BFA ringde ikväll. Vår fotobok gick alltså inte att scanna med bibehållen kvalitet så vi fick göra om hela alltet i powerpoint istället. Fotoboken har gått iväg med DHL men eftersom man inte vill bläddra sönder fotoboken innan det blir skarpt läge - det kan vara en biologisk mamma som ska titta i den eller så ska vårt framtida barn få bläddra i det - vill man ha en mer slitstark variant också.

Jag har slitit hela kvällen framför datorn. Det var ganska många bilder. Tur att jag är någorlund skarp på powerpoint...

Barnhemmet Chung Yi har bekräftat att de tagit emot våra handlingar. Nu ska de hålla helg i dagarna fyra (drakbåtsfestival eller nåt). Jag passade på att fråga Berit på BFA när vi skulle börja vänta på allvar. Hon skrattade och sa att man aldrig kan slappna av när man väntar barnbesked. Chung Yi kan redan nu fiska upp våra handlingar och lämna ett barnbesked. Nu tror ju inte jag att det kommer bli så men det pirrar till lite extra när man tänker på att våra handlingar finns på det barnhemmet som vårt barn förmodligen redan finns på....

Jo just det. I den allmänna förvirringen över BFA:s mail om fotografierna passade jag på att kolla in BV och BFA:s hemsidor. Idag har det kommit två (2) barnbesked till BV! En pojke och en flicka.

Inte för att vi ska adoptera från det barnhemmet (CSS) eller genom BV men det känns som ett gott tecken att det dundrade in barnbesked till Sverige idag.

Tjoho.

BFA har hörts av. Våra handlingar är redan scannade och mailade till Chung Yi. Dessutom är handlingarna på väg till Taiwan med DHL. Framme tisdag eftermiddag.

Jag känner mig nästan andfådd av hastigheten BFA:s agerande. Känner mig rentav lite korkad. Jag trodde inte att våra handlingar skulle hamna hos barnhemmet så snart. Typ NU. Har liksom fått för mig att det ska översättas lite till, legaliseras och lite sånt innan det blir skarpt läge.

BFA har bett oss scanna fotografier som finns i fotoboken. Jag förstår inte varför vi gjorde en fotobok om vi dessutom ska scanna/maila fotografierna dessutom? Dessutom blir det lite knökigt med tid eftersom Darlingen åker till USA imorgon och jag till en lite mindre småländsk (!!!) stad i nästa vecka.

Jag som trodde att vi hade några lugna dagar att se fram emot. Tji fick jag.

Idag kom sista intyget och vi rusade till Posten för att skicka hela luntan med adoptionshandlingar till BFA! Det är en ohygglig lättnad att ha kommit så här långt!

Vi har firat den stora tilldragelsen på en lokal restaurang - oxfilé och rödvin. Nu är jag en smula tipsy men med en ny ro i själen. Jag kan inte fatta att en milstolpe är avklarad. Det finns massor av gupp på vägen men just nu kan vi vila lite i tanken :-)

Och jag ska ha 6 veckors ledighet i sommar. Livet leker!

Jag har börjat läsa en bok som handlar om en kvinnas tankar i samband med graviditet. Det handlar i princip om författarens önskan av att veta hur hennes mammas graviditet förlöpt, känslor och upplevelser om hur kroppen förändras, kunskap om hur man sköter ett litet barn, tankar om könets betydelse, råd och då i allmänhet till nyblivna föräldrar. Därtill får man som läser insikt i hur stor del identitetssökandet och rötterna har i själva graviditeten - man börjar undra över sitt eget ursprung på ett helt annat sätt än tidigare.

Detta satte igång en virvel av tankar hos mig själv och hipp som happ blev jag konstig i ögonen och täppt i näsan. Insikten vräkte sig i ansiktet på mig - JAG kommer aldrig kunna utgöra det där stödet för mitt framtida barn. För jag har ingen som helst praktisk erfarenhet av att sköta en liten bebis.  Förmodligen kommer mitt tillkortakommande vara störst om vi får en dotter eftersom graviditet verkar vara något som främst delas mellan mor och dotter. Inte så mycket mellan mor och son. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är kvinnan som bär barnet... Och precis när jag hetsat upp mig över mina egna tillkortakommande kom jag på att min mamma måste uppleva samma sak fast från en annan synvinkel. Hon kommer inte kunna dela med sig av sin visdom på graviditetsområdet till mig. Jag är hennes enda dotter och jag kan inte få barn. Mina bröder/hennes söner har inte haft samma behov av att älta och diskutera kroppsliga symptom - det har mina svägerskor gjort med sina mammor. Och då stod det fullkomligt kristallklart att denna avsaknad av erfarenhet och referenser slår åt så många håll. Jag och min mamma kan varken dela graviditetsupplevelser och eller adoptionsupplevelser. Vi kommer att bli föräldrar på två vitt skilda sätt. Jag och Darlingen kommer att få söka kunskap och erfarenhetsutbyte på annat håll. Ingen i våra nära kontaktnät har samma referenser och upplevelser som vi kommer att ha. Och denna kunskap kanske inte kommer till användning över nästa generationsväxling heller- jag vet inte vad sannolikheten för att ett adopterat barn bildar familj genom adoption är...

