Idag påstod hantverkarna att de skulle bli klara. Med allt. Fast när vi kom hem hade de fortfarande grejor kvar här. Så jag tror att de misstog sig....

Vi tog en lång promenad i det fantastiska vädret för att ladda inför badrumsstädning. När vi kom hem var Darlingen mest laddad och gjorde hela jobbet. Själv stod jag och tjattrade med några kompisar som spontankom och ville titta på huset.

För övrigt är det för fint väder för min kroppskonstitution. Jag är liksom inte i skick att lätta på klädseln. Men jag har i alla fall på allvar tagit itu med det. Tror äntligen att jag hunnit varva ner tillräckligt mycket för att hinna tänka på mig själv. Det är nyttigt.

Soffan är på plats i sin hörna. Det blev så fantasiskt bra. Rummet blev mycket mysigare. Och färgen är kanon!

Nu behöver vi en ny tavla. 

Alltid är det nåt man känner ett obetvingligt behov av.

Typ choklad.

Som jag inte ska äta.

Fast det gör jag förmodligen ändå.

Så var det äntligen dags för slutbesiktning. Hela huset fullt av folk - både besiktningsfolk och hantverkare. Och mitt i allt ringde Mio för att leverera vår nya soffa. Kaos.

Huset blev godkänt. Det var småfel som måste åtgärdas. Barnsäkerhet, isoleringar, smidesräcken som saknades, fransk balkong som saknas å sånt. Nu har byggaren 2 månader på sig att åtgärda - hoppas att det inte dröjer så länge.

Idag råkade vi ut för två bakslag - återigen elen. Klantskallen till elektriker hade satt uttaget för handdukstorken på en standardhöjd utan att ta reda på vad vi valt. Vid detta laget borde han förstått att vi har starka åsikter om allt i vårt hus och att det är mycket osäkert att utgå från att vi vill ha något som är standard.

Samtidigt upptäcktes att elen till överskåpet i badrummet satts på fel höjd. Röret var utdraget på fel höjd vilket innebar att man tvingades hacka nytt hål i kaklet. Jag har försökt bevara lugnet länge men denna gången fräste jag ur mig med iskall röst:

"Måtten på kommod och överskåp har varit kända för er sedan augusti förra året. Ändå har ni lyckats dra tomrören helt fel. Och felet är så infernaliskt dumt eftersom ni dragit ut elen i näshöjd - hur TÄNKTE ni?!"

Det är faktiskt en mycket befogad fråga. Hur tänker hantverkar? Är det helt världsfrånvända?  

Har bevittnat ännu en gripande människoödesdokumentär. Denna gången handlade det om 35-åriga Ulrika som är normalbegåvad och som växt upp med två utvecklingsstörda föräldrar.

Efter programmet studsade mina tankar omkring. Är det förenligt med att se till barnets behov att låta ett barn växa upp med utvecklingsstörda föräldrar? Är det en rättighet att bli förälder? 

När jag såg Grunewald och Kollberg försvara de utvecklingsstördas rätt till föräldraskap slogs jag av hur lite de brytt sig om att se ur barnets perspektiv innan de levererar sina åsikter. Det hade varit intressant att låta Ulrika träffa dem och konfrontera deras forskarvärld med en livs levande människa som kämpar för att lära känna sig själv och förstå sin uppväxt.

Jag anser inte att föräldraskap är en rättighet. Varken för normalbegåvade eller utvecklingsstörda. Jag förstår itne varför det är så laddat att debattera utvecklingsstördas rättigheter medan det inte är så laddat att debattera normalbegåvades rättigheter. Konsekvenserna för barnet är ju långt mer omfattande om föräldrarna är utvecklingsstörda. Det handlar inte om att älska sin avkomma. Det handlar om ansvar, insikt och förmåga. När man behöver en klocka som talar om för en att barnet ska äta - är man en lämplig förälder då? Vad hade hänt om en normalbegåvad person vårdade sitt barn på samma sätt som en utvecklingsstörd person vårdar sitt barn? Troligen hade barnet blivit tvångsomhändertaget. Det är alls inte lika tabu att ställa krav på normalbegåvad föräldrar som på utvecklingsstörda.

En person jag känner är född av en utvecklingsstörd mamma. Hon fosterhemsplacerades som liten. Hon säger idag att hon är tacksam över fosterhemsplaceringen men önskar att hon istället adopterats så hon kunde vara trygg. Istället fattades kortsiktiga beslut - hon var alltid beredd påa tt tvingas flytta hem igen. Hem till en mamma som inte kunde ta hand om henne. Hon tycker att det är märkligt att hennes mamma tiläts få barn - mamman förstod inte vidden av att ha oskyddat sex. Mamman fick även en son som bodde kvar hos mamman. Det går inget vidare för honom. ´

Måtte programmet leda till en debatt om dessa barnens villkor. 

Jag blir så uppgiven när jag ser hur människor vanvårdar sina barn. Både medvetet och omedvetet. De har förmågan att reproducera sig men saknar  kapaciteten att ta hand om sin avkomma. Andra har dokumenterad kapacitet att ta hand om barn. Men saknar förmågan. Vad är rätt och vad är fel? Jag vet vad jag tycker.

AC i Danmark har meddelat att den administrativa pausen för licensförnyelser i Bolivia är hävd.

