Darlingen packar för att åka imorgon. Det är inte kul.

På jobbet är det bara en massa strul. Implementeringar av produkter som inte är färdiga och där vi inte har koll på alla komponenterna. Jag och min svenska kollega verkar vara den enda som tänker ur ett kundperspektiv. De som håller i implementeringen är mest intresserade av att pricka av projektet som slutfört. Strunt samma vilken kvalitet det får. Jag lider, protesterar och känner mig besvärlig för att jag envisas. Trots att de är "de andra" som envisas med att inte sätta sig in i detaljerna i en komplex produkt.

Det är lika segt på adoptionsfronten som tidigare. Men nu börjar det påverka mig eftersom jag har tid att fundera på det.

Jag försöker justera min vikt och vill se resultat. Det är magert. Resultet alltså. Idag vägde jag mig när jag kom hem. Resultatet fick mig inte att göra volter. En stund senare gick jag på toaletten. Då kom jag på att vågen kanske stod ojämt. Jag letade upp ett plant ställe, klädde av mig (man måste väga sig utan kläder) och steg upp på vågen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag hade gått upp 2 hekto på en timme. Trots toalettbesök. Är det konstigt att jag tror att jag har drabbats av fettvirus?!

Så nu har jag fattat. Jag har grav separationsångest, prestationsångest och resultatångest. Jag kan inte komma på något positivt i min tillvaro just nu.

Förresten har jag inga kläder som passar vädret.

Äh.

Dagarna går. Det händer inget speciellt. Jag är håglös och oinspirerad. Inte deppig eller så. Bara loj.

Jag tror att jag har resfeber. Fast det är inte jag som ska resa bort. Det är Darlingen. Han ska till USA. I över en vecka. Och jag ska vara ensam hemma. Det är minsann inte så kul.

Det händer inte mycket. Och det lilla som händer är ganska tradigt. Igår var trädgårdsarkitekten här. Han hade ritat en jättefin trädgård med en cirkelrund gräsmatta med diameter 5 m, en "terrass" för kvällssol och en uteplats närmast huset. En häck som avskiljer carporten från trädgården och en massa buxbombollar var också inplanerade. Gott så. Tills vi började räkna på vad det skulle kosta att få den anlagd.... Med grovplanering, sten, växter och arbete hamnar vi förmodligen på några hundratusen. Det är pengar vi inte har. Vi hade satt av pengar till det men huset blev dyrare än beräknat så de rök i husbyggandet. Ett klassiskt fel. Vore det inte för att adoptionen kostar en hel del pengar hade vi klarat det. Men vi vill helst inte låna till adoptionen... Det ger lite märkligt perspektiv när man inser att trädgården kostar lika mycket som adoptionen

Det är en tungt jobb att anlägga en trädgård från grunden. Och vi såg fram emot att njuta av en totalt ledig sommar. Nu inser vi att vi kanske ändå måste fixa stora delar av trädgården själv. Darlingen har lagt sten förut så han vet hur man gör. Problemet är att det är så MYCKET plattor som ska läggas. Och vi vill ha små gammeldags gatustenar....  Dessutom måste det grävas ut och justeras för höjdskillnader. Hade varit så skönt att få allt gjort och sköta planeringarna själv.

Solen är dessutom borta och det har blivit vanliga majtemperaturer.

Äsch vad trist allt blev i ett trollslag.

17.000 steg och 1,5 timmes cykeltur. Har inte rört på mig så mycket på år och dag. 

Har en känsla av min kropp kommer protestera högljutt imorgon.

Vaknade kl 7. Genomsvettig. Vårt nya hus är ett mycket varmt hus. I alla fall om man ligger mitt i solstrimman. Jag skuttade upp ur sängen och ner på bottenvåningen. Fortfarande varm. Fick syn på fönsterdörren. Öppnade fönsterdörren och sedan ... gick... eh.... larmet... Taksirenen tjöt, inomhussirenen tjöt och Darlingen tjöt "För HELVETE" uppifrån sovrummet. Jag pep "hjälp". Och blev ännu mer svettig.

Det är andra gången det händer mig. Fördelen med denna gången var att jag fått en larmkod och vet hur jag ska larma av. Fast Securitas hann ändå ringa... Darlingens planerades sovmorgon kom av sig. Nu har han precis upptäckt att vi inte fått tidning idag. Jag är inte hans förtjusande fru idag. Mer nåt katten släpat in.

Det blev lyckat igår -  att ansvara för varsin del av middagen. Vi gjorde vitlöksräkor och rabarberkompott. Det sistnämnda är den sista nymodigheten på min matreportoar. En dröm av rabarber som kokats tillsammans med apelsin, kanel och socker. Skedas upp i lämpligt glas och toppas med vitchokladmousse (japp.... vispgädde och smält choklad). Midjemått, ack midjemått.... :-/

Minihultaren är en makalöst charmig ung man. Han har värsta kalaskulan och inte det minsta blyg. Jag fick en omfattande bäbisdos och blev lite konstig inombords. Sådär konstig som jag inte vill bli just nu. Liksom lite längtig.

