När jag ändå hade ångan uppe ringde jag också till vår församling.

Att välsigna ett äktenskap verkar vara en mycket flexibel historia. Man kan välja något som liknar den kyrkliga vigseln fast utan ja:et. Men man kan också välja andaktsrummet eller någon helt annanstans. Vi kan ha gäster och vi kan vara själva.

Det var bara att ringa när vi hade bestämt oss.

Det enda smolket i bägaren var mina egna känslor. En liten filur på min högra axel säger "jasååå... nu passar det visst!". Hoppas inte prästen dömer oss lika hårt utan är mer förlåtande i sin inställning.

Jag har egentligen inget emot kyrklig vigsel förutom att jag tycker att det blir lite pompöst. Jag har en smärre låsning när det gäller stora begivenheter såsom konfirmation, dop, vigslar, studentfester, jämna födelsedagar... ALLA födelsedagar.

Men jag är i alla fall lättad över att denna biten gick hyfsat smärtfritt. Jag ska bara brotta ner filuren.

Idag ringde jag Familjerättsbyrån för att sondera terrängen om ändrat medgivande och lite mindre ändringar som måste göras i hemutredningen. Vår familjerättssekreterare är tjänstledig hela 2009. Eller har slutat. Det var lite oklart vad som gällde.

Efter diverse omringningar hamnade jag till sist hos en person som fördelar adoptionsärenden. Hon tog våra uppgifter och skulle be någon ringa upp.

Känns sådär. Helt enkelt inte alls bra. Hoppas känslan kommer på skam.

Det är nog tur att vi är ute i god tid....

Igårkväll mailade jag BFA om några frågor. Idag kl 8.24 fick jag svar. Ett långt och utförligt svar. Jag måste säga att jag är IMPONERAD!

Jag fick tydliga svar på de ställda frågorna och vi har så smått börjat fundera på logistiken kring ändringarna.

Det första som måste ske är att vi välsignar vårt äktenskap. Sedan måste vi kontakta Familjerätten för att ändra några meningar om vår syn på religion, ändra medgivandeålder och ev. lägga till syskonmedgivande. Lite pyssel med nödvändigt pyssel om vi ska kunna hoppas på familj.

Just nu är syskonmedgivandet det jag funderar mest på. Orkar vi? Har vi råd? Har vi plats? Jag vill vara säker på att syskontanken är välgrundad och inte bara taktisk. När jag låter tanken snabbt flasha förbi är första tanken: "det klarar vi inte". Men när jag ägnar tanken lite fördjupning så ser jag fördelarna. På något sätt känns det ok att låta Gud (eller ödet om man så vill) avgöra om vi blir flerbarnsföräldrar på en gång. Dessutom är det min fasta övertygelse att adopterade barn behöver syskon. Särskilt som vi kommer att vara s k äldre föräldrar.

Jag tänker fortfarande på Landet. Men samtidigt måste vi försöka maximera våra chanser. OM vi får adoptera ett barn från Taiwan så ligger Landet kvar. Och vi får därmed en liten frist och kan - om vi vill och vårt första barn är ett ensambarn - ansöka om medgivande för ett syskon. Då kommer vi ha ett könummer som heter duga :-). Enligt riktlinjerna kan undantag från 42 års gränsen göras om det gäller medgivande för syskon. Fast jag vet inte hur mycket äldre man kan vara. Nåja... det kanske aldrig blir aktuellt om vi ansöker om syskonmedgivande redan nu...

En sak som är säker är att jag kommer fortsätta att följa Landets kölista...

Jaha... vi måste få vårt äktenskap välsignat för att Taiwan ska gilla oss.

Och väntetiden är inte 18-24 månader. Den är ca 24 månader.

Vi är ständigt steget efter.

Just nu pågår en förändringsprocess hos mig och Darlingen. Det är adoptionen som är i fokus. Anledningen är att väntetiderna hos BFA har uppdaterats. Och väntetiderna har ökat. Igen.

Vi har inte så många länder att välja mellan. Ett av dem vi kan skicka till när vi varit gifta i 2 år är Taiwan. Förutsatt att vår borgerliga vigsel inte ställer till det och att vi får snyggat till några ordval i vårt medgivande. Det kanske faller redan här och måste såklart undersökas. Återstår att fundera även om ålder, syskon och SN. Eller en kombination.  

Vi har medgivande ej fyllt två år. Vi har köat hos BFA i exakt 19 månader idag. Väntetiden för Taiwan är 18-24 mån för vårt medgivandetyp. För medgivande över 4 år eller syskon är väntetiderna kortare. Vi räknar inte med att väntetiden kommer minska, snarare öka, tills vårt äktenskap kvalar in på Taiwans regler. För att ytterligare komplicera bilden kommer vi att ha 15 månader på oss att få barnbesked innan Darlingen fyller 45 år och därmed inte längre uppfyller Taiwans krav. Nuvarande väntetid på barnbesked är 12-18 månader. Phew.

Så hur gör man?!

Vår möjlighet är att vi kan få skicka handlingar så snart det bara går. Det kräver en del logistik och beslut. Just nu diskuterar vi följande varianter

• Öka medgivandet till drygt 4 år för att slippa oroa oss för väntetider.

• Syskonmedgivande ej fyllt 2 år/ej fyllt 5 år eller barn ej fyllt drygt 4 år för att slippa oroa oss för väntetider OCH låta de högre makterna avgöra om vi får syskon eller ensambarn.  

