Allt vi gör för närvarande hänger på ett eller annat vis ihop med adoptionen. Vi handlar möbler till ett barnrum, vi sätter upp gardiner, vi klär upp och bjuder hem folk för att fotografera, jag går till gynekologen för att få ett infertilietsintyg osv. Idag kom turen till att besöka vår socialsekreterare för att få medgivandet ändrat.

Darlingen säger att jag pratat mycket, fort och alltför detaljerat när vi träffat Socialsekreteraren. Det tycker jag inte om att höra. Jag i min tur tycker att han tar alltför lätt på mötet. Och det retfulla i historien är att han vinner - det är alltid de som är lugna som vinner. Varför är det per automatik fel att vara detaljerad och intensiv? Det är samma sak när det gäller känslomänniskor - vem har bestämt att det är en liten svaghet att vara känslomänniska?

Hur som helst gillar jag Socialsekreteraren alltmer. Även om hon har märkliga odefinierade fläckar på sina kläder och använder silvergrön kajal till att göra kråksparkar i ögonvrårna. Min lättnad var enorm när hon - utan mankemang - gick utan mankemang med på att skriva om hela utredningen för att det finns 5 ord som är olyckligt valda  ("men är inte aktivt kyrkliga"). Nu kommer hon ringa våra referenter och skriva en ny utredning. Den kommer hon att maila till oss för godkännande och sedan ska beslut fattas i vår stadsdelsnämnd.

Det där med ålder är fortsatt knepigt. Vi kommer att få ett medgivande utan ålder men i utredningstexten kommer våra önskemål att framkomma. I vår kommun diskuteras hur man ska göra med detta framöver men i nuläget skriver man ingen ålder trots att det finns andra kommuner som gör det. Jag känner en svag oro för detta. Speciellt när jag hörde om en familj som är till åren komna och vars medgivande snart löper ut. Deras organsiation har ringt paret och sagt att de kan få adoptera en 9-åring. Deras nuvarande medgivande är på 4 eller 5 år.

Nu händer inte så värst mycket förrän vi vår utredningen för godkännande. Jag hoppas att det går snabbt. Jag är trött på att det segar sig fram och känner ett intensivt behov av att göra radikala saker. Typ att skicka allt till översättning.

Igår gjorde vi en ansträngning med kameran. Darlingen höll på att sunka ihop totalt och jag ansåg mig nödgad att skälla lite. Jag borde veta bättre - ingen kommer i bättre stämning av att bli skälld på.

Darlingen tycker inte om fotografering. Han blir stel och livlös. Men som genom ett under var det han som blev bäst på fotona vi tog igår medan jag såg ut som Dunderklumpen och hade fullt sjå med att dra in magen och rumpan. Alla som har rumpa vet hur svårt det är att dra in en rumpa, då säker man liksom íhop.

Idag tar vi till artilleriet och kallar hit våra allierade. Mamma och pappa. De ska fotografera oss tillsammans. För att slå två flugor i en smäll har de också instruerats att ta med symaskinen och björntråd. Vi ska nämligen sy i knappar i ytterplagg och gardiner till badrummet. Sedan våra grannar renoverat sin kupa är inte badrummet på ovanvåningen längre en fredad zon. Och badrummet på första våningen ligger ut mot gatan där folk passerar och kan se konturerna av en när man sitter på toaletten. Jag brukar därför gå på toa med lampan släckt....

Igår fick vi också köpt hissgardiner till Batting-rummet och Bonusens rum. Det blev vita linnegardiner som med nöd och näppe kunde sätta upp mellan vägg och snedtak. Det blev fantastiskt bra. Tycker vi.

Nu har jag rougat och flushat ansiktet, smetat ut det där extra kajalstrecket som talar om att det är lite storslaget. Jag är redo. Fast vill helst dra något gammalt över mig.

