Vi har bjudit hem Darlingens mamma, syster och systerdotter på Juldagsmiddag. Man kan säga att det är ett beslut som fattats som en kombination av förväntningar på oss och att vi ville träffa dem. Ibland har vi ångrat oss eftersom Bonusen kommer till oss på Juldagen - vi har inte träffat honom på över två månader. Vi längtar. Han längtar.

Vi har varit tydliga med att Juldagen inte är Julafton nr 2. Det blir ingen julmat och ingen Jultomte. Det blir en lugn kväll med god mat, goda viner, kanske spela spel när Kusin slocknat, prova Guitar Hero (julklappen till Bonusen). Kanske tom TV-tittande. Våra enda bekymmer har varit snedfördelning i julklappsantal till Bonusens förmån - hur hanterar man att Bonusen får 10 ggr så många julklappar som Kusin (som får större delen av sina julklappar på Julafton)?

Sedan dök Systerns Älskling (SÄ) upp på banan. Vi träffade honom första gången i söndags. Vi hade i sedvanlig ordning (= saker händer utan att vi styr dem) förstått att han var bjuden hem till oss på Juldagen av Syster. Inga problem - det enda som kändes kymigt var att köpa julklapp till en person vi aldrig mött. Allt var frid och fröjd. 

Sedan blev allt fel.

Under middagen i söndags märkte jag att Syster och Farmor växlade ett snabbt ögonkast med varandra. Min intuition varnades av ögonkastet. Och så säger Syster: " Vi har något vill vill fråga er. SÄ:s döttrar ska fira jul med sin mamma och kommer till SÄ på Juldagen - det är väl ok om de följer med hem till er?".

Urexemplet på ledande fråga. De hade redan bestämt. Vårt svar var av underordnad betydelse. Vi hade känt SÄ i en timme. Vi hade inte ens hunnit säga till honom officiellt att han var välkommen hem till oss. Plötsligt var vår lugna Juldag förvandlad till en helt annan typ av kväll som krävde lite mer av oss. Jag blev besvärad. Darlingen blev besvärad. Men vi fixade inte att vara ärliga inför en människa som vi känt så kort tid så vi pep fram "ja... eh... det går väl bra, men ni vet väl att det inte blir jultomte eller julmat?" (ok... inte jordens mest rappa svar... ). Det var ytterst tydligt att vi blev överrumplade. Vilka andra personer hade sett vår tvekan och backat för att ge oss lite möjlighet att fundera. Men Syster är inte intresserad av att vi hinner samla oss. Hon bryr sig inte om oss. Hon bryr sig bara om sig. När vi gick hem kände vi oss arga, besvikna, obekväma och manipulerade. I sedvanlig ordning.  

Vi har inget emot att lära känna SÄ och hans tonårsdöttrar. Men inte på Juldagen. Inte den dag när vi träffar Bonusen för första gången på över två månader. Inte den dag på året när vi verkligen vill ta det lugnt och bara vara - utan krav och måsten. Hela gårdagen gick vi omkring och var irriterade på varsit håll. Utan att förstå varför. Tills vi började prata om det. Och insåg att vi kände oss manipulerade och att vi låtit andra våldföra sig på våra behov och önskningar. Skillnaden var att denna gången bestämde vi oss för att ta tillbaka inititativet. Vi bestämde oss för att ändra bjudningen från Juldagen till Annandagen. 