• Behålla nuvarande medgivandeålder och hoppas på det bästa (risk för att väntetiderna ökar ytterligare tills vår tvåårsdag så att vi inte kan skicka handlingar förrän till sommaren. Därmed minskar utrymmet för barnbesked. Ju äldre Darlingen blir desto kortare tid finns tillgängligt för att vänta på barnbesked)

• Något av ovanstående och om det blir ensambarn så har vi kvar vår möjlighet att adoptera syskon i framtiden. I alla fall som riktlinjerna ser ut just idag.

Besluten är förenade med inre konflikter hos oss båda. Jag vill ha så litet barn som möjligt eftersom jag vill uppleva så mycket som möjligt av småbarnsåren. Kanske är det en slags "kompensation" för det barn jag aldrig kan föda själv, dvs. uppleva småbarnsåren. Jag är dessutom positiv till att adoptera syskon eller att adoptera två gånger (det förutsätter förstås att vi får adoptera en första gång...). Darlingen kan tänka sig att höja vår medgivandeålder några år för att maximera våra chanser. Han är negativ till SN och att adoptera syskon eller flera gånger.  

Vi måste reda ut hur mycket vi mycket vi kan knuffa på våra "bortre" gränser och förutfattade meningar om familjebildning i syfte att få möjlighet att bilda familj. Vi befinner oss i ett läge där nästa beslut kan bli vinna eller försvinna eftersom vi inte har så lång tid på oss. För snävt satta gränser kan sätta stopp för våra familjebildningsplaner och för vida gränser kan ge oss vatten över huvudet. Vi måste ju mäkta med våra egna beslut. 

Jag tror att vi kom en bit på vägen igår. Jag har utmanat min föreställning om ålder. Darlingen sin föreställning om syskon. En plan har börjat formas. Men innan dess måste vi ta ett allvarligt samtal med BFA om våra taktiska och stratetiska beslut. Och sedan måste vi kontakta hemutredningstanten.

Fasiken vad det är krångligt att bli föräldrar genom adoption.  

Vi har varit på familjeutflykt till Sofiero och trädgårdsmässa. Mamma, pappa, storebror, två syskonbarn, Darlingen och jag. Vi inledde med rejäl picknick i Laröd och lite snäcksamlande. Man måste ju samla snäckor när man har möjligheten. Fast jag undrar var alla musslor som befolkat skalen blir av. Uppätna? Torkade? Flyttat till rymligare boende?

Sedan äntrade vi trädgårdsmässan. Ganska omedelbart sa Darlingen att han vill ha en medelhavsinspirerad trädgård. Jag som är mer för det rejäla, bondska och något mer svårskötta. Men jag var ändå försiktigt positiv. Mest för att inte slå ihjäl Darlingens begynnande trädgårdsintresse. Och ja, jag är faktiskt lite förälskad i fikonträd, vinrankor och olivträd. Men allt det där andra då? Har man pioner i en medelhavsträdgård? Hm. Darlingen har tittat på Söderläge och fastslog att det var inne med rum i trädgården. Så nu ska vi har flera rum. Det blir nog en salig röra.

Liksom mina inköp. Något vimsiga och förvirrade. Utan röd tråd. Blev förälskad i en vinröd vädd som heter "grekisk vädd". Den tog jag - den hade ju ett medelhavsaktigt namn. Sedan blev det en pion som kommer lukta jättegott. Den blir lite bondsk. Och sedan kanade en vit riddarsporre med av bara farten. Den går nog under benämningen bondsk.

Slutligen blev det en dekorationsspiral med en turkos kula. När spiralen svänger i vinden ser det lite fräckt ut eftersom det ser ut som om kulan rör sig i spiralen. Fast det gör den förstås inte.

Sedan var pengarna slut och vi åkte hem för middagsätning hos mamma och pappa och diskussioner om vår förestående Rom-resa. Det blir nog jättebra.

Idag har vi grejjat massor i trädgården tillsammans med Anderslövaren. Och banne mig. Nu är snart uteplatserna helt färdiga. Vi också. Jag har ont i ryggen fast jag inte gjort något. 

För några dagar sedan funderade jag är av det rätta virket för att kunna överleva på allena soppa i 10 veckor.

Jag har bestämt mig.

Jag är hellre tjock och glad än smal och sur. Av 10 veckors soppkur blir det intet.

Därför kommer jag hädanefter fortleva mina dagar på räsorcykkelen. Bara så kroppen fattar att det är allvar. Det känns betryggande att någon del av min kropp och varelse fattar att det är allvar. 

Jag har kollat på Jennifer Fox dokumentär "En fri kvinnas bekännelser". I sista avsnittet gjorde hon och pojkvännen ett IVF-försök. Utan vidare krusiduller ramlade jag tillbaka i mitt eget livs historia och våra IVF-försök. Om hoppet, anspänningen och allehanda känslor. Hur det kändes att misslyckas. Hur orättvist det kändes. Jag är så innerligt glad över att ha lagt det bakom oss.

Jag blev emellertid ganska nyfiken på Jennifer Fox av en annan anledning. Hennes och pojkvännens reservplan var nämligen att adoptera. Så jag var tvungen att googla loss lite.

www.flyingconfessions.com

Det har vare sig blivit biologiska eller adopterade barn. Det sista övervägs fortfarande men det verkar som om Jennifer allt mer börjar ifrågasätta vilken inverkan det skulle få på deras liv och karriärer.

Undrar hur många det är som överväger adoption men aldrig går vidare.