Vi har bjudit hem Darlingens mamma, syster och systerdotter på Juldagsmiddag. Man kan säga att det är ett beslut som fattats som en kombination av förväntningar på oss och att vi ville träffa dem. Ibland har vi ångrat oss eftersom Bonusen kommer till oss på Juldagen - vi har inte träffat honom på över två månader. Vi längtar. Han längtar.

Vi har varit tydliga med att Juldagen inte är Julafton nr 2. Det blir ingen julmat och ingen Jultomte. Det blir en lugn kväll med god mat, goda viner, kanske spela spel när Kusin slocknat, prova Guitar Hero (julklappen till Bonusen). Kanske tom TV-tittande. Våra enda bekymmer har varit snedfördelning i julklappsantal till Bonusens förmån - hur hanterar man att Bonusen får 10 ggr så många julklappar som Kusin (som får större delen av sina julklappar på Julafton)?

Sedan dök Systerns Älskling (SÄ) upp på banan. Vi träffade honom första gången i söndags. Vi hade i sedvanlig ordning (= saker händer utan att vi styr dem) förstått att han var bjuden hem till oss på Juldagen av Syster. Inga problem - det enda som kändes kymigt var att köpa julklapp till en person vi aldrig mött. Allt var frid och fröjd. 

Sedan blev allt fel.

Under middagen i söndags märkte jag att Syster och Farmor växlade ett snabbt ögonkast med varandra. Min intuition varnades av ögonkastet. Och så säger Syster: " Vi har något vill vill fråga er. SÄ:s döttrar ska fira jul med sin mamma och kommer till SÄ på Juldagen - det är väl ok om de följer med hem till er?".

Urexemplet på ledande fråga. De hade redan bestämt. Vårt svar var av underordnad betydelse. Vi hade känt SÄ i en timme. Vi hade inte ens hunnit säga till honom officiellt att han var välkommen hem till oss. Plötsligt var vår lugna Juldag förvandlad till en helt annan typ av kväll som krävde lite mer av oss. Jag blev besvärad. Darlingen blev besvärad. Men vi fixade inte att vara ärliga inför en människa som vi känt så kort tid så vi pep fram "ja... eh... det går väl bra, men ni vet väl att det inte blir jultomte eller julmat?" (ok... inte jordens mest rappa svar... ). Det var ytterst tydligt att vi blev överrumplade. Vilka andra personer hade sett vår tvekan och backat för att ge oss lite möjlighet att fundera. Men Syster är inte intresserad av att vi hinner samla oss. Hon bryr sig inte om oss. Hon bryr sig bara om sig. När vi gick hem kände vi oss arga, besvikna, obekväma och manipulerade. I sedvanlig ordning.  

Vi har inget emot att lära känna SÄ och hans tonårsdöttrar. Men inte på Juldagen. Inte den dag när vi träffar Bonusen för första gången på över två månader. Inte den dag på året när vi verkligen vill ta det lugnt och bara vara - utan krav och måsten. Hela gårdagen gick vi omkring och var irriterade på varsit håll. Utan att förstå varför. Tills vi började prata om det. Och insåg att vi kände oss manipulerade och att vi låtit andra våldföra sig på våra behov och önskningar. Skillnaden var att denna gången bestämde vi oss för att ta tillbaka inititativet. Vi bestämde oss för att ändra bjudningen från Juldagen till Annandagen. 

Det blev ett förfärligt hallå. Syster blev sur och vägrade förstå att vi ville prioritera Bonusen och att få tid med honom. Alla våra förslag om andra dagar dissades - hon påstod att hon skulle jobba hela helgen. Farmor blev oerhört upprörd och tyckte att vi inte välkomnade Systers nya familj. Även hon vägrade ta till sig våra förklaringar. Både Syster och Farmor reagerade som två barnungar som inte fick sin vilja igenom. Och det är INTE en taktik som fungerar på varken Darlingen eller mig. Eftersom Darlingen blev så arg att han skakade och fick ilsketunghäfta fick jag ägna resten åt kvällen åt att förklara varför vi denna gången valde att sätta ner foten och inte låta andra bestämma över oss. Jag vet inte hur många gånger jag sa att alla var hjärtligt välkomna hem till oss på Annandagen och att det inte handlade om att vi inte ville lära känna våra nya släktingar. Det handlade om att vi - när förutsättningarna ändrats - ville hitta en ny bjudningsdag som passade oss bättre. Om och om igen förklarade jag att vi ville ägna Bonusen all vår uppmärksamhet på Juldagen eftersom vi inte träffat honom på länge och att han inte skulle behöva konkurrera med tre personer som ingen av oss (varken vi eller Farmor) kände. Just nu - i skrivande stund - blir jag fortfarande arg så jag skakar över att vi tvingas försvara de prioriteringar vi gör för Bonusens skull. VARFÖR skulle vi prioritera för oss tre okända människor på bekostnad av Bonusen?

