Det blev ett par jeans igår. Till och med sköna eftersom de var strechiga. Fickorna på rumpan var emellertid för små. Eller så är rumpan för stor. 

Medan jag åkte in till stan funderade jag på hur hjärnan påverkar synen på den egna personen. Jag tycker att jag är otymplig för tillfället. Eftersom jag är otymplig och inte gillar mig själv är det ju hopplöst att hitta kläder. Speciellt byxor. Men det finns ju faktiskt personer som varit tjockare än vad jag är just nu och som bantat ner sig till min storlek. Och de är jätteglada över att kunna köpa byxor som jag ratar och känner mig fet i. Så allt sitter i hjärnan.

Jag önskar dock att jag vore mer jämntjock. Inte bara rumptjock utan även magbullig. Då hade inte allt som går om rumpan varit för stort i midjan. Det absolut värsta som finns är byxor inkl. strumpbyxor som bara rymmer rumpan när man står upprätt. Så fort man böjer sig dras byxorna ner på halvstång på rumpan och stannar där. Hur skönt är det att ha byxor som sitter halvvägs ner? Fast när jag tänker efter ser ju många unga killar ur så idag...  

Hur som helst blev det en lång svart kofta också. Svart är bra när man känner sig otymplig.

Idag är jag ensam hemma igen. Darlingen jobbar. Det ska lagas biff stroganoff, jobbas, städas, packas flyttlådor, betalas räkningar, ringas några vänner och kanske slappas lite också. Det sista hinns kanske inte med....

Jag inser att mitt frenetiska bloggande är en avancerad förhalningsteknik.

Jag vill nämligen inte åka in till Stan.

Jag måste köpa byxor.

Och till råga på allt elände upptäckte jag att ett av de fåtal byxor jag äger och har har gått sönder mellan låren. Så går det när man har lår som går ihop.

Och igår sa Darlingen att han längtade tills vi var på plats i huset för då skulle vi börja jogga. What?! När han såg min min ändrade han sig till att vi skulle börja gå snabbt.

Jag har formulerat en teori. Jag tror att ett Alien utnyttjar min kropp på nätterna och proppar mig full med mat. Nåt i stil med Harry Potter och den där rälige Lord Voldemort. Som lever genom andra. Mitt Alien - låt oss kalla henne Lady Feedme - trycker förmodligen mitt huvud bakåt och tvångsmatar mig. Det är därför jag har så ont i nacken när jag vaknar.

Allt hänger ihop.

När jag var sisådär tonåring så hände det sig en gång att jag inte såg till Grannfrun på flera veckor. Det var en tystlåten och tillbakadragen familj så jag begriper inte hur jag ens upptäckte att en sådan anonym människa var försvunnen... Hur som helst gick jag och grunnade på det länge och väl. I hemlighet. Och kanske borde det förblivit en väl förborgad hemlighet....

Ungefär samtidigt skedde ett antal obehagliga mord runt om i Skåne. Och jag började åka buss en hel del. Och alla vet ju att utsikten från bussar är god. Så då såg jag att det fanns jättemånga svarta sopsäckar som låg och skräpade i vägkanten. Aldrig i livet att jag skulle vågat öppna en sådan slängd sopsäck. I min fantasi innehöll de allt från avhuggna armar och ben, döda hundar och katter, halshuggna huvud och en och annan torso.

Tilläggas bör att jag älskade deckare.

En dag hade en teori formulerats i mitt huvud. Tankarna kolliderade. Grannen och Försvunnan Frun. Hade han inte sett lite lurig ut de senaste gångerna jag stött på honom? Kom och gick på märkliga tidpunkter? Och hade inte antalet sopsäckar i vägkanten mellan Förorten och Malmö ökat markant till antal?

Min teori var ett faktum. Grannen hade såklart mördat sin Fru! Hon låg numera utspridd i vägkanten mellan Förorten och Malmö. Efter några veckor blev jag orolig på allvar. Lite försynt frågade jag mina föräldrar om de sett till Frun. Utan att nämna min teori. Nä, ingen hade sett henne.

En dag klarade jag inte att bära min teori ensam längre. Jag invigde min mamma. Som säkert insåg att det var tonårsfantasier och som sådana bör de tas på allvar och inte skojas bort. Därmed involverades mamma i Försvunna Frun-spaningen. Lättnaden var enorm när mamma en dag meddelade att Försvunna Frun numera återigen var Fru eftersom hon siktats på ICA.

Nu har jag drabbats av något liknande. Min granne har blivit Försvunna Grannen. Frun i huset huserar ensam. Dessutom är plasma-TV borta.

Here we go again....

Låt mig skriva det redan från början. Jag röstade på Alliansen i senaste valet.

Nu har jag drabbats av ruelse och tvivel. Först ändrades fastighetsskatten på ett - för oss negativt sätt. Sådant får man kanske leva med. Men nu kommer nästa ingrepp, begränsad rätt till sjukersättning.

