Kollade på Debatt igår. Det lämnade mig med en obehaglig känsla. Man målar upp adoptanter från västvärlden som profitörer på 3:e världens elände. Det var ett fasligt kackel som inte ledde till något mer än att jag nu förstått lite mer om stängningen. Regeringen har aviserat en uppsägning av avtalet. Man har haft möten med myndigheterna i Vietnam som bekräftat att det förekommit oegentligheter. Vietnam har nu för avsikt att ansluta sig till Haag-konventionen.

Jag har förståelse för att man väljer att göra en kraftfull markering mot Vietnam och säga upp avtalet. Det kan aldrig vara acceptabelt att det förekommer människohandel. Även om de barnhem som svenska adoptionsorgansiationer arbetar mot inte varit inblandade i några skandaler måste det vara en för alla, alla för en. Hur ska vietnamesiska myndigheter annars få någon ordning på landets adoptioner?

Det är ruskigt synd om personer som hamnar i kläm och får se sina familjedrömmar raseras. Jag finner inga ord för det. Vi hänger själva på en tunn tråd hela tiden. Vi kan aldrig vara säkra på att få adoptera. Vi brottas också med tankar som "Tänk om det inte blir av?". Ibland stresstestar jag mig själv genom att under en dag tänka på hur det vore att ha få besked om att inte det blir någon adoption. Såklart skulle det vara fasligt tråkigt och eländigt. Men "kanske det inte blir av-tanken" har funnits så länge att det nästan blivit en kompis (en låtsaskompis...). Jag kommer självklart rasa, gråta, förbanna och deppa ihop om vi inte kommer hinna adoptera. Men jag vet att jag kommer kunna resa mig igen. På något sätt kommer det finnas kraft. Jag har varit igenom trauman förut. Jag har tänkt alla tankarna (tror jag). Jag har förberett mig mentalt. Visst känns det ibland tråkigt att inte kunna luta sig tillbaka och tänka "vi kommer bli familj, det är bara en fråga om tid".

Men om alternativet till dagens ständiga "tänk-om-oro" är att jag - om 1-2 år - får slängt i skallen att det inte blir något barn för vår del... ja, då är jag nog hellre lite förbehållsam med känslorna idag.

Fast en dum sak med "tänk-om-oron" är att vi står helt handfallna inför inredning av Battingrummet. Det står lika tomt som när vi flyttade in. Ibland vill jag släppa lös kreativiteten men jag hejdar mig alltid. Det får vänta tills vi åtminstone vet vilket land vi kommer att skicka handlingar till.   

 

Lille skutt

21 november 2008 19:43

Jag fattar inte att du klarar av ovissheten. Men som du säjer, om det hängt med hela vägen så kanske man inte helt släpper in "vi ska ha barn!" tankarna innan man får grönt ljus.

Ni finns i mina tankar...

http://www.lilleskutt.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...