Deras aggression och reaktion stod överhuvudtaget inte i paritet med vad som skedde. Taktiken gick som vanligt ut med att skuldbelägga och ge oss dåligt samvete. Vi fick höra att vi inte varit ärliga och sagt nej från början - men hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi blev ju helt tagna på sängen. Vi satt en meter ifrån en person vi aldrig träffat och de förväntade sig att vi skulle kunna hinna formera våra tankar och säga nej och samtidigt erbjuda ett alternativ på ett snyggt sätt där och då? Vi gavs inte något som helst utrymme att diskutera saken med varandra och vad ändringarna innebar för oss och Bonusen.

Jag hade inte räknat med att bli tvungen att hantera svärmor men det fick jag göra - det kanske ingår i de hustruliga plikterna? Jag ägnade flera timmar åt att i mer eller mindre barska ordalag tala om för Farmor var vårt skåp står - vad vi accepterar, prioriterar och värdesätter. Hur illa vi tycker om manipulation och när beslut fattas över våra huvuden. Hon snorade, var eländig, martyrisk, ifrågasättande, ledsen, oförstående... på ett sätt kan jag förstå henne - det var många saker som jag drog fram i ljuset. Det för med sig den goda saken att jag och Darlingen nu är helt överens om hur vi ska agera i framtiden för att undvika liknande situationer - vi ska helt enkelt stoppa dem i tid. Säga att vi vill fundera på saken. Inte låta oss baxas in i ett beslut och sedan stå i efterhand upptäcka att vi inte mår bra eller tycker det är kul längre. Vi kommer inte låta oss manipuleras fler gånger.

Jag är helt slut. Men Farmor och Kusin kommer till oss på Annandagen. Syster jobbar. SÄ och hans tonårsdöttrar är hemma hos sig. Om slutet är gott får vi väl se när Annandagen är till ändå. Energitjuvar. Det är vad det är.

Jag är förgrymmad. Jag missade hela showen. Jag sov mig nämligen igenom hela jordskalvet.

Nu tror jag minsann att julklappsinköpen är gjorda. Det blev en förfärlig massa i år. Nu står allt i kassar och väntar på att bli inslagna. Det är nästan den roligaste delen av julklapperiet - att slå in paket och rimma.

Idag har jag äntligen gjort klar fotoboken till mina föräldrar. Det är för sent för att den ska hinna fram till julafton. En liten missräkning men vi får improvisera en smula. Vet inte hur ännu...

Ikväll ska vi på middag hos Darlingens syster. Ska träffa hennes nye pojkvän och sambo. Jag är inte så pigg eftersom jag än en gång råkat ut för ännu en humörsänkande förkylning. Jag tror inte att jag fixar detta ständiga kollektivresande tillsammans med mer eller mindre förkylda människor. Häromdagen satt jag bredvid en kvinna som inte höll för munnen när hon nös och hostade. Ögonen rann och när hon nös såg jag hur saliven (och bacillerna) sprutade ut. Hon var i värsta delen av förkylningen. Inte konstigt att folk blir sjuka när de åkter kollektivt - bussarna är alltid överfulla så man står och trängs med 20 cm till nästa näsa. Efter hennes 11:e nysning utan skydd kastade jag mig av i panik på en hållplats väääääldigt långt från där jag brukar hoppa av. Sedan traskade jag en lång bit för att slippa hoppa på en ny buss. Jag är fortfarande i chock över hur äckliga vuxna människor är när de är förkylda. Jag har full förståelse för att man kan bli förkyld men jag kan inte förstå att man medvetet låter bli att hålla för munnen när man hostar och nyser. 

Darlingen tror att jag går omkring med något bakterieliknande monsterkoloni inombord så han har förskrivit en antibiotikakur som jag ska ta fram till jul. Eftersom han troligen också går och drar på samma elände så ska han också ta en kur. Dessutom har jag varit på Apoteket och införskattat vitaminer och något slags immunuppbyggande medikamenter med rosenrot. Måtte det hjälpa - jag står inte ut med att gå på halvfart längre.

