I min högra tinning bor en liten rälig jäkel. Vid de mest olämpliga tillfällen börjar han hamra och leva om. Men jag har något som rår på honom - ett litet rosa piller. Men pillrena är hemskans dyra om man inte kommer upp i högkostnadsskydd. Typ 50 riksdaler kostar det att gå en omgång med jäkeln.

Så hände det sig en dag att jag hittade en ny grej att anlägga moteld med. Dyr som attan den också - 200 kr. Jag tog noga reda på att det inte skulle köra ihop sig i hjärtat eller nåt om jag tvingades dosera upp från den nya grejjen till det mer vedertagna. Nädå... det skulle gå bra.

När jag kom hem packade jag upp mitt nya vapen. Två små ynka mojänger. Och när jag läste på doseringen skulle man ta en dos vid behov. Paketet innehåll två doser. Jag blev perplex - jag hade trott det var något i stil med Nezeril. Nässpray som nässpray tänkte denna dumma kvinna och ursäktade det höga priset innan hon betalade (det är alltid lättare att skriva om sig själv i 3:e person när det är lite pinsamma saker som dryftas...) 

Darlingen skrattade gott åt mitt försök att spara pengar. Zomig - som moteldsgrejjen heter - kostar sålunda 100 kr per styck jämfört med min gamla migränmedicin som kostar 50 kr per styck OCH faller under högkostnadsskyddet. Dessutom är det säkert inte lika verkningsfullt.

Vad har hänt nu då? Jo, det nya medicinen ligger och gonar sig i sin förpackning. Jag näns inte ta av den eftersom den är så dyr. Jag använder mina gamla hederliga piller vid behov.

Fick precis ett sms av Darlingen. Han har lurat mig. Han hade inte alls träffat Ronaldhino:n utan bara frekventerat ett ställe som Ronaldhino brukade festa på.

Vilka losers vi är.

Två skrytpellar med tomt skryt.

Nu slipper jag jaga rätt på Zlatan. Det är ju alltid något.

Eh... alltså... det kan inte varit pappan i Teliareklamen jag åkte buss med. Jag har nämligen googlat honom. Pappan bor inte i närheten av att ta samma buss som jag. Han bor nämligen i Enköping. Dessutom har jag kunnat konstatera att han ser snällare ut än den bussåkande look alike:en

Vad lär man sig av detta?

Man ska inte heller skryta om något som inte är faktakollat och man ska inte skryta om det finns risk för att bli övertrumfad. 

Jag kommer INTE erkänna detta för Darlingen. Det vore dubbelförnedring att göra det. Fel snubbe och övertrumfad.

Men jag har en plan. Jag ska promenera bortåt Zlatans hus. Vem vet - han kanske hemma och putsar fönsterna inför julen. Jag tar med min sms-maskin för säkerhets skull....

Jag är ensam hemma i helgen. Darlingen är i Barcelona på  konferens. Jag är purken eftersom Barcelona är vår kärleksstad - där tillbringade vi vår första semester tillsammans. Han borde faktiskt inte få vara där utan mig. Finns det ingen lag mot sådant?

Igår snöade det i staden där jag bor. Det blev ganska vackert. Jag for in till stan för att träffa några väninnor och käka middag. Då märker man hur dåligt skåningar är rustade för vinterväglag. Bussarna kom inte. Och kom inte. Sedan kom tre på en gång.

Gamla singelgänget hinner inte träffas så ofta nu för tiden. Denna gången hade vi - trots 1 månads framförhållning - lyckats få ihop 4 av 6. Hyfsad utdelning. Möllevångskan ska till Thailand om några dagar men dessförinnan ska hon spana in en lägenhet i Västra Hamnen. Hon hade haft herrbesök för Gävle-hållet en helg och det måste ha varit en traumatisk helg för den stackars mannen. Han fick vatten till maten varje kväll, han fick umgås med stora rottisar trots hundrädsla, han fick sova ensam och på kvällarna gick Möllevångskan och la sig tiiiiiidigt. Och lämnade honom framför TV:n. Jag fattar inte hur han stod ut - jag hade tagit mitt pick och pack och dragit fort som tusan när jag såg vart vindarna blåste. Fransyskan blev eld och lågor när hon hörde att man kan adoptera från Madagaskar och att vistelsetiden är 3-4 månader. Jag har nämligen frågat henne om hon skulle kunna tänka sig att bo i vårt hus om vi är borta länge i samband med adoptionen. Nu är vi inte ens i närheten av att ha bestämt oss för Madagaskar. Man kan skicka dit som piloter men det är ett stort risktagande eftersom vår tid - som bekant - håller på att rinna ut.

När jag kom hem skulle jag skryta över sms till Darlingen om att jag åkt buss med pappan i Telia-reklamen. Det kom tillbaka ett sms där det stod att han festade med Ronaldhino.

Typ 0-1 till bortalaget.

Jag brukar sällan ringa tillbaka till sådana som ringer min mobil när jag inte kan svara. Däremot händer det att jag kollar vem som har numret. Denna gången var det ett okänt mansnamn i H-borg. Av någon anledning ringde jag. Det gick fram väldigt många signaler och precis när någon lyfte luren ringde min tjänstmobil så jag knäppte bort samtalet till den okända mannen. Som ringde upp igen. En kvinna säger med neutral röst "Vem pratar jag med?". "Amen det var väl själv tusan - det är ju DU som har ringt mig", tänkte jag irriterat och sa mitt namn.

Efter viss förvirring förstod jag att personen i andra ändan av luren var en tjej som jag umgicks med sporadiskt för några år sedan. Hon bodde ett kvarter från mig, var singel, övervintrad akademiker, arbetslös, dassigt kärleksliv. Jag umgicks inte på djupet med henne med förstod att hon inte alltid mådde så bra.

