Utan större mental förberedelse blev jag med lugg idag. Bara sådär. Det blev riktigt annorlunda. På ett bra sätt.

Nu behöver jag visst en plattång också. Säger i alla fall min frisör. Jag tror henne.

Ibland snuddar vi vid ett svårt ämne - vad gör man om barnet man adopterat har kommit till genom våldtäkt och incest? Hur förväntas man som föräldrar hantera sådan informationen? Står det i handlingarna om barnet? Hur bemöter man ett barn som får reda på något sådant? Ska man rentav mörka om man vet - trots att det är "no-no" att mörka?

Idag passade jag på att lufta mina tankar i samtalet med en representant från adoptionsorganisationen. Det är tydligen väldigt ovanligt att man får veta om våldtäkter och incest. I ett fall har man misstänkt incest med det har inte blivit bekräftat. Våldtäkt verkade inte heller vara normalt känd information. 

Jag är inte så blåögd att jag inte tror att det kan förekomma både incest och våldtäkt trots att informationen sällan lämnas. Det är rentav troligt att det sker oftare än man får reda på. Frågan är var i kedjan det mörkas.

Är det den biologiska föräldern som inte berättar? Är det myndigheterna i landet? Vet den svenska adoptionsorgansiationen mer än de säger? Är det en tyst överenskommelse att inte prata om det för att det inte gör något gott i vare sig föräldrarnas eller barnens liv? Vem fattar beslutet om att hålla inne med informationen? Är det rätt eller fel? Eller rentav en barmhärtighetsåtgärd?

En sida av mig känner tacksamhet om det är så att informationen censureras. Men vad hade jag gjort om informtionen var känd för mig? Trots att det strider mot allt jag tror på hade jag förmodligen valt att ljuga inför mitt barn. Givetvis i samråd med Darlingen. Förmodligen hade jag även pratat med organsiationen och barnpsykolog/psykolog för att få ytterligare styrka i ett svårt beslut. Men herrejesus vad svårt det hade varit att förhålla sig till.

Men det hade fått gå. Man bara måste finna styrkan som adoptivförälder. Måtte vi ha både styrkan och kraften i alla delikata frågeställningar man kan ställas inför.

Idag tog jag mig för att ringa sekreteraren i utredningen för att luska om man uttryckligen skulle behandla åldern i utredningen. Det ska man. Utredningen ligger i fas vilket i dagsläget innebär att det kommer att presenteras 1 juli 2009. Därefter blir den ett SoU betänkande som skickas på remiss till olika myndigheter och instanser (bla adoptionsorgansiationerna). Remisstiden brukar vara några månader. När synpunkterna samlats in görs en proposition som ska behandlas av Regeringen. Detta kan ta olika tid beroende på hur angeläget det är att få frågan avklarad.

Med andra ord kommer 2008 års adoptionsutredning förmodligen att innehålla saker som påverkar oss MEN den kommer inte hinna få genomslag innan vi ska ansöka om nytt medgivande. Det var synnerligen skönt att veta.

När jag ändå var i farten ringde jag även till BFA. Den korta kön i Taiwan går långsamt och man förväntar sig att den korkas igen av Vietnam-väntare i början av nästa år. Vietnam-väntare har bra kötider och låga medgivande. Det är relativt vanligt att mammorna missbrukar droger och tar amfetamin under graviditeten. Detta kan ge skador, t ex abstinensbesvär hos barnet, men skadorna har inte samma karaktär som FAS mm som ger livslånga skador som inte är korrigerbara.

När det gäller nya länder har Nepal krav på 3 års äktenskap (=vi kan inte skicka). Man har också ansökt om ackreditering i Ryssland men räknar med att det tar minst ett år. Det är vanligt att barnen har alkoholskador precis och man får räkna med att problemet är större än i Polen och Litauen.

OM vår kötid skulle räcka för att skicka till Taiwans 0-2 års kö får vi räkna med att det kan ta mycket lång tid att få barnbesked. Kanske så lång tid att mer än medgivandetiden krävs (2 år). Det är troligen möjligt att skicka till 0-2 års kön och sedan switcha till 3- 5 års kön. Det är ingen som testat detta så landansvarig var osäker på hur det skulle hanteras. Jag berättade om vårt dilemma med att vi ville ha ej fyllt 4 år medan familjerättssekreteraren vill sätta ej fyllt 5 år. Då berättade Berit att den sista familjen hade fått två bebisar (en 6 månaders och en 1,5 åring) trots att de stod i kön för 3-5 år. Anledningen var att den biologiska mamman ville ha en svensk familj och att det saknades syskonmedgivande i den korta kön - man hade helt enkelt kolla i kön för 3-5 åringar för att finna en familj som stämde med den biologiska mammans önskemål.

