Har inte haft ork att formulera mig i på ett tag. Har haft nog med formuleringar i jobbet. Det är stressigt nu. Jag har varit hemma två dagar men istället för att ligga nerbäddad har jag jobbat över min kapacitet. Igår hade jag dånande migrän så jag varvade telefonmöten med att vomera på toaletten. Vilken mardröm. Darlingen - som också är hemma och är sjuk - flydde ner till källaren, stängde dörren och tittade på film hela dagen.

Vi tänker mycket på vår adoption. Vi kommer att få nytt medgivande men gillar inte det nya regelverket där ingen ålder anges i medgivandet. Nu har det dykt upp lite nya tankar som vi inte tänkt tidigare. De håller på att processas för fullt. De nya tankarna kan innebära att vi behåller vårt nuvarande medgivande. Darlingen ska ringa organisationen på måndag och fråga vilka möjligheter vi har om vi vill skicka nu. Antagligen inte så många men vi börjar ju få hyfsad kötid så det kanske finns någon öppning.

För Vietnam stängdes dörren den 23 oktober. Regeringens beslut verkar grunda sig på hur andra europeiska länder gör samt rapporten som låg till grund för att USAs och Vietnams samarbete upphörde. Man tar det säkra före det osäkra. Danska Danadopt står frågande inför det svenska förhållningssättet. Igår stod det på deras hemsida att de startat 12 (!) familjer i Vietnam. Kanske inte så konstigt eftersom Danmark snart är det enda landet som har ett fungerande samarbete med Vietnam. Det känns sunkigt och orättvist att man bedömer Vietnam på så olika sätt. Efter att ha jobbat så mycket med danskar så kan jag se att skillnaden på danskt och svenskt synsätt går igen överallt. Svenskar är försiktiga, kalkylerande, konsekvensorienterade, worst case-scenariodrivna. Danskarna kör så det ryker, struntar i morgondagen - det får man fixa i efterhand, föga omvärldspåverkade och "sig själva nock".

På tal om Danmark såg vi en adoptionsdokumentär på danskt TV i veckan. Mycket intressant. Man följde 3 familjer som skulle adoptera, ville adoptera och hade adopterat.

Ett amerikanskt par hade adopterat två barn från Sibirien. Mamman var sjuksköterska och familjen hade två biologiska barn. Man ville dela med sig av sitt liv och välfärd (yeck för sådana argument). Det slutade oerhört tragiskt. Anknytningen till det ena barnet (sonen) - som hade något slags SN - fungerade mycket dåligt. En dag skållade pappan sin son under ett bad. Förmodligen var det en ytterst medveten handling. Föräldrar försökte dölja dådet och skötte sin son hemma i fem dagar. Det slutade med att sonen dog av brännskadorna och föräldrarna fick mångåriga fängelsestraff. Vi satt som förstenade. Trodde inte våra öron och ögon. Vilken oerhört tragedi.

En ung engelsk kvinna hade arbetat på barnhem i Rumänien i några år ville adoptera en autistisk pojke som hon fungerat som mamma för under flera år. De rumänska myndigheterna såg inte alls positivt på att adoptera bort ett barn utanför landet. Plötsligt dök den biologiska mamman upp på banan och ville ha tillbaka sin son. Hon var alkoholiserad, hade många barn (varav en dotter var 13 år och alkoholiserade redan) och bodde i ett läger för romer. Den unga engelska kvinnan tyckte att mamman hade förverkat sin rätt som förälder eftersom hon hade övergett honom och inte brytt sig om honom under flera års tid. Dessutom var kvinnan rädd att den lille pojken - med sin autism - inte få samma möjligheter till drägligt liv som hon kunde erbjuda honom i England, där hon hade för avsikt att få vård för hans autism. I del två får vi förhoppningsvis veta hur det gick.

Ett engelskt par adopterade en 18 månaders flicka från Kina. Det var hjärtknipande att se hennes förvirring när hon träffade sina föräldrar första gången. Både jag och Darlingen fick en klump i magen när vi försökte visualisera att vi skulle bli föräldrar till ett barn som skulle vara ännu äldre - kanske upp till 5 år om vi höjer vårt medgivande. Ett äldre barn förstår så oändligt mycket mer av det som händer runt omkring dem. Barnet förväntas lämna allt som är känt och bekant (kompisar, miljö, barnhemspersonal, land...) och följa med oss - okända människor som luktar, låter och ser ut som något de aldrig tidigare har sett.

Det är bra med adoptionsprogram. Det får oss att tänka ett varv till. De utmanar våra invanda tankemönster och tvingar oss till omvärderingar eller förstärker det vi redan tycker.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...