Några glin kastade ägg på vår ruta för en stund sedan. Trots att alla ungar som ringt på dörren har fått godis. Trots att jag är emot hela tramset. Ikväll har det dessutom kommit två följen av eftersläntrare. Totalt fel kväll - de har ingen som helst koll på att Alla Helgons Dag är en dag då man minns sina nära och kära som inte längre är i livet och INTE en dag som man ska spöka ut sig och godis eller busa. Någon j*vla ordning får det faktiskt vara.  

Jag och Darlingen blev så förbannade över äggandet att vi skuttade i våra badtofflor och rusade åt varsit håll för att få tag i ligisterna. De var redan försvunna. En stund senare stod jag och efterspanade. Då dök ytterligare ett följe upp. Då kapitulerade vi, släckte hela huset och lät bli att öppna. Ska det behöva vara så?

Vad tusan håller föräldrarna till alla dessa ungar på med?! Om de prompt ska släppa ut sina ungar får de för tusan göra det på rätt dag!

Jag känner mig som den sure gubben som gjorde reklam för Pressbyrån för några år sedan. Fast jag är en sur kärring.

I år hade vi köpt lite godis till ungar som går godis eller bus-rundor. Jag är våldsamt emot Godis eller Bus-leken. Jag förstår inte föräldrar som låter ungarna kuta omkring på byn och ställa ultimatumet "antingen ger du mig godis eller kommer jag busa".

Detta året tänkte jag syna ungarnas kort.

Så ringde det på dörren. 

Fyra små knattar, som såg förfärliga ut, bligade upp på mig och pep fram: "Godis eller bus?"

Jag bligade ner på dem och sa: "Bus, tack!".

Det blev knäpptyst.

Och knäpptyst.

Sedan sa en av ungarna: "Ameen alltså... eh... vi kan inget bus".

De fick godis och jag skickade iväg dem med uppmaningen att tänka ut något snällt bus att bjuda på till nästa år.  

Igår hade vi bjudit hem några vänner som vi inte sett på ett tag. Inte sedan vi flyttade till vårt nya hus. Trots att jag slutade tidigt från jobbet blev det en smula stressigt och Darlingen fick akut rycka ut till affären för att inhandla fler apelsiner, saffran och stjärnanis. Det var med andra ord lite smårörigt. Bonusen studsade omkring och var upptrissad. Jag var upptrissad och Darlingen knäpptyst. Precis den fördelningen som brukar råda när vi håller på att tappa kontrollen.

2,5 timmar senare hade vi ett antal sandvikare klara för servering, champagnen låg på kylning, apelsinklyftorna låg och guppade i en sockerlag av nejlikor, saffran, kanel och stjärnanis (MUMS - en riktig juldessert från excellenta tidningen Lantliv) och Mannerströms kycklingrulader med parmesanpotatispuré var förberedda. Med stressrosor på kinderna skuttade jag ur mysbrallorna och i en klänning. Härligt stekosdoftande. Och sedan hände inget mer. Gästerna kom inte. Vi började misströsta och funderade på vad vi skulle göra med all mat - det var så sent att alla våra närboende kompisar förmodligen redan satt sig vid matbordet. Vi väntade i en timme. Sedan kom en bil. Med hela Vikingfamiljen. De marscherade med bestämda steg mot.... grannens hus?!

En stund senare uppenbarade de sig på vår trappa. Generade och skrattbubbliga. Det visade sig att de anlänt till vår gata 40 minuter tidigare. De hade trott att grannens hus var vårt. Hos grannen var det fullt med folk - väldigt finklätt folk. Familjen Viking hade bestört tittat på varandra och i all hast kastat sig tillbaka in i bilen för att åka hem och göra ett klädbyte. Galakläderna kom fram. Skorna putsades och ungarna vattenkammades. Sedan begav sig den upphottade familjen tillbaka till vår gata och marscherade in till grannen. Beredda på fest. De blev avvisade. Istället fick de lomma runt hörnet till den mindre fabulösa tillställningen som skulle gå av stapeln här.

Det blev en fantastiskt trevlig kväll. Uppstarten på kvällen försatte oss i en ganska avslappnad stämning. Så avslappnad att efterrätten inte serverades förrän kl 23. Sedan blev vi lite sliriga och gästerna dröp av vid ettsnåret.