Nu var allt förändrat. Hon ringde för att ställa in sin 1-åriga dotters födelsedagskalas. Av misstag hade hon ringt mig eftersom hennes sambo hade en syster som heter som jag. Hon hade träffat sin kärlek i september 2006, blivit gravid i mars 2007, flyttat till H-borg och kärleken när dottern var född. Hon hade startat eget företag och verkade att må tipptopp.

Ett felringning med komplikationer som var riktigt kul att drabbas av. Jag är verkligen glad för hennes skull. Tänk på alla människor som passerat revy genom åren. Undrar vad som blev av alla.

Jag kanske ska börja göra systematiska felringningar till gamla bekanta. Det kan ju vara riktigt upplivande. Undrar t ex vad som hände den där tjejen som flyttade till Småland som jag hälsade på en sommar? Eller tjejen i min klass vars hals var hårt bränd efter en olycka med ett tomteskägg och ett levande ljus. Eller killen med de runda kinderna som jag lekte doktor med i mina första vacklande steg mot tonåring. Eller bästa tjejkompisen som svek mig å det grövsta, som hette nästan samma sak som jag och hade ett telefonnummer som bara var en siffra ifrån mitt. Den försagda kollegan med de missprydande brillorna som blev avpolletterad när min arbetsgivare skar ner - vad i hela friden hände med henne? Hon hade ju bara sin mamma som sällskap...

Kollade på Debatt igår. Det lämnade mig med en obehaglig känsla. Man målar upp adoptanter från västvärlden som profitörer på 3:e världens elände. Det var ett fasligt kackel som inte ledde till något mer än att jag nu förstått lite mer om stängningen. Regeringen har aviserat en uppsägning av avtalet. Man har haft möten med myndigheterna i Vietnam som bekräftat att det förekommit oegentligheter. Vietnam har nu för avsikt att ansluta sig till Haag-konventionen.

Jag har förståelse för att man väljer att göra en kraftfull markering mot Vietnam och säga upp avtalet. Det kan aldrig vara acceptabelt att det förekommer människohandel. Även om de barnhem som svenska adoptionsorgansiationer arbetar mot inte varit inblandade i några skandaler måste det vara en för alla, alla för en. Hur ska vietnamesiska myndigheter annars få någon ordning på landets adoptioner?

Det är ruskigt synd om personer som hamnar i kläm och får se sina familjedrömmar raseras. Jag finner inga ord för det. Vi hänger själva på en tunn tråd hela tiden. Vi kan aldrig vara säkra på att få adoptera. Vi brottas också med tankar som "Tänk om det inte blir av?". Ibland stresstestar jag mig själv genom att under en dag tänka på hur det vore att ha få besked om att inte det blir någon adoption. Såklart skulle det vara fasligt tråkigt och eländigt. Men "kanske det inte blir av-tanken" har funnits så länge att det nästan blivit en kompis (en låtsaskompis...). Jag kommer självklart rasa, gråta, förbanna och deppa ihop om vi inte kommer hinna adoptera. Men jag vet att jag kommer kunna resa mig igen. På något sätt kommer det finnas kraft. Jag har varit igenom trauman förut. Jag har tänkt alla tankarna (tror jag). Jag har förberett mig mentalt. Visst känns det ibland tråkigt att inte kunna luta sig tillbaka och tänka "vi kommer bli familj, det är bara en fråga om tid".

Men om alternativet till dagens ständiga "tänk-om-oro" är att jag - om 1-2 år - får slängt i skallen att det inte blir något barn för vår del... ja, då är jag nog hellre lite förbehållsam med känslorna idag.

Fast en dum sak med "tänk-om-oron" är att vi står helt handfallna inför inredning av Battingrummet. Det står lika tomt som när vi flyttade in. Ibland vill jag släppa lös kreativiteten men jag hejdar mig alltid. Det får vänta tills vi åtminstone vet vilket land vi kommer att skicka handlingar till.   

Darlingen hade mycket goda nyheter med sig hem idag. Han har blivit tillfrågad om han vill bli doktorn i "Fråga Doktorn" på en sajt. Häromdagen blev han uppringd om ett annat jobb (fast det kommer han nog inte ta eftersom det innebär att han måste jobba från annan ort 3 dagar i veckan). Och det är ytterligare saker på gång via hans arbetsgivare som kommer generera ytterligare inkomster utan att han behöver ta tjänstledigt eller gå ner i tid med lägre inkomst som följd.

Jag är så himla stolt över honom! Min älskling!

Vi har genast börjat smida försiktiga planer om vad det kan innebära för oss. Det handlar givetvis om extrainkomster, vilket är välbehövligt eftersom vi sparar till adoptionen. När väl adoptionen är genomförd ger det oss ökade valmöjligheter när det gäller att umgås tillsammans som familj. Med extrajobbet kan Darlingen rentav gå ner i tid och vi behöver inte slåss om föräldraledigheten.

En annan bieffekt av det hela var att Darlingen genast fastslog att jag kunde ta semester mellan jul och nyår i år. Jag har använt alla årets semesterdagar och har ca 10 dagar sparade. Jag vill egentligen inte ta ut den sparade semestern på okynnesledighet eftersom jag kan behöva dem när vi ska åka och hämta Battingen. Men med de nya inkomsterna kan jag ta ut tjänstledighet utan att det blir ett jätteavbräck ekonomiskt.

Idag leker livet.

Danska AC, svenska AC och norska Adopsjonsforum har varit på Madagaskar för att främja samarbetet med de nordiska länderna.

Enligt artikeln fick alla organsationerna underskrivit sina samarbetsavtal men det verkar dröja ett tag till innan förmedlingen kan komma igång på allvar. Undrar hur det går med Madagaskar-piloterna... 

Läs mer här.