Just idag verkar det som om vi ska försöka förhala att ansöka om nytt medgivande så länge som möjligt. Vi förlorar bara i medgivnadetid på att ansöka om nytt redan nu. Vi är helt beroende av att det är giltigt så länge som möjligt eftersom det ser ut att dra ut på tiden ytterligare innan vi kan utropa oss som föräldrar.

Jag har roat mig med Riksdagens hemsida en stund. Jag hittar mycket information men vet inte riktigt hur jag ska tolka och var i beslutsprocessen man är.

Motion 2008/09:So 264 Äldre adoptivföräldrar

Motion 2008/09:So 398 Adoptivföräldrars ålder

Motion 2008/09:So 237 Adoption (adoptionsbidragets storlek)

Motion 2008/09:Sf210 Översyn av kostnaderna för adoption

Och så har jag hittat att Regeringen har anslagit 35 784 000 kr i bidrag till internationella adoptionskostnader. Eftersom man räknar med att 900 barn per år kommer 2009-2011 så blir det sisådär 39.760 kr per barn. Alltså förmodar jag att bidraget på 40 000 kr kommer att kvarstå. Eller?

Jag önskar jag begrep lite mer. Vilken livscykel har en motion? Är det en allmän åsiktsyra? Finns där ett ställningstagande till varje motion? Och var hittar med det? Hur lång tid tar det?

Som jag skrivit förut har Darlingen pratat med AC om våra möjligheter. Samtalet ledde till att vi satte upp oss i två nya köer - Ryssland och Etiopien.

Ryssland har kommit igång bra efter ett uppehåll och enligt AC kanske vi kan få skicka efter årsskiftet. Vårt nuvarande medgivande funkar.

Etiopien går fortsatt bra. Vår kötid räcker inte för att skicka nu utan vi måste förmodligen vänta ca 1 år. Vår nuvarande medgivande funkar.

Och så har vi då Taiwan via BFA. Vi kan förmodligen skicka i april om vi höjer vårt medgivande.

Vi håller som bäst på att försöka förhålla oss till risken för alkoholrelaterade skador om vi adopterar från Ryssland. FAS och FAE - hur stor är egentligen risken för ADHD, MBD, DAMP, aspergers och autism? Idag jobbar Darlingen så jag bestämde mig för att lära mig mer genom googla loss.

Det är ingen tvekan om att risken för alkoholrelaterade sjukdomar hos adoptivbarn är allra högst för barn som kommer från Ryssland. En rapport säger att risken är 8 gånger högre än i övriga länder. En stor studie som gjordes på ett barnhem i Murmansk visade att över 50 % hade någon form av alkoholrelaterade skador (13 % fick höga poäng och 43 % hade mellanpoäng enligt den bedömningsskala som användes). Man nämnde inget om de barn som fick låga poäng.

Nu sitter jag här och känner mig förbryllad. I grunden är jag en mycket realistisk person. Vissa kallar sådant pessimism. Jag föredrar realism. Alltså räknade jag iskallt med att jag skulle finna mängder av information på nätet som skulle bekräfta allt jag redan tänkt på förhand. Allt det där negativa. Och då menar jag verkligen allt. Men döm om min förvåning när jag insåg att jag varit optimistisk! Bara det är en smula tankeväckande. Problemet med alkoholrelaterade skador var så mycket större än jag kunde föreställa mig. Visst - det står alltid att föräldrarna älskar sina barn. Men deras berättelser är fyllda av kamp, oro, sorg, ledsna barn, svårigheter, utslaget socialt liv... 

Jag ville så gärna bekämpa min oro. Det blev helt fel. Min oro späddes istället på. Mot min vilja. Det var då rakt inte meningen.

Vi ska fortsätta diskussionerna. Darlingen och jag. Jag önskar jag visste var vi hamnar. Men gång efter annan visar det sig hur dynamisk en adoptionsprocess är - man prövar sig själv hela tiden och man ändrar sig. Det jag kände för ett år sedan har ändrats. Mina tankar och jag har mognat. Tankar som jag tänkte då har skapat det fundament jag står på idag. Jag betar av funderingar. Vissa hänger med en längre tid. Andra arkiveras när det är färdigprocessade. Några få måste omprövas på vägen. Hela tiden djupnar mina insikter. Jag upprörs inte längre av sådant som jag upprördes av för ett år sedan. Nu är det andra saker inom samma område som upptar mina tankar. Ett slags tankeförfiningsprocess.

Det är en hisnande färd.