Det blev ett förfärligt hallå. Syster blev sur och vägrade förstå att vi ville prioritera Bonusen och att få tid med honom. Alla våra förslag om andra dagar dissades - hon påstod att hon skulle jobba hela helgen. Farmor blev oerhört upprörd och tyckte att vi inte välkomnade Systers nya familj. Även hon vägrade ta till sig våra förklaringar. Både Syster och Farmor reagerade som två barnungar som inte fick sin vilja igenom. Och det är INTE en taktik som fungerar på varken Darlingen eller mig. Eftersom Darlingen blev så arg att han skakade och fick ilsketunghäfta fick jag ägna resten åt kvällen åt att förklara varför vi denna gången valde att sätta ner foten och inte låta andra bestämma över oss. Jag vet inte hur många gånger jag sa att alla var hjärtligt välkomna hem till oss på Annandagen och att det inte handlade om att vi inte ville lära känna våra nya släktingar. Det handlade om att vi - när förutsättningarna ändrats - ville hitta en ny bjudningsdag som passade oss bättre. Om och om igen förklarade jag att vi ville ägna Bonusen all vår uppmärksamhet på Juldagen eftersom vi inte träffat honom på länge och att han inte skulle behöva konkurrera med tre personer som ingen av oss (varken vi eller Farmor) kände. Just nu - i skrivande stund - blir jag fortfarande arg så jag skakar över att vi tvingas försvara de prioriteringar vi gör för Bonusens skull. VARFÖR skulle vi prioritera för oss tre okända människor på bekostnad av Bonusen?

Deras aggression och reaktion stod överhuvudtaget inte i paritet med vad som skedde. Taktiken gick som vanligt ut med att skuldbelägga och ge oss dåligt samvete. Vi fick höra att vi inte varit ärliga och sagt nej från början - men hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi blev ju helt tagna på sängen. Vi satt en meter ifrån en person vi aldrig träffat och de förväntade sig att vi skulle kunna hinna formera våra tankar och säga nej och samtidigt erbjuda ett alternativ på ett snyggt sätt där och då? Vi gavs inte något som helst utrymme att diskutera saken med varandra och vad ändringarna innebar för oss och Bonusen.

Jag hade inte räknat med att bli tvungen att hantera svärmor men det fick jag göra - det kanske ingår i de hustruliga plikterna? Jag ägnade flera timmar åt att i mer eller mindre barska ordalag tala om för Farmor var vårt skåp står - vad vi accepterar, prioriterar och värdesätter. Hur illa vi tycker om manipulation och när beslut fattas över våra huvuden. Hon snorade, var eländig, martyrisk, ifrågasättande, ledsen, oförstående... på ett sätt kan jag förstå henne - det var många saker som jag drog fram i ljuset. Det för med sig den goda saken att jag och Darlingen nu är helt överens om hur vi ska agera i framtiden för att undvika liknande situationer - vi ska helt enkelt stoppa dem i tid. Säga att vi vill fundera på saken. Inte låta oss baxas in i ett beslut och sedan stå i efterhand upptäcka att vi inte mår bra eller tycker det är kul längre. Vi kommer inte låta oss manipuleras fler gånger.

Jag är helt slut. Men Farmor och Kusin kommer till oss på Annandagen. Syster jobbar. SÄ och hans tonårsdöttrar är hemma hos sig. Om slutet är gott får vi väl se när Annandagen är till ändå. Energitjuvar. Det är vad det är.

 

mamman

16 december 2008 20:32

Jag måste bara säga att ni är såååå starka som kunde ändra situationen till något som ni står för. OCH framför allt att ni sätter bonusen i främsta rum. Hade han vetat så hade han nog varit jätte stolt över er och väldigt tacksam.

Bra gjort.

 

erika

16 december 2008 22:20

vilken pärs men vad bra att ni stod upp för er själva. det är bra gjort och faktiskt viktigt. det finns människor för vilka det är viktigt att hårdnackat hålla på gränserna, annars tar de allt de kommer över. hoppas att ni får en fin juldag med bonusen!

 

Marie

17 december 2008 11:34

Så rätt, så rätt handlat av dig och maken! Heja er! Det är banne mig INTE lätt att handskas med såna här situationer som uppstår och jag tycker ni gjorde HELT rätt i att backa och sedan prata igenom med varandra och sedan förklara för era närstående.
Såklart ni ska prioritera Bonusen efter lång tids bortavaro! SÄ och hans döttrar hinner ni lära känna sen... Bron byggdes ju som bekant inte på en dag... ;-)

Kram och en riktigt mysig jul önskar jag er!

http://grodis.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...