Idag har jag varit lite slagen. Darlingen har hjälp en kompis att flytta. Bonusen har spelat dataspel. Nu bakar vi mjuk pepparkaka med topping av cream cheese och lingon. För en stund sedan ringde Hjortfamiljen med glada besked. De är på landet och har hittat två skolplanscher som vi ska få - en med en blåsippa och en med ett vinterlandskap. Jag är så himla glad.  

Jag örlade iväg till Indiska på lunchen. I ärende att köpa små nätta glas med gulddekor, slingeri och vackra färger. Det är tänkt att de ska vara glöggmuggar i december. Det var nog i tidigaste laget.

Istället fann jag ytterligare ett våningsfat. Denna gången en röd skapelse i två våningar med ganska djupa och urskurna våningar. Där ska julnötterna placeras.

Det är mitt tredje våningsfat på kort tid. Jag måste sluta köpa sånt. Lyckan ligger verkligen inte i ett våningsfat.

Men det var billigt. 129 kr.

Häpp.

Bonusen har höstlov. Han anlände till oss två ruggugglor i lördags. Vi blir inte av med förkylningarna - vi snorar, hostar och fräser som om vi vore nyförkylade och inte 1,5 veckas förkylda. Vi hade en mysig helg även om vi fick ställa in en utflyktsplan till Danmark pga. vissenhet. Lugn och ro. Det enda som hände var att jag jobbade en förfärlig massa. Typ både lördag och söndag. Förutom när vi åkte till Byggaren för att inspektera smidet som ska sättas upp på huset och vid källartrappan.

Därefter har jag jobbat hela veckan och Darlingen varit hemmapappa. Han har fått sin beskärda del av föräldraskap denna veckan. Jag tror inte att han suttit ner många minuter. Han fixar hemma, handlar mat, städar, tvättar, går på bio, löser dataproblem, betalar räkningar, spelar dataspel, leker krigslekar, lagar luncher, ringer samtal som borde ringts för länge sedan, tar hand om lekkamrater, hjälper kompisar att flytta, bjuder vänner och släkt på middagar, byter däck, fixar trådlöst nätverk...

Idag är jag hemma. Jag tog ledigt för att tillbringa dagen med Darlingen och Bonusen. Nu sitter jag här själv - Darlingen sover och Bonusen leker hos lille Hjortkillen. Natten var sisådär eftersom vi båda två är täppta i näsan och sover dåligt. Dessutom hade vi en högsnarkande 4.åring Kusin några meter bort i Bonusens rum.

Högsnarkande Kusin sov alltså här i natt. Bonusen var inte begeistrad. Han tar pliktskyldigast hand om sin Kusin, bygger kojor och leker kurragömma men vi kan se på honom att han svårt att bli engagerad och tycka det är roligt. Han ser alltsom oftast ganska uppgiven ut. Hade han varit en tjej hade han förmodligen ömmat lite mer för sin Kusin men han verkar mest vara besvärad över den dyrkan han utsätts för och som Farmor, Faster och Kusin överöster honom med. Det är ganska förpliktigande för en 10-åring lillkille att vara IDOL och få höra det 20 gånger på en kväll. I alla fall när man helst vill leka med jämnåriga, spela dataspel, gå på bio eller mysa mellan oss i soffan. Allt annat inkräktar.

Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det hela. Vi försöker undvika kusinövernattningar men Faster och Farmor kuppar in Kusinbarnet genom att säga att hon bestämt själv. Ingen frågar oss om det är ok med Bonusen eller med oss. Och vad i hela friden skulle vi säga?

Igår när Kusin skulle lägga sig dök nya fakta upp på banan. Faster skulle gå på utbildning och var inte hemma förrän sen eftermiddag. Farmor skulle klippa sig kl 13. Så kunde Kusin stanna här till eftermiddagen? Jag, Darlingen och Bonusen blev knäpptysta. Till sist fick jag rädda oss. Det var inget kul eftersom det var mycket tydligt att de inte förstod att min lediga dag inte kunde inkludera en 4-åring. Jag tror att de tror att Bonusen uppskattar Kusin lika mycket som hon uppskattar honom. De förstår nog inte hur det är att tidvis jobba så mycket som jag gör. Vi har nästan ingen tid för oss själva - antingen är det mitt jobb eller är det sociala evenemang för att Bonusen ska hinna träffa de "viktigaste" när han är här. Dessutom kommer vi inte själv få träffa Bonusen förrän efter jul - han ska till Australien och Thailand i flera veckor.  

