Bonusen hade kompis Calle med sig denna helgen. De har sysselsatt sig själva och har varit ganska ljummet intresserade av att göra saker tillsammans med oss.

Eftersom vi misstänkt att det skulle bli mycket TV-spel om de själv fick råda över sin tid hade vi tänkt ut en lek som gick ut på att de fick göra en frågesport som skulle leda till bokstäver som i sin tur bildade ordet "BOWLING". Vilket var tänkt som dagens aktivitet när frågesporten var avklarad.

Det gick åt skogen. Bonusen visade upp en stöddig attityd redan på andra frågan som ledde till konflikt när vi inte accepterade hans beteende. Han blev tillsagd i enrum men valde att ignorera våra försök att kommunicera. Efter ett tag blir det lite träligt att prata med en person som vägrar titta en i ögonen eller kommunicera på något sätt.

Det blev mao en ganska tråkig start på dagen. Jag och Darlingen fick ta en promenad för att hålla krigsråd och bestämde att vi skulle bowla ändå. Kompisen skulle inte få lida för att Bonusen är obstinat och snutig.

Det har varit mycket lärorikt för mig och Darlingen att träffa en jämnårig till Bonusen. Vi känner inga familjer med pojkar i den åldern. Alltså har vi dåligt med referensmaterial. Eftersom vi är distansföräldrar så får vi inte heller den vardagliga kontakten med Bonusen och hans umgänge. Denna helgen har därför gett oss både en del att fundera över. Jag har tidigare tyckt att det varit svårt att "nå" Bonusen. Han pratar aldrig känslor. Han berättar aldrig hur han mår eller vad han tänker på. När man frågar honom så har han inget svar. På ett sätt ger han ett ytligt intryck. Förmågan att uttrycka känslor och prata om allvarliga saker (t.ex Engla-mordet) är obefintlig. Han sluter sig helt. Kompisen däremot pratade frimodigt om ditten och datten. Trots att jag aldrig träffat honom berättade han hur han reagerade på Engla-mordet, vad som skrämmer honom och hur han hanterar det (genom att berätta om händelser han råkat ut för). När vi frågade Bonusen om motsvarande tittar han frågande på oss. Försöker ignorera oss. När det inte går glider han undan. Förhalar. Svarar "Vet inte". Kastar tillbaka frågan på oss genom att fråga oss om vi vet något han tyckt varit läskigt. När vi säger att han vet bäst vad han tycker är läskigt så får vi inget svar. Jag är helt säkert på att en 10-åring har varit med om saker han tyckt varit läskigt. Hans undanglidande svar ger mig ännu mer bränsle för oron. Men hur fasiken kan man komma åt det?

Det är frustrerande. Darlingen tog upp frågan med hans mor. Sa att han vi måste ta tag i hans oförmåga att uttrycka känslor. Hennes reaktion var "det har jag också. Och jag jobbar jämt på det". Sedan bytte hon ämne.

Vissa dagar är det oerhört frustrerande att vara Bonusförälder. Att så att säga stå vid sidan om. Att inte vara den som får fatta de avgörande besluten. De måste fattas av Bonusen mamma och Darlingen. Och jag blir orolig för en 10-åring som inte kan prata om vad han känner inför stora och små saker. Jag får ingen "själskontakt". 

Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag är van vid att ta itu med problem som berör mig. Men jag är kan inte vara den som går in först i denna situationen - det måste jag förlita mig på att hans föräldrar gör.