Idag kom AC:s nya väntelistor. Ju längre vi köar desto längre ner faller vi. Vi backar, backar och backar.

På www.a-c.dk publiceras idag en debattartikel  - Adoption i Krise - om förhållandena i adoptionsvärlden.  Om korrumption, ökat antal organsiationer som konkurrerar, organsiationer som bryr sig mer om att tillfredsställa barnlösa människors behov av ett barn än ser till barnet. Detta drabbar de länder som har en seriös förmedling dubbelt - man konkurrerar med fler organisationer och dessutom organsiationer och givarländer som inte arbetar enligt vedertagna riktlinjer. Det är deprimerande läsning.

På www.danadopt.dk meddelas att man upphör med samarbetet i Polen och Portugal pga att de barn som adopteras till utlandet är mycket belastade med sjukdomar. Detta kräver tid och information och de polska myndigheterna har föredragit att sända barnen till "snabbare" länder. Man stänger Portugal av samma anledning - det är endast de hårt belastade barnen som förmedlas till internationell adoption.

Jag är så less. Så infernaliskt less. Vi har så många odds emot oss. Vår ålder är bara ETT dåligt odds. Det händer så mycket i vår omvärld som riskerar att försvåra för oss. Jag tror egentligen inte det finns något som arbetar FÖR oss längre. Tiden är vår fiende.

Jag märker att jag allt oftare prövar mina tankar om permanent barnlöshet. Jag måste förbereda mig på det. Kan vi inte bli föräldrar genom adoption finns inga fler möjligheter. Det finns inte mer tid. Jag är fullkomligt klar över att min önskan om barn är inte så stark att jag kan ta emot ett barn med svåra medicinska problem. För det är snart de enda barn som givarländerna adopterar till utlandet.

Tunga insikter.   

Precis hemkommen från krogen och en träff med en kollega som jag värderar oerhört högt. Hon får mig att skratta och reflektera. Hon stöttar i stort och smått. Nu är jag lätt onykter och har svårt för att styra var jag sätter fötterna.

Jag har haft en intensiv gräsänka-vecka. Nästan så att det blivit lite för mycket. Darlingen kommer hem på lördag och jag har knappt haft en enda kväll på solokvist. Det har både varit roligt och lite frustrerande.

Imorgon ska jag ha en "egenkväll". Det ska bli mysigt. Kanske hade jag inte tyckt att det var så mysigt om jag inte varit så uppbokad tidigare i veckan. Det är en stor förmån att kunna välja ensamhet istället för ett låta ensamheten välja mig.

Jag har fått andas på 8 månaders bebis idag. Jag är såld. Tror lille gossen också var såld. I alla fall sa hans mor det.

Kronprinsarna var alltså här. Dels för att hämta flyttkartonger och dels för att inspektera en bord som vi inte får plats med i vårt nya hus. Det är ett furumatbord av slagbordskaraktär. Om man slipar bort lacken kan man måla det vitt. Eller svart som Kronprinsen föreslog. Han gillar hårdrock och dödskallar. En skön typ. Vi är glada för att bordet kommer till användning istället för att vi ska frakta det till tippen.

Hade en ganska rörig dag på jobbet. Jag har hamnat i en situation där jag tagit på mig flera svåra frågor i ett projekt som en annan person ansvarar för. Det är mitt eget fel. Men jag erbjöd mig när hon hade mycket att göra medan jag hade lite luft i schemat. Nu är min luft slut men problemen fortsätter att spöka. Jag retar mig som attan på min beredvillighet.

En sak som är bra är att min chef sa till mig idag att han strävar efter att få behålla mig. Han ska bara äska lite resurser. Man vet aldrig men det känns bra att han kämpar för det.

Idag flyttade mangeln in. Den kom tillsammans med mina blommor som varit på semester hos mina föräldrar sedan några månader tillbaka. De är väldigt gröna och frodiga. Och det är inte min förtjänst.

Mangeln kommer bli en glupsk kamrat. Den är snabb som en vessla - man hinner knappt få ordning på duken innan den slinker in i mangelns gap.

Det var mysigt att få rå om föräldrarna ikväll. Allt jag gör i detta huset känns mysigt. Det gör mig lite pyrig av lyckopirr. Jag bor här! Det är vårt! Vi ägnade kvällen åt att äta middag, spana in trädgårdsritningen, se på semifinalen i eurovision song contest och småprata.

I övrigt har en stor och viktig knut löst sig på jobbet idag. Jag var på ett strålande humör när jag körde hem. Darlingen har hört av sig. Han har blivit förkyld. Liiiiite synd om honom är det. Men inte så mycket.

Jag möttes av ett tråkigt besked i mammans blogg idag. Hon kommer förmodligen att sluta blogga. Jag tror något omvälvande stort och livsförändrande har hänt henne :-)

Till mamman vill jag säga att jag vant mig vid din närvaro och ditt engagemang i min blogg och kommer sakna dig stort. Glöm inte att hälsa på min blogg i framtiden - det kommer göra mig glad!