Igår var Rosenfamiljen på besök i nya huset. Jag dukade med finporslinet och lagade oreganokyckling med färskpotatis och melonsallad med grädde/matlagningsyouhurt/vispgrädde. När stämningen var som toppigast skulle jag duka av. Tog tre fintallrikar i händerna och gick rakt in i en vägg. Uppenbarligen har jag inte lärt mig var alla nya väggar står. Denna gången var det stödbensväggen där kaminen hänger. 

Stämningen var allmänt hög - så som den kan bli med Rosenfamiljen. Deras tre flickor börjar bli stora och deltar i samtalen vid middagsborden. Eller rättare sagt styr dem. Det gör inte så mycket för de har en härlig humor och självdistans. Ibland tittar jag på hela familjen och tänker att jag önskar att jag och Darlingen träffats tidigare, bildat familj och fått möjligheten att bli en hel och närvarande familj. Ofta önskar jag att vi får flera barn som får möjlighet att leva tillsammans. Det ger en alldeles särskild dynamik. Det är så svårt att vara familj med en son som bor 30 mil bort. Vi hinner knappt komma i ro med varandra innan han ska åka tillbaka igen. Han lever sitt liv och vi lever vårt. Hur vi än anstränger oss för att motverka det.

Av och till blir jag en smula sorgsen över att jag inte kan få biologiska barn. Sorgen kommer vid de mest otippade tillfällena och beror numera oftast på oförmåga att föra vidare mitt arv och mina gener till kommande generationer. Som när företagssjuksköterskan sa att jag har mitt genetiska arv att tacka för att jag är så frisk. Eller när någon frågor mig om jag har blåa kontaktlinser eftersom mina ögon är så blåa (fast det är bara i visst ljus). Jag vill dela med mig av de saker med mig som är bra. Som på beställning kommer de andra tankarna. Om allt som är fel med mig: endometriosen, migränen, skruttig fortplantningsförmåga, övervikten och knasig fotkonstruktion. De tillkortakommandena skulle jag vilja behålla för mig själv. I min släkt har vi annars inte så mycket hälsoproblem. Några enstaka svaga nerver, lite starr på äldre dar, färgblindhet. Ingen cancer, inga hjärtproblem eller blodtryck som är fel åt endera hållet.

Det är bråttom nu. Jag vill inte vänta för länge. Längtar efter vår familj. Vill inte hinna bli mer gråhårig och rynkig innan det är dags. Vill att kusinerna och Bonusen ska vara hyfsat unga när Battingen kommer. Jag inser hur viktigt det är för mig (och för andra) att vara en del i något större. En fungerande och funktionell familj.

Idag är en känslomässig dag.

På mindre än en vecka har jag och Darlingen fått förtroenden om två separationer - en definitiv och en som det funderas över.

Jag känner mig sorgesam. Det är ofta sorgligt för omgivningen när kärleken tar slut. I det ena fallet kommer troligen separationen innebära att vi inte träffar personen fler gånger. H*n bor i en annan stad.

Vi hoppas givetvis att det ska lösa sig - den ena relationen finns det fortfarande hopp för. Men kärleken är förmodligen slut. Och är det något jag lärt mig om kärlek så är det att samma dag som man börjar funderar över om relationen ska fortsätta eller ej har man vikt in på ett spår som inte går att ändra. Man kan bara gå omvägar. Slutmålet blir alltid detsamma.

Farmor var här på middag igår. Det var lite synd att Bonusen inte var här - han spelade fotbollscup istället. Istället fick vi rå om henne för oss själva och det är inte så ofta vi kan göra det.

Farmor var på gott humör och hystade in kopiösa mängder mat i den tunna kroppen. Både jag och Darlingen log glatt mot varandra eftersom Farmor behöver tjocka på sig lite. Det var förrätt med räkor i senapsdressing med kapris och salladslök, inkokt lax med nypotatis, sparris och hollandaisesås. Som final invigde vi våffeljärnet som vi fått av Farmor. Vid det laget var jag tämligen mätt - uttänjd magsäck till trots. Men Farmor klarade 3 våfflor med grädde och sylt. Sedan toppade hon med en halv påse Polly med hasselnöts- och kokossmak.

Vi har nog fått världens bästa moderna våffeljärn - Åviken. Frågade vår köksleverantör efter jordens bästa våffeljärn och fick tipset. Kravet var att våfflorna skulle bli frasiga och inte sunkiga. Och de blev verkligen frasiga. Dessutom var det snabbt och lättarbetet. Mitt livs första våffeljärn. Jag hann bli drygt 40 år innan det flyttade in. Nu bor det nog hos oss resten av livet. Men jagar ju inte livet ur ett våffeljärn. Då hade man blivit på tok för tjock.

Vet inte om Darlingen håller med mig om att våffeljärnet var det bästa som hänt oss i denna veckan. Han brände sig nämligen rejält på fingrarna. Han fick förpassas till soffan efter en stund i iskallt vatten. Lite Hydrozon-salva på och sedan blev det bättre. Hydronzon-salva är dagens andra tips - lagar allt från söndersnutna näsor till lindrar kraftiga brännskador. Inte receptbelagd och Darlingen är lite smått förundrad över att den fungerar.  

Solen skiner. Jag ska köpa blommor till en 40-årsfirare och förbereda ny middag för Rosenfamiljen. Darlingen jobbar. Brännskadad.