Läste på Familjeliv om en familj som har kötid i BFA sedan hösten 2006, några månader innan oss. De har medgivande 0-18 mån. De har fått veta att de har några familjer före sig i kön för att skicka till Taiwans kö 0-2 år. De har halkat ner sedan Vietnam stängde och familjerna i Vietnam-kön letade nya adoptionsländer.

BFA har tidigare sagt att man får vänta och se vad som händer tills registret är uppdaterat. Det börjar det väl bli nu. Och resultatet verkar bli att en del från Vietnam-kön flyttar över till Taiwan-kön. Kanske inte helt överraskande med tanke på att det är ok med låga medgivanden + att det är ett asiatiskt land. 

Min stressnivå höjdes betänkligt. Vad innebär detta för oss? Hur bråttom har vi?  Har vi redan halkat ner så att vi inte längre kan skicka i april? Kommer en massa familjer försöka höja sina medgivande nu? Kommer vår socialsekreterare gå med på att skriva om utredningen utan större mankemang?

Gaaaaah... jag blir knäpp. Och inte ett sabla dugg kan jag göra.

Jag är emot idag. Som vanligt. Inget har ändrats sedan sist.

Trodde jag skulle klara morgonen utan att bli irriterad men så läste jag om Sven Otto Littorins "Lööööv you" i dagens tidning. En beter sig som en hankatt som markerar sitt revir.... "BaraSåNiVetÄrHonMin". 

När jag bläddrade vidare kom jag till värsta uppslaget med röda kärleksannonser och halvtaskiga foton. Varför tror folk att offentligheten skänker ett extra skimmer åt kärleksrelationen? Varför skickar de inte ett vykort istället för att annonsera? Jo, för att då ser ingen annan hur fantastiskt kärleksfulla de är.

Kärlek är inte ord utsmetade på internet eller i tidningen. Eller trängsel på fina restauranger. Eller köp av megastora röda rosor.

Kärlek är att skrapa den andres bilrutor trots att det inte förväntas. Att dela en filt i soffan. Eller när det kullerbyttar i magen när den andra steker potatisbullar. Eller att självmant massera den andres nacke medan man tittar på TV. Att lägga en lapp i jackfickan. En hand på den andres höft eller en smekning i förbifarten. Handhångel i bilen till jobbet.

Nä... våga vägra Alla Hjärtans Dag.

Ikväll ringde jag en god vän som jag inte hört av på ett tag. Hennes man jobbar utomlands sedan september förra året och hon är ensam med deras lille son. I julhelgen reste hon, sonen och hennes föräldrar för att hälsa på mannen. I mellandagarna blev mamman sjuk. Hon fick penicillin men blev snabbt sämre. Ambulansflyg till sjukhuset. Där dog mamman hastigt i lunginflammation.

Jag är i chock. Jag har träffat mamman många gånger och hon har varit full av liv. Hennes man är flera år äldre och ingen hade trott att han skulle överleva henne.

Min goda vän pratar tonlöst och redogör lugnt och sansat för vad som hänt. Hon gråter inte. "Jag är bara så trött", säger hon. Så infernaliskt trött. Det har varit så mycket att ordna med och så många att räcka till för. Hon är ensamt barn och har fått fixa allt det praktiska. Begravningen var i torsdags. Mannen har varit hemma i några veckor men har nu återvänt till utlandet - hans tjänstgöring kommer att avbrytas i förtid men det dröjer ändå till i början av juni innan han kommer hem för gott.

Även om jag inte träffat min vän på länge betraktar jag henne som en av mina bästaste vänner. Vad stackars lilla gumman fått gå igenom. Jag har erbjudit mig att avlasta henne om det så bara är för att få sova ut en kväll. Vi ska träffas i nästa vecka. Ska försöka skapa en bra relation med lille gosseklumpen så att han lär känna mig lite och känner sig trygg med mig. Då blir det lättare att hjälpa henne om det behövs.