Varje gång någon som befinner sig i adoptionssvägen beslutar sig för att sluta blogga känner jag mig sorgsen. Lite övergiven. Som blivande adoptionsförälder behöver man sina medsystrar och deras tankar.

Ändå har jag full förståelse för att man vill värna om sina barns integritet och dessutom omfattas man kanske av tystnadsplikt.

Har slösurfat på adoptioner från Landet. Skuttade in och ut i några amerikanska bloggar. Tvärnitade. Några bloggar skriver om att Adoptionsministern i Landet avgick för en tid sedan och adoptionsprocessen sattes under lupp. Det ledde till att det blev tvärstopp i adoptionsprocessen under några veckor. 

Vad jag vill komma till är att detta är en stor grej om man är intresserad att adoptera från Landet. Organisationen har nyhetssidor om länderna. Varför använder man dem inte?

Jag blir mer och mer missnöjd med informationen från organsiationerna. Eller rättare sagt - den obefintliga informationen. Jag besöker ofta danska adoptionssidor. Där lämnas i princip dagligen information om barnbesked, väntetider, nyheter från länderna. Mycket av det som står på dessa sidorna nämns aldrig med ett ord av de svenska organsiationerna. Jag tycker det är mycket märkligt.

Jag betalar rejäla medlemsavgifter varje år. Jag får en medlemstidning. Det är allt! I normala fall skulle jag inte drömma en sekund om att prenumerera på en tidning som kommer några få gånger per år. Jag ringer någon enstaka gång - men det känner jag mig nödd och tvungen att göra eftersom informationen är bristfällig.

Organisationerna skyller på resurser. Jag fattar inte det. Om de ansträngt sig att få ut mer information på hemsidan hade belastningen på dem minskat. Hur svårt kan det vara för landansvarig att en gång per vecka sammanfatta läget i landet? På en av de danska hemsidorna lägger man tom ut information då och då om att det inte har hänt något nytt i landet.

Eller är det så - hemska tanke - att de svenska organsiationerna inte är så framgångsrika i kommunikationen med länderna?  

BFA har t ex inte uppdaterat sidan om Vietnam sedan oktober. Trots att det är ganska stort att USA upphör med adoptioner från Vietnam. Folk som planerar att adoptera från Vietnam behöver ju veta vad som händer.

AC har t ex inte uppdaterat sidan om Estland. Senaste nyheten (förutom julbrev)  kom i maj förra året. Det är ett år sedan.

Det är möjligt att det går ut rundbrev. Men jag tror att rundbreven går ut till de som redan skickat sina handlingar. Vi andra då? Som tvingas köa i 1,2,3 och ibland 4 år. Ska vi bara betala medlemsavgiften och gilla läget?

Det hände nåt konstigt precis. Tvingade en något motvillig kropp ut på promenad. Halvvägs genom promenaden greps jag av obetvinglig lust att börja springa. Så det gjorde jag. Och sedan kunde jag inte sluta!

Nåt konstigt är det. Det är inte meningen att man ska få lust att jogga när man känner sig låg. Det är sånt man gör när man är på topp. Och inte ens då.

Det är nog bäst att Darlingen skyndar sig hem från utlandet. Annars kanske jag gör något mer obetänkt innan dess. Typ blir nudist. Och går till kallbadhuset.

Normalt skulle jag säga att det är en utopi. Nu är jag inte längre så säker.

Många dagar kommer jag hem och undrar vad jag gjort hela dagen. Jag ligger sjukt långt efter med det projekt jag är anlitad för eftersom jag har varit behjälplig i andra projekt.

Idag var det telefonmöte på förmiddagen (1 tim). Bokade resa till Linköping (20 min). Förberedelse inför intervju fram till lunch (1,5 tim). Bokning av utbildning i Stockholm i slutet av maj (10 min). Lunch (45 min). Intervju kl 13-15 (2 tim). Sammanfattning av intervju (1 tim). Samtal med en kollega och vän (30 min). Dagen slut.

Jag känner mig inte speciellt levererande. Det är jobbigt. Ska jobba ikväll. Mest för att jag kan och känner att jag ligger efter.

Önskar att jag kunde sluta kräva så mycket av mig själv men tror att det beror på att jag distansjobbar. Min chef ser inte vad jag gör dagligen och jag har ibland svårt att inför mig själv förklara vad jag ägnar hela arbetsdagar åt.

Just nu är jag inne i en period då jag tvivlar på att det kommer bli fler projekt. Jag måste kanske återgå till mitt gamla jobb. Det gör mig lite låg. För jag vill vara duktig och önskansvärd.

Vissa dagar ifrågasätter jag mig själv starkt. Allt jag gjort och sagt i helgen har jag vänt och vridit på. Och i alla vridningar har jag kommit fram att det jag gjort inte varit gott nog. Jag dissar mig själv. Snacka om att bryta ner sin egen självkänsla.

Finns det piller mot sånt?