Jag är faktiskt inte alls hedrad över att ha blivit utsedd till att ingå i Knoddens morgonsrutin. Man måste nämligen gå upp. Ungen vägrar ligga kvar i sängen och mysa som vanligt folk. Darlingen får sova vidare men Knodden knuffar, gnölar och ynkar på mig tills jag lyfter upp honom och går ner på bottenvåningen. Där är det oftast kallt. Och jag är trött.

Jag kan förvisso inte klaga på Knoddens tider. Att vakna halv 8 får väl anses hyfsat humant för föräldrarna. Men det är så orättvist att Darlingen får ligga kvar!

Nu sitter ett styck barn vid matbordet och äter kaviarsmörgåsar. Vi har precis haft en dispyt - som jag segrade - om huruvida man ska äta kaviar med eller utan macka. Han är nu inne på sin andra smörgås efter att ha inlett dagen med en banan. När han ätit frukost brukar han bli sömnig. Hoppas att gudarna är med mig om det idag.

Vi har en kris under uppsegling. Nappen, som Knodden haft sedan han föddes, håller på att gå sönder. Sugmojängen är halvt avbiten. Vi oroar oss för att Knodden ska bita av den och sätta den i halsen. Men nappen är hans käraste och tryggaste ägodel om man bortser från "bebe" (snuttefilten) så vi har fått jämka vårt säkerhetstänk. På en punkt är vi dock benhårda - ingen napp på natten. Efter diverse rekande på Babyland hittade vi en napp vars sugerimojäng var hyfsat lik den gamla. Första natten efter inköpet pluggade vi Knoddens mun med denna nya tingest. Ungen vaknade med ett illvrål. Vansinnigt arg. Igår hade vi flera illvrålsincidenter på natten. Jag klarar av att gå upp några gånger under natten men Darlingen är sämre på det.. I morse tror jag vi hade ett genombrott. Knodden vaknade och upptäckte nappen i munnen. Han tog ut den och tittade förvånat på den. Sedan satte han tillbaka den. I 3 sek. Kände att det inte var den vanliga sunkiga nappen och tog ut den igen. Men istället för att illvråla puffade han på mig och viskade "heeej"  och visade nappen. Då visste jag vad klockan var slagen. Det är bara att hämta sunknappen med tillhörande sänke. Och gå upp. 

På sikt vill vi givetvis ta bort nappen helt. Knoddens framtänder står nämligen ut. Dessutom tror vi att den är en av anledningarna till att han fick gå i talträning i Taiwan. Med munnen pluggad är det ju inte så lätt att prata. Han börjar intressera sig för svenska ord men han pekar ofta och vill veta vad det kallas. Vi är inte så konsekventa och använder ofta olika synonymer på samma ord såsom "tant", "kvinna", "dam", "flicka", "tjej" osv. Säkert helt "regelvidrigt" enligt logopeder... I andra fall förenklar vi grovt. Därför kallar t ex jag alla gula maskiner -  oavsett form och storlek - för grävmaskiner. Det är faktiskt ingen ordning och reda med våra språkliga ambitioner.

Vi har haft en hiskeligt intensiv vecka eftersom vi haft huset fullt av hantverkare. Det som skulle ta två dagar tog fem dagar och hela huset var upp och ner när det var klart i fredags kl 15. Men vi fick vardagsrummet ommålat, alla innerdörrar ommålade pga kvistgenomslag, vardagsrumsgolvet sågades upp underifrån för att komma till rätta med svikt, källartrappan fick nytt ytskikt med bättre vidhäftning och en massa saker. Vi flydde hemmet de flesta dagarna eftersom vi inte hade någonstans att bli av. Därför har vi varit hos mormor & morfar, Anderslövarna, köpt byrå och vitrinskåp på Ilva, tagit prover för adoptivbarnsundersökningen (igen!) och en massa andra saker. Knodden har tagit det med ro, kanske för att vi alltid varit hemma på kvällarna och inte fått våra kvällsrutiner (hm... om det nu kan kallas rutiner) störda.

Igår pratade Darlingen med min storebror i telefon. Då hörde jag Darlingen säga: "Din syster har förändrats. Hon vill inte erkänna det men hon har förändrats jättemycket sedan hon blev mamma". Jag fattar inte vad han menar. Jag känner mig inte förändrad. Det enda som jag själv känner är rejält förändrat är att mitt surfande, bloggande och mailande har minskat betydligt. Tiden räcker inte till och jag har tvingats omprioritera - bada Knodd eller skriva blogginlägg? Skriva mail eller ta tillvara en kramstund med Knodden? Förhoppningsvis faller allting på plats så småningom så att jag hinner med bloggen. För det finns ju så mycket att minnas och förtälja. Och det är ju så himla bra att sammanfatta sina tankar i skrift. Så man minns dagar, nätter, känslor, händelser, kärlek och mindre kärlek, gyllene tillfällen, mindre gyllene diton...