Det är svårt. Och ger mig en liten inblick i hur det är att vara förälder. Hur i hela friden skyddar man sitt barn från oönskade övernattningsgäster? Vi ska klura lite på det framöver. Problemet är att inte ens vi kommer till tals. Allt bestäms över vårt huvud. Vi bjöd inte dem själv eftersom vi inte kände oss friska och pigga - de kom ändå. Vi hade inte en tanke på att ha nattgäst - en 4-åring bestämde att hon ville sova över och hennes mamma la inte in sitt veto. Vi skulle hitta på något tillsammans vi tre idag - vi blev barnvakter mot vår vilja istället. Och när vi protesterar så tydligt och snyggt vi kan får vi höra "Vad ska ni göra som är så viktigt imorgon?"

Satan vad släkt kan vara jobbig.

När vi såg adoptionsprogrammet på dansk TV i veckan reagerade jag väldigt start på att det engelska paret som adopterade en flicka från Kina talade om första- och andrahandsval.

Paret gjorde en ganska stor sak av att adoption var deras förstahandsval. Som om de vore något slags übermensch som valt bort att försöka få barn på egen hand eller genomgå IVF. Som om alla som försöker bilda familj på andra sätt innan de adopterar är sämre människor.

Jag är svårt trött på sådana diskussioner. Jag tycker att det är ganska naturligt att försöka få barn på egen hand först. Och IVF i andra hand. Och adoption i tredje hand. Det är enkelt att krypa till sängs och få barn. Det är relativt enkelt men något kostsamt att genomgå IVF. Det är långsamt, dyrt och osäkert att adoptera. Inte i något fall kan man vara säker på att det bli ett barn. Alla sätten är fullgoda alternativ till att bilda familj. De behöver inte rangordnas. Det finns inget bättre eller sämre sätt. Det finns bara olika sätt. Barnen blir lika älskade oavsett hur de kommer till.

Det märkliga är att de som talar om förstahands- och andrahandsval nästan alltid kan bli biologiska föräldrar. Varför är det så viktigt för just dem att diskutera i första- och andrahandstermerna? Varför kan de bara inte stå för sitt beslut utan att tjoa om det? Konstigt nog säger samma människor aldrig något om att provrörsbebisar är ett andrahandsval. Ändå är det ju precis vad det är - man provar först själv och tar hjälp av IVF när det inte funkar. Samma väg som man går när man vill adoptera. Målet är detsamma - man vill bilda familj. Vägen dit är olika. Varför måste man då stoppa i halsen på alla andra att man faktiskt väljer bort biologiska barn till förmån för adoption?

Min teori är att de som diskuterar utifrån första- och andrahandsval själva värderar biologiska och adopterade barn olika. Annars hade de ju inte behövt värdera de val människor gör för att bilda familj. Jag kommer även i fortsättningen se rött när folk börjar diskutera första- och andrahandsval när det gäller familjebildning. För de framtida barnens skull borde diskussionerna bannlysas. Eller rättare sagt - vari ligger ändamålet med diskussionen? Det kan bara handla vuxna otillräcklighetskänslor och vuxnas värderingar. Om föräldrarna värderar olika sätt att bilda familj kommer deras uppfattning att överföras till deras barn. Omedvetet. Det är föräldrarnas skyldighet att bemöta sitt barns behov av bekräftelse - det kvittar om barnet kommit till naturligt, med IVF (eller ägg- eller spermiedonation) eller adoption. Föräldrarnas skyldigheter är desamma oavsett var barnets liv har uppstått och på vilket sätt. Då funkar det inte att sitta fast i en så snäv tankebana som första- och andrahandsval. Alla lever sitt liv. Alla fattar de beslut de måste fatta. Alla anpassar verkligheten så att det känns bra för dem. Det är helt naturligt. Man ska bara våga stå upp för sina handlingar också!

Har inte haft ork att formulera mig i på ett tag. Har haft nog med formuleringar i jobbet. Det är stressigt nu. Jag har varit hemma två dagar men istället för att ligga nerbäddad har jag jobbat över min kapacitet. Igår hade jag dånande migrän så jag varvade telefonmöten med att vomera på toaletten. Vilken mardröm. Darlingen - som också är hemma och är sjuk - flydde ner till källaren, stängde dörren och tittade på film hela dagen.

