell am See var mina anklar, vader och ben dubbelt så stora som vanligt. Och det säger inte lite. Vi gick åstad omedelbart för att hyra utrustning. Det var ett problem. För mig. Det fanns nämligen inga pjäxor som kunde knäppas om mina vader! Slutligen gick den tålmodige skidutrustningsuthyraren iväg till en kollega i byn och fick tag i ett par expanderbara pjäxor. Dessvärre var de några nummer för stora. Men man tager vad man haver.

Mitt humör var nere på nollpunkten. Det blev inte bättre av att vi lyckades smälla iväl 10.000 kr på mindre än 2 timmar - skidutrustningshyra, liftkort och skidskola.

Skidskolan gick åt fanders. Jag hade glömt ALLT jag lärde mig för 4 år sedan. Då gick jag i skidskola i jättemånga dagar. Denna gången var jag stel och besvärad. Rädd för att trilla och inte komma upp igen. Bonusen var jätteduktig - han gick i skidskola hela dagarna på egen hand och med utländska skidlärare. Darlingen dammade snabbt av sina gamla skidåkartakter och susade omkring med min bror och hans familj. Jag ville mest teleportera mig till ett annat universum. Jag försökte en dag men då hamnade jag i Kaprun. Där var det jättekallt, blåsigt, backarna var läbbiga, sikten obefintlig och jag fick huvudvärk pga av den höga höjden... (tror jag).    

Dag 2 drabbades jag av ett smärre sammanbrott. Det utlöstes förmodligen av en massa inre stress som äntligen fick utlopp. Att huset inte skulle vara klart när vi kom hem, adoptionen som segar sig fram, min vikt (som jag käckt försöker göra till ett mindre problem än vad det känns som), förnedringen med skidutrustningen, min dåliga prestation i skidskolan, lägenheten í Zell am See var sunkig (!) och mina föräldrar kommer att dö någon gång (den tanken hänger automatiskt med när jag är deppig)... Hela bunten skickades iväg till skidbackarna så att jag kunde vara olycklig i fred. Jag tog verkligen ut svängarna... Det var riktigt befriande att få gråta ohämmat. Förutom att jag blev sjukt täppt i näsan vilket gjorde emellanåt innebar en påtvingad gråtpaus. Jodå, man är en riktig martyr ibland.

För att göra en lång historia kort så blev det inte så mycket roligare än sådär. Jag har i alla fall bestämt mig för att ALDRIG någonsin mer tacka ja till aktiviteter av skidresekaraktär enkom för att glädja andra. Det är alldeles för dyrt att åka till Österrike och vara ledsen. Det kan man lika gärna vara hemma.

Vi kom hem en söndag. Fylld av onda aningar om husets färdighet. Våra farhågor besannades. Huset var långt ifrån färdigt för inflyttning. Plan B aktiverades - vi skulle flytta hem till mina föräldrar över helgen. Trodde vi.

På måndagen åkte Darlingen upp med Bonusen och jag flyttpackade. Trött som tusan. Darlingen fick dessutom köpa ny mobil eftersom den förra försvann i Österrike.

På tisdagen fick jag vinterkräksjuka och mitt liv decimerades till "sova" eller "vomera". Darlingen skulle lämna bilen för lagning men lagningskillen fick åka till sjukhuset pga hjärtproblem (han är ok igen). Eftersom bilen skulle få körförbud på onsdagen om inte handbromsen lagades var det lite stirrigt innan han hittade någon annan som kunde fixa bilen. 

På onsdagen besiktigade Darlingen sin bil (som gick igenom) och sedan for vi för att hyra bil. Under tiden packade mina föräldrar ihop våra sista prylar och putsade fönsterna. Jag var inte så rask och populär eftersom vinterkräksjukan smittar 2 dagar efter sjukdomstillfället. Mamma hade köpt desinfektionsmedel som alla smörjde sig hysteriskt med. Darlingen började känna sig förkyld. Vi flyttade hem till mamma och pappa.

På torsdagen var förkylningsattacken på Darlingen ett faktum. Några timmar senare drabbades även jag. Det sa PANG och sedan var jag sjuk. Mina föräldrar var inte heller så raska eftersom de led av efterdyningarna av tidigare förkylningar. Jag och Darlingen for till Orten på morgonen för att flyttstäda. Mina föräldrar skulle komma efter. Precis när vi kommit fram ringde min mobil - mina föräldrars bil ville inte starta. Darlingen fick köra hela vägen tillbaka igen (7 mil ToR) för att hämta dem. Sedan gick dagen i snigelfart. Darlingen blev manligt för förkyld och gick in i sin sedvanliga förkylningsbubbla. Jag tvingade mig att fortsätta eftersom jag redan haft en sjukdag.

På fredagen var vi riktigt dåliga båda två. Vi for till Orten för att sälja huset. Det gick lugnt till. Vår städning var perfekt. Det hade den inte behövt vara. Några timmar senare revs nämligen köket ner och åkte till Varberg. De nya ägarna hade sålt det på Blocket för 10.000 kr. Inklusive alla vitvaror. Bara inbyggnadsugnen kostade 6.000 kr kr för 1,5 år sedan...

Vi bodde hos mina föräldrar i 2,5 vecka. Alla tyckte synd om oss men vi hade det toppen - vi fick enormt god mat, vi hade bredband, tv, sällskap och blev ompysslade. Efter några dagar gick alla ner på lågvarv och det var precis vad vi behövde - lugn och ro. På minussidan var att vi bodde i kappsäck, hade saker på fel ställen, vi var sjuka och det var jobbigt att duscha i ett badkar där trycket i kranen var obefintligt.

Den 15 mars flyttade vi in i Huset.

 

Lilleskutt

11 april 2008 21:31

Oj din stackare, vilken resa! Jag skulle också ha suttit och bölat på hotellrummet. Och dessutom varit skitsur på käre maken om han, trots att det var så synd om mej, gett sej av och skida!

Konstigt hur man har vissa "sorgeämnen" som alltid ploppar fram när man annars är ledsen. Som vikten. Och döende föräldrar...;) (Jag tänker också ibland på det iom att jag är enda barnet och med andra ord kommer att vara mol allena sen när min mamma dör. Snyyft!

Men oj, förlåt, det här var ju din blogg och inte min...;)

Men det är bättre nu? Va?

Lilleskutt

http://www.lilleskutt.wordpress.com

 

pipeline

12 april 2008 09:57

Jag var skitskur på Darlingen men fick svälja förtreten eftersom han var tvungen att ledsaga Bonusen till skidskolan. Ibland undrar jag om inte en del av min sorgesamma dag berodde på att jag inte fick Darlingens fulla uppmärksamhet utan fick dela den med Bonusen. Vuxna har väjningsplikt för barn... och jag är ganska ovan vid det fortfarande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...