Där och då blev jag alldeles förtvivlad av alla dessa tankar. Kände mig ensam. Sorgsen. Och förlusten av de första 3-4 åren i ett barns liv var så påtagligt. Vem ska vår eventuella dotter få råd av när hon undrar om det är normalt att vilja äta cement på nätterna? Eller vem ska hon fråga till råds om hur man ska hantera bebissjukdomar och tandsprickning? Jag vill kunna stötta och bidra. Komma med goda råd om ditten och datten. Men jag kommer har noll, zipp, zero erfarenhet av graviditeter och bebisar. Jag har ingen aning om vad som är normalt eller inte normalt, vad ska man göra när tänder kliar, när börjar barn krypa eller gå, hur ska barn rapa, hur introducerar man mat efter amning... Jag kommer att vara ett värdelöst praktiskt stöd fram till mitt/mina barnbarn är över 3-4 år. Då är jag med i matchen igen. 

Allt det här har skapat en slags sekundär barnlöshetskris. Det gör ont. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag inte har något val och att det här det måste bli. Men det är ändå sorgligt.

Jag ska inte läsa ut den där boken. Usch och tvi.  

Vi är ett enda litet papper ifrån att kunna skicka våra handlingar till BFA. Idag har jag semester och vaktar brevlådan.

En annan sak jag gör är att vila. Jag är så infernaliskt trött. Ibland har jag hjärtklappning. Ont i huvudet, magen, ryggen och lite överallt. Darlingen säger att jag visar uppenbara symptom på utmattning och begynnande utbrändhet. Han har mer eller mindre beordrat mig att ta ut all komp jag jobbat ihop när projektet är över. Det blir två veckor utöver de 4 veckorna jag har i semester. 

En sak är väldigt säker. Det kommer inte bli tal om att upprepa denna gärningen en enda gång till. Jag vet att man har funderat på att låta mig åka runt igen och prata för en annan  (och större grupp) människor. Jag kommer vägra. Jag kan inte. Det är fullkomligt omöjligt. Jag orkar bara inte. Jag måste trappa ner. Återgå till normal arbetsvecka. Komma ner på jorden. Vila. Få tillbaka energin.

Dessutom står jag inte ut med tanken att tvingas till Småland igen.

En annan dag kanske jag känner mig mer vänligt sinnad mot smålänningar igen. Men inte idag.

Ännu en vecka på resande fot är lagd till handlingarna. Småland igen. Ett svårt ställe. Hela Småland är faktiskt svårt. Folket är egensinninga, går sin egen väg, allmänt negativa, svåra att lära känna, omuntra, oerhört misstänksamma mot "centralbyråkrater" och annat löst folk som befinner sig utanför Småland. De har fullt upp med sina fasader och vägrar blotta sig vilket gör mitt jobb oerhört svårt. På alla andra ställen har folk varit helt ärliga med sina tillkortakommanden vilket innebär att jag kan anpassa mig efter deras förutsättningar. För det handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om att få med alla i båten. Smålänningar verkar inte alls vilja vara med i båten. Man vill ha sin egen båt. Som inte är kopplad till moderfartyget alls. Det är som att befinna sig i ett parallelluniversum - ett småländskt universum som går sin egen väg, lyssnar inte och betraktar andra universum med tigande misstroende och ett annat universum som försöker anropa det småländska men inte får några som helst signaler tillbaka.

Jag är faktiskt rejält störd över det misstroende smålänningarna visar mot vår arbetsgivare. Varför tror man hela tiden att man vet bättre än sin arbetsgivare? Varför tycker man att arbetsgivarens visioner och strategier bara är skit och vägra anamma dem? Om man känner så - varför är man kvar i båten?! Jag är inte alltid med på alla förändringar men när jag tvekar finns det bara ett enda sätt - jag jobbar mig igenom varenda invändningar jag har, vänder och vrider på argumenten, försöker hitta det som triggar mig i förändringen, försöker anpassa mig, gilla läget och vara en lagspelare. Det är min förbannade skyldighet om jag vill fortsätta få lön från min arbetsgivare. Det är falskt och märks tydligt när man inte tror på det man gör. Alltså finns det bara ett enda val om man inte tycker likadant som arbetsgivaren längre: häng med i båten eller hoppa ur. Men smålänningarna hänger med, surar tyst, betraktar med tystnad, sliter för att leverera men det görs inte med glädje utan snarare något slags trotsighet som är helt obegriplig att förstå. Och hela tiden bubblar och jäser det som värsta tångruska. 

Ursäkta alla smålänningar, men jag är faktiskt j*kligt trött på den småländska attityden. Jag är trött på de slutna leden, att inte känna mig välkommen, att hela tiden var den som söker kontakt men mötas av undanglidande blickar, stela leenden och ohjärtlighet. INGEN annanstans har det varit så. I andra delar av södra Sverige har jag mottagits på ett vänligt och öppet sätt. I Småland har jag mötts av ointresse, misstänksamhet, fientlighet. Det är bortvända ryggar när jag håller föredrag, lågt engagemang, insticken är få till antalet och oftast negativa. Smålänningarna är banne mig inte välkomnande.

Jag har ett besök kvar i Småland. Om en vecka. Jag hoppas innerligt att det besöket vänder min nuvarande syn på smålänningar. Men det har jag hoppats på varje gång.

Idag fyllde lille Anderslövaren 4 år. Jag betraktar honom förundrat och försöker tänka mig in i en situation där jag själv är mor till en sådan liten varelse. Cykel och spåbubblor var dagens lärdom.

Hela trädgården var full av barn i alla åldrar 14, 12, 9, 9, 7, 7, 4 och en halvåring... Och jag blir lite sorgsen över att vi inte haft barn som växt upp med hela denna underbara lilla hög av ungar.

Vi åkte hem hyfsat tidigt eftersom vi behövde några timmar i lugn och ro denna helgen. Annars har det gått i ett. Jag som verkligen hade behövt vila på helgen är fullkomligt slutkörd när veckan börjar igen.