Nu är jag faktiskt trött, trött, TRÖTT på att vänta på Knodden. I synnerhet på helgerna. Idag provropade jag på Knodden för att se hur det kändes. Det var ingen som svarade. Igår satt jag med min iphone och förstorade bilder på Knodden. Granskade hans ögon, pussmunnen, de små fingrarna och insöp hela honom. Visade små detaljer för Darlingen som var tyst ett tag. Sedan tjöt han "JAG VILL FÅ HEM HONOM". Ungefär så är det. Vi börjar närma oss tålamodets gräns.

Jag vill faktiskt gå i ide nu. Pausa livet liksom. Gå i koma. Tills vi får hämta den lille.

En väninna från förra fredagens tjejmiddag ringde. Hon var den enda som inte la sig i diskussionen om att adopterade barn borde behandlas som alla andra barn när de är nyanlända. Hon vet nämligen. För hon har frågat. Utan att komma med pekpinnar eller förmaningar har hon frågat och brytt sig om. Hon har inga barn. Kanske blir det lättare då. Hon är inte uppfylld av ett eget moderskap som en referens för vårt. Jag blev väldigt glad över att hon ringde för att höra hur det var med mig. Rentav rörd av hennes omtanke. Jag sa att det var ok. Man börjar liksom bli van. Det påverkar inte min vänskap med väninnorna förutom att jag vaktar lite mer på att inte hamna i den typen av diskussion igen. Och så berättade jag om en annan sak som hände i veckan:

En väldigt god vän, vars son umgås mycket med Bonusen när han är här, sms:ade mig. Hon hade tänkt ut att hennes son kunde sova över hos oss en viss kväll. Och så tillade hon att Bonusen kunde få sova över hos dem massor av kvällar. Hon skrev det som ett erbjudande, som en kompensation för att deras sov skulle kunna sova över hos oss en natt.

Låt mig genast skriva att jag absolut inte är avogt inställd mot min vän. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne. Och jag vet att hennes syfte inte är att förarga eller stressa.

Men jag fick exakt samma känsla som förra helgen. Om än med lite mer skinn på näsan denna gången. Vi avviker. Igen. Vi är nämligen inte pro övernattning i parti och minut. Vare sig av Kusiner eller vänner. Av den enkla anledningen att det tar för mycket av vår kvalitetstid med Bonusen. Bonusen är inte heller speciellt drivande i övernattningsfrågorna. Han är nämligen en riktig mysgurka. Han älskar att sitta under en filt mellan oss, småprata, skoja, äta gott, ligga i knäet, bli killad på ryggen, får vara i mysbrallor och vara uppe sent. Den typen av familjemys har blivit vår grej. Något vi alla längtar efter när vi ses. Som vi pratar om i förväg. En stund i total stillhet. Bara vi tre (snart fyra). 

Vi är ständigt på jakt efter egentid med Bonusen. Det är svårt eftersom vi måste blanda den med sociala aktiviteter - träffa Farmor, Syster, kusiner, Bonusmormor och Bonusmorfar, Bonuskusiner, Bonusens hitflyttade vänner och deras familjer och Hjortfamiljen. Vi hinner inte med allt. Vi får ständigt skära och skarva. Vi får ständigt dåligt samvete för att inte hinna med Farmor. Och min släkt där alla försöker få honom att bli en del av släkten även om de knappt får träffa honom. Jag älskar dem verkligen för att de förstår och accepterar.

Så jag berättade för min gode vän - den goda lyssnerskan - att vi brottas med känslan av att avvika på så många plan. Att vi börjar bli vana. Vi börjar vänja oss vid att andra i all välmening utgår från att vi väl är som alla andra - med samma behov och önskningar. Utan en tanke på att "normalt" beror på vilket perspektiv och utgångsläge man har. 

Jag gör så märkliga resor i tanken just nu. Det jag beskrivit här är ett exempel. Jag är en person som har en ohyggligt normal bakgrund. Oskilda föräldrar, förortsuppväxt, medelklass, stabil släkt utan skilsmässor, långlivade släktingar, inget ont har någonsin hänt mig. Har aldrig varit arbetslös eller haft det svårt. Möjligen varit singel några år för länge men det är jag glad för eftersom jag aldrig träffat Darlingen annars. Jag har också varit en person som utgått från att saker är på ett visst sätt. Nu tvingas jag göra upp med mina egna värderingar och inse att vi avviker. Att det på ytan kan verka enkelt att hantera men att det kräver ganska mycket mod att stå upp för sig själv för att må bra. När jag träffade Darlingen, Bonusen och vi började prata om att adoptera kunde jag aldrig se den resa vi skulle göra. Det gör inte ont på något sätt. Det ska bara hanteras.

Så jag hanterar. Det är därför inläggen blir lite tjatiga och inåtvända. Jag processar och dividerar med mig själv. Tar ställning. Sätter upp ramar. Hävdar min integritet. Prövar mina tankar.  Värnar om mig själv och mina kära. Försöker låta bli att ursäkta och förklara oss när kraven blir för många och för stora. Försöker bara låta bli att beröras av andra människors behov och åsikter. Tänker att jag inte måste debattera med människor som inte har förmågan att tänka sig in i vårt liv. Jag kan gilla dem ändå men undvika vissa ämnen för att slippa hamna i underläge och försöka övertyga människor som inte vill övertygas att förstå oss.

Jag tror jag växer lite som människa. Eller börjar jag bara bli gammal och livserfaren.

 

Rwandamamman

13 februari 2010 12:22

Du är inte helt ensam. Det finns andra avvikare. T.ex i "sova-över-hos-kompisar" har vi också varit väldigt motvalls. Just för att vi gillar att umgås med våra barn i vardagen. De får gärna ha tjejkvällar med filmfrossa till sent, men sedan hämtar vi. Vi vill ha dem hemma över natten och framför allt till helgfrukosten; den där gudomliga tiden på helgen när man hela familjen tillsammans äter frukost länge, läser i tidningen och citerar och kommenterar för varandra, lägger upp planerna för dagen och kvällen, etc
Även i annat är vi avikare där andra familjer tycker "men så är det ju alltid" om unga på byn under marknadskvällar, slentrianmässiga skolresemål, godis i skolan, avslutning i kyrkan, etc

http://rwanda.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...