Regeringen föreslår att den som är sjukskriven längre än ett år ska få högst 75 % av lönen i sjukpenning. Oaktat om det finns kollektivavtalade sjukpensioner eller man tecknat en privat sjukförsäkring. Jag har inte tecknat en privat sjukförsäkring däremot omfattas jag av kollektivavtalad sjukpension.

Den kollektivavtalade sjukpensionen i mitt förbund innebär att den som är sjukskriven längre än 90 dagar får 10 % av lönen i sjukpension upp till 7,5 basbelopp. För att få detta har jag och mina branschkollegor tidigare år avstått löneutrymme.

Regeringens förslag innebär alltså att man konfiskerar vårt tidigare avstådda löneutrymme. Utan att kompensera! Det råder avtalsfrihet i Sverige så jag skulle allt bra gärna vilja veta hur det här hänger ihop?

Jag har blivit en tvivlare. Just nu kämpar jag verkligen med att försöka hitta stöd för att jag röstade rätt. För annars blir det jobbigt för mig nästa gång Sverige går till val. Vad i hela friden ska jag då rösta på? Vill inte blankrösta eller ligga på sofflocket för att jag har alldeles för mycket åsikter för att bli blankröstare/sofflocksliggare. Enligt min åsikt har nämligen blankröstare/ sofflocksliggare förverkat sin rätt att ha åsikter eftersom de väljer att avstå sina möjligheter att påverka. Kanske måste jag ompröva även den åsikten...

Ibland undrar jag hur det känns den första timmen, den första dagen och det första dygnet när man fått veta att man är gravid.

Kan man tänka på något annat?

Är magen full av bubblor + en 5 mm cellklump?

Hur rädd är man för att något ondsint ska hända?

Hur glad hade Darlingen blivit?

DET önskar jag att jag kunde få veta. Men de andra dagarna är jag nog inte så avundsjuk på. Möjligtvis när bäbisen placeras på magen och allt ont är över. Fast då är man ju liksom inte per definition gravid längre. Utan mamma.

Jag har som sagt varit i Stockholm idag. Har varig totalt nergrottad i skatteinstruktioner som jag håller på att upprätta för en ny produkt. Tack och lov hade jag en skattejurist vid min sida. Det var en sådär torr person som blev himla mysig när man gnuggade lite på honom. Jag gillar när folk ger oväntat roliga svar på tal.

Ägnade kvällen åt att sitta på Arlanda och jobba. Kul tjej. Inte ens minsta lilla skvätt vin kunde jag ta eftersom jag hade bilen på Sturup.

Det blåste i Skåne. Så pass att jag - för första gången någonsin - tyckte att det var direkt obehagligt att landa. Ju närmare mark vi kom desto mer krängde planet. Till sist landade vi med en duns och planet skuttade på hjulen från sida till sida. Det är möjligt att vingarna skulle fungerat som stöttor utifall planet sidkantrat men jag är glad att vi inte fick möjlighet att testa min hemmansickrade teori....

Medan jag varit Stockholm ToR (hemma kl 21... ) gjorde Darlingen en heroisk insats som beslutsfattare gällande resan till Rom. Nu är det klart! Han hade bestämt allt när jag kom hem och jag behövde bara godkänna. Och betala.

Tror att vi har bokat ett riktigt bra hotell, Alimandi Vaticano. Fantastiska recensioner av tidigare gäster. Så hotellet har nu en hel del att leva upp till...

Det blir lite dyrare än vad jag tänkt mig. Men å andra sidan har mina föräldrar fått vänta i nästan 10 år på att få tillbaka sitt lån. Utan deras lån hade jag inte kunnat köpa ut min förre sambo när vi separerade. Och då hade jag och Darlingen inte kunnat bygga vårt nya Drömhus.

Mina föräldrar är bäst i hela världen.

Och jag låter som en 5-åring som tävlar i kategorin "Vem har världens bästa föräldrar?"

Ikväll har vi ägnat ansenlig tid åt att surfa på resor till Rom. Via modem. Det var en pärs.

Vi jämförde SAS och Sterling under de aktuella resdagarna. Valde Sterling för att flygtiderna var bättre. Resan skulle kosta 7.792 DKK för fyra personer. Sedan började det....

1. Incheckning av varsin väska à 50 DKK ToR, dvs 200 DKK.

2. Val av plats på flygplan, 195 DKK/65 DKK per plats, dvs 260 - 780 DKK

3. Avbeställningsskydd á 85 DKK, dvs 340 DKK.

4. Handling fee 400 DKK

När jag kom till punkt 4 blir jag förbannad. På att lågpris inte alls är lågpris. Även om man är ute 9 månader innan avresa. Jag avslutade hela bokningen för att boka via SAS istället.

Sedan blev det ingen bokning via SAS för att jag kom på att jag kanske ska gå till resebyrå istället. Det verkar ju lika dyrt ändå så då kan man lika gärna få hjälp med hela bokningen.

Nu är jag jätteonöjd över att jag är så obeslutsam och känner att jag drabbats av ett I-landsproblem.