Ända sedan början av projekteringen av vårt hus har Darlingen velat ha trappbelysning. Små lampor i sidan vid varje trappsteg, monterade i vangen.

Igår var det dagen D. Belysningen skulle monteras.

Elektrikern har mulnat igen totalt varje gång trappbelysningen diskuterats. Först var han allmänt negativ. Sedan "glömde" han beställa den. Därefter påstod han att den inte fanns att beställa via deras leverantör (Ahlsells). Då tröttnade vår byggare och fixade fram belysningen. Via ... jodå... Ahlsells.... Sedan började elektrikerchefens handlangare uppvisa nervösa besvär över att behöva borra i vår nya trappan. Detta fortgick i några månader (!). I förrgår fick vi veta att självaste elektrikerchefen Persson skulle sätta trappbelysningen. Vi blev otroligt oroliga.

Elektrikerchefen Persson har inte imponerat på oss. Han är lat, gammal och trött, tar inga initiativ, lämnar vare sig förslag eller råd trots att vi helt uppenbart behövt vägledning i vissa frågor. Han saknar kreativitet och vill helst installera allt på det gamla hederliga sättet (som vi inte riktigt vet vad det är). Jag drömde om en stjärnhimmel i badrumstaket. Men efter att ha träffat elektrikerchefen Persson en gång insåg jag att det var totalt hopplöst att ens andas om stjärnhimlar och fiberoptik. 

Hur som helst.

Trappbelysningen blev riktigt, riktigt bra! Glädjen stod högt i tak hos oss.

Tills jag upptäckte Det.

Elektrikerchefen Klantskallen Persson hade hackat sönder vår trappa totalt. Det fanns djupa hack på varenda sättsteg. Ibland 5-7 hack i varje sättsteg. Vi vet inte vad som orsakat hacken - kan vara ståltåhätta på skor, slängd borr eller allmän vårdslöshet. Det står fullkomligt utom tvivel att Klantskallen Persson inte använt normal skyddsutrustning. 

Jag tror aldrig mer att jag vill se Klantskallen Persson.

Det enda lilla, pyttelilla positiva är att det är skönt att det är någon utomstående som hackat sönder vår trappa så vi slapp göra det själva. Det är trots allt en furutrappa som bara är vitoljad.... 

 

mamman

3 april 2008 16:38

Jag blir så full i skratt när jag läser om din dröm angående en stjärnhimmel i badrummet – den drömmen har jag också haft, dock inte i badrummet utan i den tillbyggda delen i vardagsrummet.

”Vår” elektriker var med på noterna men upplyste om att det blir otroligt dyrt då det är ett pilligt arbete att få till det, samt att han inte rekommenderade det då vi inte har så bra vinds yta ovanför där transformator (eller vad det nu var) fick plats och var nå bar.

Ja ja nu blev det ingen stjärnhimmel med fiberoptik i vårt vardagsrum ovanför soffan men det blev ett takfönster med den ”riktiga” stjärnhimmeln på andra sidan. Lite obehagligt när det flyger ”stora” fåglar förbi :-)

 

Pipeline

4 april 2008 10:23

Transformatorerna är vår tids gissel. Varför kan ingen göra dem små och nimma att hantera? Och varför tar ingen tag i att göra en sådan livsnödvändig pryl till ögonfägring?

Jag tror att det behövs fler kvinnor i teknikutvecklingsvärlden. Kvinnor skulle tänka "praktiskt & estetiskt" istället för enbart "praktiskt"....

 

mamman

4 april 2008 12:10

Du har rätt, fler kvinnor till teknik världen.

Undra om jag kan........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...