Kl 23 höll Herr Hult på att somna vid bordet (satt ute) och Darlingens ögon började bete sig märkligt. Jag och Fru Hult var i finfin form - diskuterades arbetsliv. Med ganska yviga gester. När man är sådär i otakt är det lika bra att avsluta kvällen.

Så vi cyklade hemåt. Jag avskyr verkligen min "räsorcykkel". Måtte jag gå ner mina kilon snabbt så jag kan få köpa en tantcykel.

Äntligen kunde jag och Darlingen njuta av lite ledighet tillsammans i blagande sol. Åt frukost på morgonpromenaden, strosade på Orten tills vi blev ovänner om ett par jeans, pumpade däcken på cyklarna och packade picknick och gick ner till gräset vid havet för att läsa tidningen och solflasha huden.

Ikväll ska vi ha "vandringsmiddag". Hultarfamiljen kommer hit på förrätt och lite drinkar för att inspektera huset. Sedan ska vi cykla hem till Hultarfamiljen och äta huvudrätt för att kolla in deras nyrenoverade hus.

Och jag njuter av att vi har ytterligare en dag med sol framför oss imorgon. Blir nog ny picknick...

Solen gör underverk för välbefinnandet...

Har jobbat kväll. Är inte på gott humör men mindre stressad.

Nu kan jag gå och klippa mig med gott samvete i morgon eftermiddag.

Imorse provade jag en svart bluss(blus är ett ganska töntigt ord) som tidigare varit behaglig på kroppen. Det är den inte längre. Och inte är det blusen som krympt....

Därför är det extra bra att jag äntligen hade tid för ett "allvarligt talat" med mig själv i helgen. Darlingen jobbade helg och jag ålade omkring i en solstrimma på vardagsrumsgolvet. Exponerad för obarmhärtigt ljus. Där på golvet kom jag fram till att jag MÅSTE gå ner i vikt. På allvar denna gången. Jag är över 40 år. Det blir inte enklare med åren.

Denna gången ska jag ändra förutsättningarna. Jag har gjort en självanalys och kommit fram till att jag måste anpassa metoden efter min personlighet. Jag är nämligen extremt plikttrogen. Speciellt om någon kontrollerar mig. Man kan också kalla mig en ögontjänare :-). Personligheten har den lilla bristen att målgång innebär totalt tappad kontroll och jag blir som en yster kviga utsläppt på sommarbetet. Det är alltså inte själv resan nedåt som är problemet. Det är det som händer sedan. På sommarbetet.

Och utan resa nedåt kan jag inte ta itu med "det som händer sedan". Jag kan inte använda en dålig kavslutsaraktär som en ursäkt att inte gå ner i vikt. Jag måste helt enkelt fronta mig själv. Och om jag busar till det när jag nått mitt mål så måste jag väl ta kontakt med en terapeut. Eller viktcoach. Jag klarar viktnedgången själv. Men jag klarar inte vidmakthållandet själv.

Snacka om märklig personlighet.

Denna gången ska jag gå ner i lugn takt. Inte rusa åstad 10 kg nedåt och falla till ro. Inte plåga mig igenom ett minimum antal kalorier utan tillåta mig lite guldkant emellanåt.

För att uppmuntra mig själv skapade jag en omfattande excelfil där allt väsentligt loggas. Dagligen. Med belöningssystem på vägen. Bara det faktum att en excelfil är uppmuntrande för mig visar på vilken konstig hjärna jag har. Men nu har jag hjärnan och då får man väl utnyttja den till att göra något positivt. 

20 kg ska bort till 2008-11-30. Sista belöningen är en ny cykel. När jag berättade det för Darlingen tyckte han att vi skulle ändra cykeln till en resa till Thailand. Ljuvliga Darlingen. Min första tanke var "Nä, herregud, jag tänker minsann inte vara på en strand. I bikini". Sedan kom jag på att det var ju därför jag ska gå ner i vikt. För att kunna vara på en strand. Där ser man så indoktrinerad jag är av min tjockhet.

Vet inte om vi har råd att resa till Thailand men det kändes fint att han ville stötta. Det är samma gull som troget promenerar varje dag tillsammans med mig. Värt att minnas är förra gången det begav sig. Då stod en Rom-resa på spel och jag skulle gå ner 10 kg. Jag gick ner allt utom 0,5 kg (vi pratar inte om hur hjärnan tänkte när den gav upp). Det blev ingen resa till Rom. Darlingen var obeveklig och jag är övermoralisk även mot mig själv så jag tjatade inte ens. Jag hade ju inte klarat målet.