Vi tänker mycket på vår adoption. Vi kommer att få nytt medgivande men gillar inte det nya regelverket där ingen ålder anges i medgivandet. Nu har det dykt upp lite nya tankar som vi inte tänkt tidigare. De håller på att processas för fullt. De nya tankarna kan innebära att vi behåller vårt nuvarande medgivande. Darlingen ska ringa organisationen på måndag och fråga vilka möjligheter vi har om vi vill skicka nu. Antagligen inte så många men vi börjar ju få hyfsad kötid så det kanske finns någon öppning.

För Vietnam stängdes dörren den 23 oktober. Regeringens beslut verkar grunda sig på hur andra europeiska länder gör samt rapporten som låg till grund för att USAs och Vietnams samarbete upphörde. Man tar det säkra före det osäkra. Danska Danadopt står frågande inför det svenska förhållningssättet. Igår stod det på deras hemsida att de startat 12 (!) familjer i Vietnam. Kanske inte så konstigt eftersom Danmark snart är det enda landet som har ett fungerande samarbete med Vietnam. Det känns sunkigt och orättvist att man bedömer Vietnam på så olika sätt. Efter att ha jobbat så mycket med danskar så kan jag se att skillnaden på danskt och svenskt synsätt går igen överallt. Svenskar är försiktiga, kalkylerande, konsekvensorienterade, worst case-scenariodrivna. Danskarna kör så det ryker, struntar i morgondagen - det får man fixa i efterhand, föga omvärldspåverkade och "sig själva nock".

På tal om Danmark såg vi en adoptionsdokumentär på danskt TV i veckan. Mycket intressant. Man följde 3 familjer som skulle adoptera, ville adoptera och hade adopterat.

Ett amerikanskt par hade adopterat två barn från Sibirien. Mamman var sjuksköterska och familjen hade två biologiska barn. Man ville dela med sig av sitt liv och välfärd (yeck för sådana argument). Det slutade oerhört tragiskt. Anknytningen till det ena barnet (sonen) - som hade något slags SN - fungerade mycket dåligt. En dag skållade pappan sin son under ett bad. Förmodligen var det en ytterst medveten handling. Föräldrar försökte dölja dådet och skötte sin son hemma i fem dagar. Det slutade med att sonen dog av brännskadorna och föräldrarna fick mångåriga fängelsestraff. Vi satt som förstenade. Trodde inte våra öron och ögon. Vilken oerhört tragedi.

En ung engelsk kvinna hade arbetat på barnhem i Rumänien i några år ville adoptera en autistisk pojke som hon fungerat som mamma för under flera år. De rumänska myndigheterna såg inte alls positivt på att adoptera bort ett barn utanför landet. Plötsligt dök den biologiska mamman upp på banan och ville ha tillbaka sin son. Hon var alkoholiserad, hade många barn (varav en dotter var 13 år och alkoholiserade redan) och bodde i ett läger för romer. Den unga engelska kvinnan tyckte att mamman hade förverkat sin rätt som förälder eftersom hon hade övergett honom och inte brytt sig om honom under flera års tid. Dessutom var kvinnan rädd att den lille pojken - med sin autism - inte få samma möjligheter till drägligt liv som hon kunde erbjuda honom i England, där hon hade för avsikt att få vård för hans autism. I del två får vi förhoppningsvis veta hur det gick.

Ett engelskt par adopterade en 18 månaders flicka från Kina. Det var hjärtknipande att se hennes förvirring när hon träffade sina föräldrar första gången. Både jag och Darlingen fick en klump i magen när vi försökte visualisera att vi skulle bli föräldrar till ett barn som skulle vara ännu äldre - kanske upp till 5 år om vi höjer vårt medgivande. Ett äldre barn förstår så oändligt mycket mer av det som händer runt omkring dem. Barnet förväntas lämna allt som är känt och bekant (kompisar, miljö, barnhemspersonal, land...) och följa med oss - okända människor som luktar, låter och ser ut som något de aldrig tidigare har sett.

Det är bra med adoptionsprogram. Det får oss att tänka ett varv till. De utmanar våra invanda tankemönster och tvingar oss till omvärderingar eller förstärker det vi redan tycker.

Vi var på fest i lördags. En massa vuxna med en bunke bäbisar. En del var snuviga. Nu är jag och Darlingen FULLKOMLIGT däckade i riktig genuin förkylning. Vet inte vad det var jag hade förut - men det var inget som var i närheten av det jag har nu.

Nu har jag varit krasslig sedan vi kom hem från Rom. Jag är så sur att hälften kunde vara nog. Idag fick jag tips om linfröolja. Kan vara värt att testa.