Imorse blev jag ånyo faster till en liten gosseklimp på 48 cm på 3.180 g. Han for ut på tre timmar blankt - det hade sånär hänt i bilen. Farmor och Farfar har 20 minuter till lasarettet men hann inte fram för att fiska upp storebror - han fick tas om hand av en sköterska tills Farmor och Farfar anlände.

Och själv fick jag nästan hjärnblödning när jag såg tre nya häxor som smög omkring hemmavid och tiggde godis. Vi valde att stå i mörkt hus tills gänget tågat förbi - risken var annars överhängade för att vi betett oss ytterst osympatiskt och man vet ju inte vems ungar det är som ränner omkring. Det här börjar anta löjeväckande proportioner.

Carl Hamilton har hamnat i blåsväder på grund av att han nekats att hälsa medelst handskakning med programledare i Halal-TV.

Svenskar är nog världens mest självförnekande folk. Rädslan att ställa krav och därmed uppfattas som rasistiska  är mycket stor. Att vara svensk innebär ibland att man befinner sig i en loose-loose situation. Ställer vi krav på att bevara svensk mentalitet och kutym anklagas vi för rasism. Ställer vi inte krav kväser vi det som vi borde vara stolta över. Fast det är klart - det är enklare att människor är arga på oss än att vi hamnar i en besvärlig konflikt där vi måste förklara att vi inte är rasister. Vi vill ju inte vara till besvär. Vi vill ju att alla ska tycka om oss. Vi måste vara det mest osäkra folket i hela världen. Så beredda att vara alla till lags att vi trampar på oss själva.

Jag tycker det var sjukt dåligt av Halal-TV att vägra skaka hand med en sin gäst och smygfilma efterföljande diskussion i syfte att kompromettera gästen. Det är ett ytterst provocerande förhållningssätt. Halal-TV har bjudit in en gäst. En värd tar hand som sina gäster och får dem att känna sig väl till mods. I Sverige är den normala hälsningsritualen en handskakning. Väljer man att avstå från det som får anses normalt måste man vara på framkant och förutse att det kan uppstå en förvirrad situation. Inte ligga och lura i vassen och sedan hugga när någon inte förstår de oskrivna reglerna som gäller där och då.  

Jag har inga problem med invandrare. Men jag kräver att jag blir respekterad som svensk i mitt eget land. Jag har full respekt för dem som respekterar mig och Sverige, svenska traditioner, sedvänjor och egenheter. Jag anser att andra kulturer kan berika den svenska. Det innebär inte att andra kulturer är vida överlägsna svensk kultur. Eller att svensk kultur är vida överlägsen andra kulturer. Det innebär att kulturer kan leva i samförstånd med varandra. Då uppstår ibland misstag. Man gör fel. Man trampar i klaveret. Det måste få lov att vara ok. Det måste också få vara ok att inte gilla läget. Att respektera att en person försöker handhälsa. Eller att bli respektera för att man inte vill bli handhälsad. ALLT handlar om kommunikationen och hur man förhåller sig till skillnaderna. Halal-TV:s sätt att förhålla sig till Carl Hamiltons handhälsning är skamlig. Det förstärker utanförskap. Har man en sådan inställning är man sin egen fiende.

Jag har grunnat mycket på rasism och diskriminering eftersom vi ska adoptera. Kan okunnighet betraktas som rasism? Eller diskriminering? Nej, skulle inte tro det. Förvisso kan vara extremt tröttsamt att bli utsatt för fördomar och okunnighet - men man måste lära sig att förhålla sig till det på ett eller annat sätt. Det har inget med hudfärg eller nationalitet att göra. Tjocka måste lära sig hantera omgivningens fördomar. Liksom homosexuella, rökare, bikers, kronofogdar, dvärgar, handikappade, blondiner. Allt handlar om hur du själv väljer att hantera omgivningens fördomar. Du kan aldrig påverka hur andra ser på dig - däremot kan du påverka hur du ser på dem. Antingen kan man välja att bli ett offer. Eller kan man ha överseende och ett förlåtande sinnelag som är inställt på samförstånd istället för konflikt.

Halal-TV:s programledare borde kanske fundera över vad i deras beteende som förorsakar reaktionen. Då skulle de förmodligen komma fram till att de också bär ett ansvar för situationen.

Jag åker buss igen. Efter att ha varit sjuk sedan i slutet av september är jag på min vakt. Mot baciller som har som mål att infiltrera min näsa, mun och ögon. Jag andas korta, ytliga andetag, kniper ihop ögonen till små springor och håller munnen stängd. Det är jättejobbigt att få luft. Rädslan är så stor för att bli sjuk igen att jag hellre småkvävs.

Jag kanske måste gå i terapi.