Så var det Luciamorgon. Vi kasade ur sängen och ner i soffan. Bara för att upptäcka att Luciamorgon var från Malmö. Jodå. Lite sjungeri på skånska var trevligt men helt ärligt... kunde inte någon ha hjälp barnen lite? När jag sjöng i kör i mitt arla liv så hade jag en körfröken som var lång, gänglig och såg ut att heta Annelie. Hon vevade, mimade, överartikulerade och tecknade med jämna mellanrum en glad mun över sin egen jätteglada verkliga mun. Då kunde man inte låta bli och le och se lite extra innerlig ut.

Min körkarriär tog abrupt slut när elaka Mikaeeeela sa att mina näsvingar fladdrade roligt när jag sjöng. Inte ens om var lång, gänglig och såg ut att heta Annelie kunde man övertyga mig om att det inte var sant.

Så jag fick spela piano hos Torsten istället.

Jag borde inte vara här. Jag borde vara någon annanstans. Typ på julfest.

Skrattade gott åt mamman som trodde att jag rymt från Darlingen för att stalka Britney Spears... :-).

Prästen som ska välsigna oss har försökt få tag i mig den senaste tiden. Jag känner mig lätt besvärad eftersom jag - varenda gång hon ringt (sisådär 5 gånger) - befunnit mig på ett möte eller på väg in i ett möte. Så är det när man är på tjänsteresa. Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar.

Idag fick vi äntligen närkontakt telefonledes. Jag genomgick en märklig förvandlig. Jag började nämligen ursäkta mig för att vi gift oss borgerligt. När Prästen sa att hon förstått att vi ville välsigna vårt äktenskap för att kunna adoptera kände jag mig som värsta ögontjänare. Så jag hörde mig själv säga: "Vi hade lite bråttom när vi skulle viga oss så att det blev borgerlig vigsel". Det var inte riktigt sant. Sanningen är ju den att vi förmodligen inte varit gifta idag om det inte vore för att det krävs för att man ska få adoptera. Det var helt enkelt ett behovsäktenskap, något som ingår i vårt framtida föräldraskap. Ingen av oss har närt några allvarliga giftermålsdrömmar. Det bara blev.

På ett sätt löste giftermålet många utestående frågor eftersom Darlingen har en s.k särkullbarn i förhållande till mig och det har viss betydelse för oss nu när vi ingått stora ekonomiska åtaganden tillsammans. Giftermålet löste det juridiska åt oss. Annars är det inte så mycket att orda om. Vi älskar varandra oavsett om vi är gifta eller inte.

Ännivejj ska vi träffa Prästen nästa torsdag för att gå igenom välsignelseakten. Det ska faktiskt bli lite högtidligt. Vi lever efter kristna värderingar och jag kan känna viss tacksamhet att adoptionen "tvingar" oss att välsigna vårt äktenskap. Det blir liksom mer rätt då. Vi är både döpta, konfirmerade och medlemmar i Svenska Kyrkan. Nu får vi en möjlighet att "rätta" till vår borgerliga vigsel med en välsignelse.

Dessutom är det bra att ha en personlig Präst. En som känner oss och vet vem vi är. En relation som är måbra-aktig.

... Britney Spears. På nåt konstigt sätt. Man kan bara tycka om henne. Så vanlig. Och ändå så ovanlig.

Bonusen är i ett land jäääättelångt borta. Ibland mailar han små glada tillrop som innehåller charmiga stavfel och mängder av utropstecken. Igår ringde han till och med. Alldeles fylld av glädje. Över ett nytt dataspel.

Men annars då... ", frågade Darlingen som var lite stressad över telefonkostnaden "... har du inte sett en massa djur och spännande platser?"

"jo, några".

"Vad har du sett då?"

"Känguru och orm"

Eftersom själva syftet med långresan är att hämta mammans sambos dotter - låt oss kalla henne Johanna - till några månaders vistelse i Sverige undrade Darlingen:

"Men har du inte träffat Johanna ännu?" (vi hade fått tidigare fått veta att hon skulle hämtas på onsdag)

"Jovisst ja. Hon sitter här bredvid"

Sedan ordades inte mer om Johanna. Eller något annat än dataspelet.

Ibland undrar jag varför man ska resa runt halva jordklotet med barn. De verkar föredra att vara hemma, göra vardagliga saker, ha rutiner och trygghet och tillgång till den mat och förströelse de är vana vid. Och helt ärligt - man kan köpa förfärligt många dataspel för de pengar som en flygbiljett till landet jäääättelångtborta kostar.  

Undrar vad han kommer att säga till sin mamma när han kommer att rapportera till henne om adoptionsresan... "Jag har fått ett nytt dataspel. Och förresten... en lillebror/lillasyster också".