Som om inte det vore nog med mammans död så har hon också ofrivillig omplacerats på sitt arbete. Intern maktfullkomlighet har gjort att hon utmanövrerats. Chefens fru behövde ett bra jobb och då roddas det runt i organisationen på ett sätt som är fullkomligt absurd. Det värsta är att det sker med falskt medlidande som ursäkt. Man tar avstamp i den uppkomna situationen och säger att det är bäst för henne med andra arbetsuppgifter - att hon med sin nuvarande familjesituation som innebär mindre stöd - inte kan jobba på samma sätt som tidigare (vilket innebär vissa kvällar och helger). Ingen har frågat henne om hon kan lösa situationen. Ingen har gett henne någon respit. Man bara kör över henne. Bara för att fruntill chefen ska kunna stiga i graderna. Fy sjutton vad jag avskyr falskt medlidande och empatilöst folk.

Vilket elände.

Denna veckan hár jag och Darlingen åkt skytteltrafik till Linköping. 

I tisdags tog vi tidigt tåg tillsammans. Satt i tyst avdelning så det blev inte så mycket pratat men det var ganska mysigt att hålla handen och sova bredvid sin älskling. I Linköping gick vi åt varsit håll och Darlingen åkte hem på kvällen. Själv tog jag in på hotell och for hem på igårkväll.

Idag gick Darlingen upp i arla morgonstund för att åka till Linköping igen. Denna gång stannar han över natten. Han kommer hem imorgon. Då ska jag överraskningshämta honom vid tåget.

Det ska bli så skönt när veckan är avklarad...  Nu behöver jag inte resa någonstans på tre veckor! Jiha!

Har varit på tjänsteresa. Igen. Igår ringde min chef och ville säga att jag inte skulle förminska mig själv när jag pratade med personalchefen eftersom de hade haft ett samtal om mig. Och det var mycket positivt.

Kommer inte ihåg så mycket av samtalet med min chef. Blir lite blockerad när lovord öses över mig. Generad och varm. Några timmar senare ringde jag till personalchefen. Hon avbröt ett möte för att ta mitt samtal eftersom hon kände igen mitt nummer. Hon vill absolut träffa mig för att prata mer om tjänsten men det det kan inte bli förrän i slutet av februari eftersom hon ska på semester. Hon skulle skicka över lite mer information om vad det innebär att jobba på HR så att jag kunde läsa in mig innan vi träffas. Det är nog tur. För jag har liksom inte tänkt så mycket. Vet inte riktigt vad jag ska tänka på.

Har ingen aning om vad detta leder till. Och om jag vill att det ska leda till något. Känns bra att folk har höga tankar om mig men det skapar också förväntan om vad jag kan åstadkomma. Och det kanske inte är ett dugg. Jag vet ju inget om att jobba med personalfrågor. Jag har ingen önskan om att göra karriär. Det enda jag vill är att ha ett stimulerande och roligt arbete. Jag måste tänka igenom alla aspekter. Problemet är att jag inte har koll på vad "alla aspekter" är. Det känns som att treva i blindo. Samtidigt är det jättespännande.

Nu måste jag verkligen sortera mina tankar. Och tänka utanför min vanliga låda.

Jag missade ju ansökningsdagen på tjänsten som personalansvarig. Därför mailade jag personalchefen i helgen. Det var lite pinsamt eftersom jag de facto missade sista ansökningsdatum. Kändes lite fel att starta på det sättet... Lättnaden var därför ganska stor när jag fick svar och det stod "det är aldrig försent!" samt ett förslag om telefonmöte. 

Har läst annonsen och det känns spännande fortfarande. Däremot står att man ska ha relevant utbildning. Hm. Det är också plus i kanten om man har chefserfarenhet. Dubbel-hm. Å andra sidan stämmer mycket annat in på mig. Och personalchefen känner mig ganska väl sedan innan och jag tror att hon är ärlig nog att säga om det är rätt eller fel tjänst för mig utifrån hennes syn på mina yrkeskunskaper. Det är skönt med personer som är raka i sin kommunikation.

Nu får jag helt enkelt vänta och se. Prata och lyssna. Tänka och kanske agera.